Sjukskriven fr o m idag.. är rädd för att jag är på väg att få panikångest

Jag vet att det finns flera här på forumet som varit/är utbrända och sönderstressade... Någon som dela med sig av hur det kändes i början?!

INTE KUL

Nej det har jag förstått!

Konstig obestämbar ångestkänsla.... jag som alltid gillat att gå till jobbet.. men nu känns allt "trångt" vill bara krypa ihop i ett hål och sova..

Vad är det som känns "Blääähh..", är det sjukskrivningen i sig eller att du inte mår bra?

Jag hade en period för ca 3 år sedan som var ohållbar. Det slutade med sjukskrivning i tre månader.
Sedan hade jag turen att få ett nytt arbete med mer normala förhållanden.

Det som utlöste det hela var säkert kombination av ett arbete som var helt katastrofalt och småbarn hemma.
Jag arbetade på fritids med 75 barn på EN avdelning. Vi var tre personer varav en arbetade heltid. Max två person på eftermiddagen.
Dessutom var jag under en vecka in i 6 olika klasser. Det behövdes minsannn ingen utbildad till det jobbet, bara någon som prickade av var alla barn var. Man behövde ögon som såg och hörde allt. Konflikthantering var vardagsmat. När jag sedan fick besked att jag utöver detta skulle punktmarkera ett barn (som ständigt hamnade i konflikt), VARJE rast då var måttet rågat.

Jag bara grät, hela tiden för minsta lilla, glömde att låsa när jag gick hemifrån, glömde att jag satt på maten om mina barn ropade i ett annat rum, glömde strykjänrnet på.....
Mycket glömska och mycket gråt med andra ord. Men det går att repa sig. Efter tre månader fick jag ett nytt jobb på en tillfällig småbarnsavdelning. Där var jag i ett halvår och hade tid att ge barnen vad jag ville samt kunde reparera mig själv. Idag har jag en fast tjänst på en 3-5 års avdelning och stortrivs.

Det blev långt, hoppas att du inser att du inte är ensam och man kommer upp igen. Men just nu måste du ta hand om dig själv.

Många styrkekramar Lisa

Det tar lång tid att komma tillbaka, men de flesta kommer tillbaka, men man måste ha tid att läka sig. Kroppen har sagt till att nu räcker det!

Bläääähhhh är för att jag inte mår bra... jobbet orkar jag inte bry mig om just nu... de klarar sig utan mig...

Trött på att må skit, trött på att va trött... trött på att inte orka med att va mamma... trött på situationen hemma... trött på hela skiten..

vill bara gömma mig från allt..

kram på dig - har varit där du är, pm:a om du vill! vet inte om jag kan ge några råd men jag kan lyssna

Låter helt klart som du har hittat den berömda "väggen"!!

Varför är man så stönig??!!

jag har vetat vartåt det barkat länge men ändå inte backat!!

för att du är kvinna?

Nää, det är just det!! Man bara kör på.... så pang. För mig 4 år sedan är ganska bra idag, men det svänger och det fort. Dom säger att det tar minst lika lång tid att bli frisk som det tog att ta sig dit?!?!

jo, jag satt just själv hos min kurator häromdan och sa dem orden! det har tagit tid att ta sig hit så det kommer att ta tid att ta sig härifrån...

Jag går hos kurator p gr av flera dödsfall inom familjen på kort tid.. lik förbenat sitter jag i smeten nu.. Har inte lyckats byta riktning..

