Dags för några musbilder igen, tycker jag. För att varva bland katt- och hundbilder.


Nash, choklad-tan hane:




Miriam, svart-tan hona:



Chaconne, röd långhår hona:


Det var två ynglingar och en gamling.

Vad är det för art?

Är det inte husmusen de härstammar från?

Olle

Alldeles rätt, Olle. Sorten kallas tam-möss, och är samma art som den vilda husmusen, Mus musculus, men domesticerad sedan något hundratal år och otaliga generationer, till ett trevligt människo-husdjur/sällskapsdjur, och förstås försöksdjur inom forskningen.

Främst är det England som är tammössens hemland. "Engelsk typ" eller "showmöss" kallas deras utställningsmöss, framavlade i olika färger sedan slutet av 1800-talet.

Det finns numera ett stort antal färger och olika hårlag att välja bland. Liksom det finns utställningar där man får sin mus bedömd.

Antingen i standard-klass då den ska motsvara en skriven standard med tyngdpunkten på färg och/eller hårlag, eller i pet-class, då den bedöms utifrån kondition, temperament, samt att vikten ligger på att det är ett bra sällskapsdjur i första hand.

I Sverige är tammusen inte lika populär som i många andra länder, men det är ett utomordentligt näpet, personligt, rart, intelligent och socialt husdjur i den mindre modellen.

Den har många fördelar, och några nackdelar, såsom alla husdjur har.

Men de är väl ändå inte så sociala som t ex råttor är? Vad förstått så är det mycket lättare att få råttor tama och sällskapliga, och de har också lättare att lära sig saker?

Det verkar vara riktiga linsmöss. Chaconne verkar gilla att posera, både hon och bilden är fin.

De är ju bara för söta

Hur gamla blir möss?

De är ju så söta att man blir alldeles till sig!
Mvh
Fenja

Vilka söta!

Oh...mitt hjärta smälter

Det påminner mej om tiden då jag hade nio möss. Vi köpte två honor och den ena fick ungar som vi behöll. Det enda jobbiga var att en del blev sjuka efter ett-ett och ett halvt år. De som var friska levde i lite mer än två år.
Våra möss var väldigt sociala, om man t.ex. släppte ut dom på golvet eller i soffan så stannade dom hellre i närheten en att de sprang iväg. De trivdes väldigt bra med att bara sitta i handen och tvätta sig.

Fy! Det där var inte snällt...nu har jag gått och blivit sådär vansinnigt kär igen

Det funkar ju inte när man har katt

Sorry ...




Kurt:

Det stämmer som du säger. Råttor är mycket sociala och mycket intelligenta. I vilt tillstånd lever de som "flockdjur" på ett annat vis än vad mössen gör.

Nu vet jag inte så mycket om råttor, och har aldrig haft tamråttor, och vill inte heller ha även om jag tycker det är trevliga djur.

Även tamråttan är ju domesticerad genom mänsklig selekterad avel, till ett trevligt husdjur. Den vilda råttan är mer aggressiv.


Möss och råttor är mer olika i grunden är man tänker på, rent generellt.


Men även möss är sociala. De är skyggare än råttor, i naturen är ju mössen mat åt många, så det sitter hårt i generna att vara mycket försiktig.

Ändå kan de bli oerhört trygga och orädda, sällskapliga och till och med keliga. Om man håller på mycket med dem, och ger dem tid att komma ikapp sitt eget mod.

De är pigga och nyfikna, och går även att lära en del konster och trix, eftersom de är så nyfikna och aktiva och "med" på allting.


Det här är Blanche:



"Sveriges minsta hund" brukar jag kalla henne (samt hennes syster Brioche, som är en "busmus" av stora mått.)

Hon brukar ibland få gå lös på golvet. Fast jag får vara så försiktig då, eftersom hon ska vara där jag är, och då blir det så lätt att trampa på henne. Ett misstag som bara inte får ske! "Sveriges minsta hund" skulle inte hålla för trycket, så att säga.

