Själv så har jag jobbat innom sjukvården dryga 43 år, med några års uppehåll när barnen var små.
Sedan 29 tillbaka helt innom dermatologin.
Jag är "grovjobbare" dvs underslöterska och det trivs jag jättebra med.

Det vore intressant att få höra era åsikter och erfarenheter.

Nu är det inte så ofta som jag behöver anlita sjukvården. Tack och lov har jag fått vara frisk. De få gånger jag har behövt har jag mötts av änglar, underbara människor som gör varje människa glad.
Kom att tänka på en kollega till mig som har varit inlagd för en operation och när jag träffade henne häromdagen så hon. Tänk vilka fantastiska människor dessa som jobbar inom vården, aldrig kunde jag drömma om att jag skulle bli så uppassad.
Så sug åt dig av berömmet, det är både du och andra värda.

Björken!
Roligt att höra att det finns de som blivit bra bemötta, som det nu för tiden ser ut, så kan det också också vara rent bedrövligt.

Själv så hör jag och ser med fasa, på hur många gamla drabbas av att det inte finns personal tillräckligt och den personal som finns, endera sliter ut sig, eller inte bryr sig.

Det gör mej rädd!

Hej, jag är också usk:a och jobbar på ett demensboende i Värmland.

Jag tycker att man tydligt ser trenden som nu svänger tillbaks mot större enheter, tidigare hade vi sju boende per avdelning, nu har vi sexton! Självklart går vi också på minimibemanning vilket naturligt nog leder till ökad oro, aggressivt beteende och även möjligen ökade antal fallskador bland äldre. Lägg därtill den längre tid det tar för matningar, tidigare läggningar och risk för längre nattfasta, vilket kan leda till avmagring eller rent utav undernäring!! Visst är vi oroliga som jobbar, vi vill ju bara det bästa för våra boende.
Vårt boende lades ner för att vi kostade för mycket pengar, vi var inte tillräckligt flexibla..

Personligen känner jag nu misstroende för vården efter att min syster avled för en och en halv vecka sedan i blodförgiftning efter sviterna av en titthålsoperation, galla läckte ut i bukhålan. Som alltid känner man förtroende för SSK som sliter som djur för att få tag på läkare som inte är närvarande. Min syster låg nerdrogad med svåra buksmärtor i ett och ett halvt dygn utan att man öppnade och såg efter vad som var fel. Sedan var det försent... tyvärr..

Min syster som är bosatt i norröver, har också blivit förbisedd ang. diagnos.
Hon har MS sedan 40 års åldern, är nu 76 år.

Hon hade problem med att behålla maten och allt skylldes på hennes MS som ju kan ge svälgsvårigheter.
Jag trodde i min enfald att de hade gjorts en gastroskopi på henne, men icke.

Efter ett tredje läkarbesök, då hade det gått ett år, så beslöts det till slut att det skulle göras en gastro.
Det visade sig att det i hennes magsäck växte en cancer som tog upp den den större delen av den.

Inga metastaser, men ingen vill operera, då hon har stora ärrbildningar sedan andra operationer i buken och hennes allmänntillstånd inte är bra.

Nu är hon i sitt hem och får näring genom en CVK på nätterna, inget kan hon äta längre.

Hon har ingen återbesökstid, hon skulle höra av sig om (när) hon får ont och läkaren har lovat att hon så småningom ska få komma till ett ställe för vård i livets slutskede.

Jag som bott och jobbat innom sjukvården sedan 1963 i Göteborg, har så svårt att fatta detta.......att skillnaden mellan en storstad och ett lantortssjukhus kan vara så enormt stort.

Vård&Omsorg måste få kosta pengar= vi som arbetar inom vården skulle betalas lite bättre, faktiskt!!!
Vi arbetar mycket obekväm arbetstid, men får vi betalt för det... Är man t ex inne och arbetar en vardagskväll från 15.30 till 22.00 får man inte ens en 50-lapp i OB-tillägg... Lite bättre är det förstås på helger och storhelger, men ändå dåligt, med tanke på att vi oftast arbetar varannan helg.
Den nya EU-lagen om sk "förbättrade arbetstider" har också ställt till det, då vi inte längre kan råda över våra arbetstider i samma utsträckning som förr...
Allt detta påverkar personalen, personalens kompetens& hälsa och arbetsmiljön i stort.

Hälsn

AnnA

Detta håller jag med om till 100%.

Jag har förmånen att jobba på dagtid mellan 08-16:30, måndag -fredag och är alltid ledig på helgerna, så jag har inget att klaga på.

I min ungdom arbetade jag på en ortopedavdelning och på 5 veckors schema, så jag vet vad du talar om och inte har det blivit bättre, snarare sämre, för på den tiden fanns iallafall en personal-pool att ta in personal ifrån om någon blev sjuk......nu är det ett minne blott och den personal som finns slits ut alldeles, till usla löner.

Vet inte om Karin avser dagens artikel i GP, där man talar om brister i sjukvården? och de ökade anmälningarna till Patientnämnden

Själv kan jag väl inte påstå att jag är speciellt nöjd med kompetensen inom läkarkåren, är en av alla dem som gjort en anmälan till Patientnämnden - självfallet fick jag rätt och en hel del pengar – i storleksordning en ny småbil, men det hade varit bättre om jag vid mitt första (och inte vid det tionde) besök träffat på en läkare som hade elementära kunskaper så att jag sluppit bli invalidiserad.

ingrid

Vi hade sk tre-tre schema under flera år och trivdes fantastiskt bra med det i vår arbetsgrupp, alla kände sig piggare och friskare när man fick en ordentlig återhämtningstid mellan arbetspassen.