Det skrämmer mig att ni säger att det tar så lång tid för återhämtning

Ja du, det kan man fråga sig.
Man känner ju att man inte mår bra och att situationen inte är hållbar i längden och ändå traskar man vidare.. Har varit med om det själv.
En sak som du ska vara glad(?) över iaf är att du inte sitter och grämer dig över att de inte klarar sig utan dig på ditt jobb.
Vet inte hur länge du är sjukskriven, men ta vara på den tiden.
Gör inte mer än nödvändigt av dom där "måstegrejorna".
Låter som att du är ensamstående?? Annars så har du förhoppningsvis en man som kan vara till stor hjälp nu. Om inte..
Ta hjälp av barnen i den mån de kan hjälpa.
Om du förklarar att du inte mår bra och behöver hjälp för att bli pigg igen, så tror jag de ställer upp. Barn, särskilt yngre tycker det är kul att ha lite ansvar.
Ägna dig åt vila och saker du gillar.
Vill du ligga i badet en hel dag, eller ligga på soffan och läsa en bok, så gör det.
Ta promenader, pyssla och bara bry dig om dig själv den tiden barnen inte är hemma.
Sen tycker jag absolut att du genast ska försöka få tag i någon att prata med. Läkaren borde ha skrivit en remiss till en kurator.
Det har hjälpt mig tidigare, jag blev väldigt peppad av de samtalen.

edit: läste just att du redan gick på samtal

Håller helt med Klura, ta vara på tiden till dig själv, glöm alla måsten!! sedan är vi ju olika, en del kommer tillbaka "fort" andra tar det lite längre tid för. Det viktiga är att det får ta tid!

Första steget är väl att du kommit till insikt om att situationen är ohållbar.
Det finns ett bra forum där du kanske kan få en del stöd och goda råd också.

http://www.fsoforum.com/

Krya på dig

HÄR finns det också hjälp att få.

Håller med.

Det har redan getts många bra och kloka råd i tråden, jag kan bara instämma! När jag "gick in i väggen" var det ett rent under att jag inte blev inlagd någonstans, det var bara skrik och gråt hela dagarna. Spelade ingen roll om det var bagateller, som att katten välte ut vattenskålen eller att maten blev klar 10 minuter senare. Jag är oerhört tacksam för att min sambo stannade och var ett stöd för mej.
Att jag idag mår bättre beror på att jag omvärderade vad som var viktigt i mitt liv. Innan hade jag låtit andra bestämma det och ställa krav. Det var tufft att stå emot vissa som inte begrep prioriteringarna. Nu har jag bestämt att de personerna inte hör hemma i mitt liv förrän de har lärt sig att acceptera att alla gör olika livsval.
Nu blev det ett långt inlägg, och det jag ville säga från början var: ge inte upp! Det kommer en ljusning i tillvaron även om det inte verkar som det nu. Lycka till

Jag börjar med att citera mej själv från tråden ang stress:



I början så grät jag mest hela tiden. jag var trött ända in i själen, en trötthet som inte går att beskriva med ord. Jag orkade ingenting, jag ville ingenting, jag ville bara vara ifred. Orkade inte med människor, orkade knapt med mej själv. Jag var förvirrad, klev av bussar och tåg på fel platser. Hittade inte mina saker fast de låg på samma plats som de brukade. Hörde inte vad folk pratade om för jag orkade inte lyssna.

Det har gått väldigt sakta frammåt, jag har fått hjälp först från en kurator och nu även en beteendevetare. Samt att jag fått antideprisiva tabletter för jag behöver fylla på seretoninhalten så jag kan bli pigg och glad igen.
Sjukskriven har jag varit helt sedan i början på augusti och om ett par veckor skall vi ha möte för att planera arbetsträning och återgång till jobbet.

Morinablomman!! Gillar du att läsa böcker???

Hej på er allihop, la mej på sängen och somnade som en stock efter sista inlägget!!

Tack för alla era goda råd, skönt att veta att man inte är ensam om såna här känslor.. känner igen mig så väl.. Minnet verkar helt ha tagit semester och kan få minnseluckor stundtals... har ingen aning om hur jag tagit mig från A till B ibland.. Är fruktansvärt ljudkänslig, tycker att suset från hårddisken låter som 100 decibel.. fyraårige sonens "Kan själv" skrik får mig att önska mig själv 100 mil bort.. Det kryper i mig av olust..

