Idag tog jag farväl av min älskade hund.Efter tre epilepsianfall igår valde jag att låter henne somnar in med värdighet i behåll.Hon hade åldrads snabbt den sista tiden,troligen hade hon diabetis med.Hon hade magrat e sista månaderna och bättre hade hon inte blivit bara sämre det ville jag bespara henne.
Hon fyllde 15år i januari.

Nä vad tråkigt men den var ju gammal.

Det är jättejobbigt när ett älskat husdjur dör oavsett hur och varför.

Kramar

Så sorgligt Renate ... det är svårt att mista en vän och jag förstår att saknaden är stor. Sänder dej tröstekram

Åh, vad tråkigt Renate och vad starkt av dig att ta det beslut du gjorde!
Stor kram
Fenja

Förstår att det måste ha varit svårt . Kram

Vilket sorgligt beslut att ta. Här kommer lite tröstekramar

usch hemskt hur länge man än fått haft sina kära hos sig.spelar ingen roll...saknaden och tomheten är jobbig ändå...tänker på dig.
men vilken fin ålder och många härliga år

Så svårt beslut, men det känns bra att kunna ge våra vänner ett värdigt slut - fast det känns lika sorgligt ändå!
Anki

Tungt beslut att ta, har själv varit i samma situation en gång. Man känner ju nånstans att man har den skyldigheten mot sin bästa vän, att ta beslutet när det är dags. Ni fick många år tillsammans, känner med dig i din sorg.

Kära Renate! Har ju själv varit i den sitsen och vet hur svårt och tungt det är. Men det är ju vår sista skyldighet mot våra älskade. Du får försöka finna tröst i att hon fick många och fina år. Hur otroligt det än känns just nu så bleknar faktiskt sorgen och blir inte fullt så tung utan de fina minnena tar över.

Tröstekramar.

Förstår att det käns svårt

Usch, jag vet hur svårt och fruktansvärt tungt det är. Man saknar sin vän så det gör ont. Men samtidigt så vet man att man gjort en handling i kärlek och det lindrar det svåra litegrann...

Tröstar också
fick ju ta bort min drever förra våren, två månader innan hennes 15-årsdag
och min finska stövare året dessförinnan, hon närmade sig 13 år

Det är tungt, men man gör ju det för deras skull

Förstår hur du känner Renate. Vi fick också ta det smärtsamma beslutet på skärtorsdagen med vår hund Sussi. Hon skulle fyllt 10 år i Juli.

Tröstekramar

Åh, Renate, vad tungt... Men det är som Tezzla skrev, det är en handling som visar stor kärlek. Man måste ju tänka på vännens bästa. Vi (jag och Elsa) skickar dig massor av stöd och tankar i din svåra stund.
Stora tröstekramar från Lotta och massor av blöta pussar från Elsa till dig!

Jag tänker på dej Renate! Jag vet hur tungt och sorgligt det är!

Vet precis hur du mår, och det är inget vidare
Många gånger har vi en tendens att hålla våra djur vid liv längre än vad som är lämpligt.
Men det är ju egentligen egoism. Du tog det beslut som var bäst för din älskade hund.

Många tröstekramar till dig Renate! Säger som dom andra, jag vet hur svårt o tungt det är. Beslutet att låta en kär vän och familjemedlem gå vidare är nog det värsta beslutet man behöver ta.

Det är 11 år sen min älskade katt fick gå vidare (han blev bara 13 år). Fortfarande hugger det till i mig när jag ser en snarlik svartvit semilånghårig.

Jag förstår hur tungt det känns för dig, men jag är säker på att Olivia har det bra i Regnbågens land.

Det är också en styrka, att kunna ta ett beslut som man själv helst inte vill ta , men som är det bästa för den hund man älskar.

Du får en jättestor kram från mig.