När jag släpper ner henne på golvet, tar hon först ett rekogniseringsvarv runt rummet, och sedan letar hon upp mig.

Då ser det ut såhär...



...och såhär...

En mycket lycklig liten mus säger:
"Hej matte, nu kommer jag"



Det jag gillar så mycket med möss, är kombinationen av näpenhet, litenhet och tillgivenhet. Samt att de är så roliga. Små 30 grams söta pälsbollar, fulla av nyfikenhet, glädje och härliga upptåg.

Deras tillgivenhet är också personligt riktad till mig.
Blanche till exempel skulle inte klättra upp på en främmande människa (så fort hon insett misstaget alltså).

De kommer medetsamma upp i min hand, men när jag får besök som räcker fram handen, så vänder de baken till och går.

Vad härligt med den lilla musen som klättrar uppför byxbenet!
Tråkigt bara att man inte kan komma på besök och vara med om samma sak själv.

Olle

Nån gång har du väl vägarna förbi ... fast jag bor på en ö och en återvändsgränd, men inte särskilt långt från Stockholm. Bara långt från "södra västkusten" .

Yenny, glömde svara dig. Möss blir tyvärr inte gamla. Blir de två år så är det bra, några kan bli äldre, flera blir inte mer än ett år.

Ålder, immunförsvar och friskhet är sådant som är ärftligt och avlas på.

Möss har tyvärr en benägenhet för tumörer, och det är också ärftligt.

Den röda färgen hos möss, är genetiskt kopplat till flera sjukdomstillstånd. Bland annat onormal fetma och tidiga tumörer. Så det är ingen bra färg att ha möss i, det medföljer problem.

Chaconne på bilden ovan, lever inte längre. Hon fick tyvärr tumörer (bröstcancer) vid endast drygt åtta månader.

De röda mössen är jätta-vackra, men jag avlar inte på dem.

Jag menade närmast att även om jag kommer på besök, så lär jag tydligen inte få några möss att klättra uppför benen eller att sitta i handen så där gulligt. Men visst skulle det vara kul att träffas någon gång! Jag har nästan vägarna förbi i sommar - dock med betoning på FÖRBI, då jag ska på en resa till Uppsala i Linnés fotspår i juli. Har du vägarna åt mitt håll är du alltid välkommen att titta in!

Olle

Å så synd.. jag är nog alldeles för blödig för att ha ett djur så kort tid.. jag skulle hamna i svacka efter svacka.. det skulle bli alldeles för jobbigt. Men söta är de

jag tycker att de små möss du visar i den här tråden är helt ljuvliga, blir alldeles förälskad i dessa små varelser, kolla öronen!!

är möss lika allergiframkallande som råttor?
jag vet tyvärr att jag absolut inte kan ha råttor.

Ja, det är en nackdel - och det kan vara en fördel.

Att skaffa sig ett djur är ju ett ansvar man tar på sig, för många många år framöver. Det kan ju hända att man har andra planer i sitt liv, där det inte fungerar att ha djur, resa jorden runt, t.ex. (och mycket annat, t.ex. karriär)

Det är något att tänka på innan man skaffar sig sitt djur. Visst är det sorgligt att förlora sin lilla vän. Men det är livets och naturens gång, och "carpe diem" du vet . En dag dör jag ju till och med själv så det gäller att ta tillvara de "korta stunderna" och vara glad över allt man får och fått.

Allt tar slut någon gång, och nytt kommer istället. Men vi är alla olika sårbara inför livets förändringar.


Olle! Ja just det, så var det ju jag sa. Och det stämmer nog... tänker ibland inte längre än näsan räcker, och även om den är ganska lång, räcker den inte fullt ut alla gånger.


Hercules:

Ledsen, jag vet faktiskt inte. Ska ta reda på, återkommer när jag tagit reda.

Skulle så gärna vilja ha! men; ihop m en hund o nio katter; så går det väl inte?

Jag skulle nog inte skaffa mus om jag var i ditt läge ...

Nej--tyvärr!