Någon annan som har provat det?

Jo du Ingrid, det finns hur många saker som helst som man häpnar över.

Om du såg Uppdrag granskning för någon vecka sedan där det kom fram att läkare utan giltig kompetens fick i stort sett härja hur som helst.

Även om läkare också "bara" är människor som kan göra fel, så kan man ju iallafall begära kompetens.

Jag har träffat många skickliga och "människovänliga" läkare under min tid i sjukvården, men jag har också stött på individer som jag stark funderat över om de verkligen har en legitimation.... de skulle i vart fall som helst inte ha patientkontakter......ibland blir folk nämligen läkare för att det förväntas av dom, av de anhöriga, själva så hade kanske kunnat bli mycket duktigare i något annat mera passande yrke.

Så finns det sådana som lägger hela sin själ i sitt yrke och är utslitna vid 50 års ålder för att de har en arbetsbörda som är helt otrolig......särskilt kvinnliga läkare har det hårt, de måste nämligen vara duktigare och kunniga än männen, för att ta sig fram, precis som det är i många andra yrken.

Jag är glad över att du fick rätt i ditt fall, men som du själv säger så hade det ju varit bättre om du haft en läkare med elementära kunskaper från början och det finns inga pengar i världen som kan uppväga hälsan.

Idag har jag fått se att vården fungerar. Farfar fick stroke, pang på mitt i fikat. Ringde ambulans direkt då vi genast såg vad som hänt. Ambulansen var på plats 8 minuter senare. På Akademiska i Uppsala fick farfar vård på en gång. Vi anhöriga behövde aldrig vänta mer än max 30 min utan info om vad som händer. Sjuksköterskor och läkare sprang in till oss stup i kvarten med info.

Det allra jobbigaste var, förutom själva grejen med att farfar blev dålig, att vi fick besluta om behandlingen. Det pågår en studie på patienter över 80 år om de ska få nytta av den nya behandlingsformen vid stroke eller inte. Iom att det är en studie måste patienten eller som i detta fallet anhöriga då patienten inte kan tala för sig, besluta om de ska ingå i studien eller inte.
Med traditonell vård skulle farfar inte bli så värst bra enligt läkarens bedömning, medan med det nya, propplösande medicin finns större chans att han blir bra, eller åtminstone mycket bättre. Risken är att han kan få blödningar, då främst i hjärnan och det är ju ingen vidare utsikter att klara sig från det med livet i behåll...

Men vi tror att farfar tagit den risken om han kunnat bestämma istället för att bli ett mindre kolli utan talförmåga. Så valet var givet, men svårt ändå, för tänk om....

Behandlingen skulle visa effekt ganska fort, så imorgon vet vi hur det gått.

Nu är det bara att hoppas på att det går bra, så farmor slipper bli ensam efter 62 år tillsammans...

Mina tankar är hos er.

Finns mycket att önska i sjukvården. Tyvärr tror jag att mycket
av bristerna beror på att Landstingen blivit så stor politisk apparat
så att människan och vården kommer i andra hand.
Politikerna slåss med näbbar och klor för att få behålla sina positioner.
I vårt lilla Landsting avlönas 4 st Landstingsråd... bara för att sossarna ska
få behålla ledningen

Har man tur så får man möta en läkare som både är kompetent och
bemöter en med respekt.
Har man otur så....
Det är just därför som jag försöker kurera mig själv i möjligaste mån.
Ingen idé att gå till en som inte ens ids titta i journalerna för att se
vad man har för sjukdom, utan bara nonschalerar och ber återkomma
om ett par veckor om man inte blivit frisk till dess.

Specialistläkare får jag träffa ibland, kompetent och trevlig,
kommer från Egypten.
Skulle gärna ha honom som husläkare, men det är bara det att ett besök
hos honom tar inkl resa och väntetid 18 tim 15 min.

Lite konstigt att ett så angeläget ämne får så få svar

Självfallet är alla "gräsrötter" som sliter i vården värd många rosor och oftast fungerar ju sjukvården mycket bra men ibland händer fadäser som är lite väl grova.
Tycker det blir allt vanligare att man läser om alternativt hör på radion om detta och det är lite oroväckande.

Innan jag gjorde min anmälning läste jag igenom en massa sidor och tyvärr är det så att sjukvården - deras "försäkringsbolag" tvingas betala ut allt större belopp för varje år, pengar som bättre kunde används i vården - det kan nog de flesta av Er hålla med om.

Samtidigt som jag riktar kritik mot sjukvården är jag medveten om att detta var en liten obetydlig miss, fast för mig var det ju inte det då jag blev invalidiserad och detsamma säger alla de andra som råkar ut för liknande händelser, men värst är det för de anhöriga till dem som avlider pga. slarv eller nonchalans.

Tack.
Än så länge är det ingen bättring, men han är lugnare och förstår allt man säger till honom. Han klarar att säga ja, nej och va?. Så löft han på högerbenet när jag sa att det klarar han bara på jävulskap... sen skrattade han till med en menande "haha" blick . Envis som han är kommer han att bli bättre på bara ren jävulsskap bara hans kropp orkar, han är trots allt över 80år, fast han är frisk för övrigt förutom dåliga knän då...

Om man väl kommer så långt att man kommer in i sjukvården, så är det toppen.
Bra vård, duktiga trevliga sköterskor och kunniga läkare, eftervården funkar också.
Akutvården är också bra, fast ibland kan väntetiden vara tuff.