Jag instämmer med alla andra. Vi lät vår gamla greyhound flytta till sällare jaktmarker lite drygt ett år sedan. Oftast är det ju ändå bäst för djuret att få gå vidare, så de slipper lida i onödan.

Sänder dig en stor kram som jag hoppas känns tröstande.
Som så många andra skrivit, vet jag också hur det känns...
Min sista Hoffe" fick somna in vid 14,5 år ålder för några år sedan, sorgen bleknar en aning och de ljusa minnerna träder fram så småningom! Men ge dig tid att sörja...15 år är lång tid tillsammans.

Det är tungt när en kär familjemedlem lämnar oss. Hon har säkert fått en fin tid med dig och ni har säkert många fina minnen av hennes långa liv att kunna minnas med glädje

Tack för alla era tröstande ord och kramar,det värmde mitt hjärta.Jag saknar Olivia jätte mycket men hon har det bättre där hon är nu.Sedan kan jag minnas vår fina tid tillsammans.
Visst känns det tungt att ta ett sådant beslut,men jag gjode det för Olivia.Även min särbo stödde mitt beslut,Olivia var vår gemensamma hund,hon var ofta på torpet hos husse.

TACK ALLA!

Mitt hjärta blöder för dej, jag vet hur ont det gör, i själen--att skiljas från en älskad vän!
Bamsekram!

Ett bra beslut. Vi har det stora ansvaret när vi har djur att se till deras bästa även om ett sådant val kan kännas svårt. Stor kram från mej!

Åh, vad tråkigt.... Men försök att tänka på alla år du fått tillsammans med henne. Det är inte alla förunnat att få 15 år med sin älskade fyrbenting.
Själv hoppas jag på att Dino blir så gammal, mina två sista hundar före honom har bara blivit 3 år pga olika sjukdommar så jag vet hur tufft det är att ta beslutet att låta dem somna....
Tänker på dig!

Skickar också en tröstekram till dej.

Starkt gjort av dej, som sagt ett beslut baserat på kärlek men ack så tungt... Vet mycket väl hur det känns och skickar tröstekramar .

[font="Arial Narrow"]Regnbågsbron

Någonstans finns en bro mellan himmel och jorden.....
På den sidan himlen finns en alldeles särskild plats,
dit leder regnbågens bro.
Där finns ängar och kullar för alla våra vänner,
de kan springa och leka tillsammans
Där finns tillräckligt med mat, vatten och solsken
det är behagligt och skönt.
Hundar , som varit sjuka och gamla, skadade eller lemlästade blir friska och starka igen,
precis som vi minns dem i våra drömmar .
Alla hundarna är glada och nöjda , utom en vemodig längtan
de saknar alla någon särskild, som de var tvungna lämna kvar.

Alla springer och leker tillsammans men en dag kommer någon av dem att stanna upp och titta i fjärran.
De lysande ögonen är förväntansfulla, blicken skärps, öronen spetsas, kroppen börja vibrera av lycka och glädje.
Hunden springer plötsligt ifrån de andra, flyger över de gröna gräset, benen bär honom allt snabbare.
Han har sett dig
Ni möts i en omfamning som varar för evigt.
De blöta pussarna regnar på ditt ansikte, dina händer smeker återigen det älskade huvudet, som så många gånger förut,
du tittar in i de tillitsfulla ögonen på ditt trogna husdjur som varit borta ifrån dig så länge men aldrig lämnat ditt hjärta.

Sedan går ni tillsammans över Regnbågsbron för att aldrig skiljas mer.

(Okänd författare)

Det är hårt att skiljas från en bit av sitt hjärta,min Nadja var jag tvungen att ta bort för två år sedan,tomheten och smärtan är svår att beskriva,hon blev elva år ,vi hadde en fin tid till sammans.Men man läks inombords efter ett tag på något vis,ibland så kommer saknaden,men inte så sorglig som förut utan mer som trevliga minnen med henne,det är som lumpen som min gubbe brukar säga,man kommer bara ihåg det roliga.