Räddar mig bort till mina älskade fröer men det har gått till överdrift det med känner jag... så fort det går över "lagom" sätter ångestkänslorna in..
Telefonkön till vårdcentralen fick mig att grina.... Och så detta helvetes dåliga samvete hela tiden.. hur gör man för att slippa undan det??!!

Ja, jag gillar att läsa!!

Du kommer inte undan ljuden, vet hur du har det, faktiskt. Försök att läsa!! jag försökte läsa och fick läsa om och om och om igen kom inte ihåg vad jag läst, men det är ändå en stund där man kommer bort líte, eller gå ut i skogen, sätt dig på en stubbe och se dig omkring. Bara sitt där!! lukta, lyssna, känn. Det läker för stunden..

Läste en artikel i Land häromdagen där det stod att Arbetslivsresurs börjat med en ny metod mot utbrändhet som gett mycket bra resultat. Särskilt nytt var det dock inte i mina ögon eftersom jag tillämpat det på mig själv i över 20 år. Den gick ut på att man skulle vara ute i skogen. Lite mer ingår förståss. http://www.svo.se/episerver4/templates/SNo...&epslanguage=SV

Skogen har hjälpt mig. Speciellt när allt bara blivit för mycket. Det skall helst vara en skog utan vägbrus. Man skall inte ha någon tid att passa och jag måste vara ute allra minst en timme och helst 2-4 timmar. Efter 1 timme börjar hjärnan slappna av. Det är bara grönt omkring och inte en massa ljud, krav eller sådant som rör sig.

Oftast kommer det sedan en lättnad i tungsintheten efter några dagar.

Men har man som du Morinablomman haft dödsfall i familjen så kanske inte ens skogen hjälper. Då kanske det är bara tiden och många kramar som läker.

Jag vet ju inte var du bor. Har ditt Landsting "Sjukvårdsupplysning" via telefon - - kolla.
Jag rekommenderar alltid Sjukvårdsuppl. för alla möjliga problem.
De tar sig tid och lyssnar verkligen.

De är helt suveräna att prata med om du inte kommer fram till vårdcentralen.

usch jag känner igen mej i det du berättar Morina..
Kan bara säga att hur hemskt allt verkar, hur jobbigt det än känns, så blir det bättre.
*lovar*

Under de två år som jag slagits med mina demoner, har jag haft ångestattacker av olika varianter, självmordstankar och varit deep down in shit.

Det som hållit mig på benen är väl min inre drivkraft och vetskap om att bibehåller jag inte kontakten med mitt arbete så är det totalkört samt att jag inte dör av ångestattackerna. Har även sett till att ha en psykoterapeut.

Christa: Ja, kallas för Grön Rehab. Pågår för fullt i Västmanland.

Nämen, jag bor ju i Västmanland! Har aldrig hört talas om den satsningen innan. Vet du om det är i hela Västmanland eller bara i vissa delar?

Hela Västmanland....bedrivs i Tärna och på ett ställe utanför Kolbäck. Det är ett projekt som startade i slutet av augusti.

Okej. Det låter hur bra som helst, det där . Det blir nog till hjälp för många människor, och så sprider det sig...

Morinablommman!! du kommer ut ur detta. de flesta v oss har klarat oss det kommer du med att göra

Tack igen!! Ni är så gulliga

Känns så fånigt förresten att kallas Morinablomman, jag heter Kajsa bara så att ni vet det...

Ophelia, när du sa att du behöll kontakten med jobbet, hur menade du då? Att du fortsatte jobba eller höll kontakten med arbetskamraterna ändå eller? Min kurator har ju rekommenderat mig att fortsätta jobba så länge som det känns bra att det är viktigt att ha någon del av livet som fortfarande fungerar.. jag älskar ju mina arbetskamrater; de är underbara människor.. .. men just nu känns det som att det kvittar det med!!

Jag jobbade heltid.

Sedan har ju faktiskt arbetsgivaren ett rehabiliteringsansvar. Kanske är lämpligt att se över dina arbetsuppgifter under en tid.