Visst trädgårdsintresse gjorde att jag loggade in här för något år sedan. Har inte tid att chatta, gjorde det mer för några år sedan, då jag hade mer tid. Just idag tänkte jag slänga ut en fråga ut i anonymiteten.

Hur gör man om man funderar på skillsmässa?

Min man är sjukpensionär och jag arbetar 75 % inom ett låglöneyrke. Vi träffades för 7 år sedan och jag flyttade ganska snart in i hans lägenhet. Jag var ung och arbetslös då. Det var svårt att hitta en lägenhet i storstaden, så jag fick mannen och någonstans att bo. Vi var kära, hade dålig ekonomi, men det brydde vi oss inte så mycket om. Levde för dagen. Så småningom fick jag fast anställning. Så kom detta med ombildningen, först var vi emot bostadsrätt och nedmonteringen av hyresrätter. Men när de flesta grannarna röstade för så hängde vi på. Min pappa var tvungen att stå med på kontraktet som borgenär.

Nu är relationen på sparlåga och jag skulle behöva få vara mer för mig själv. Räcker inte till. Känner skuldkänslor för att jag inte kan älska honom på samma sätt fast han mår dåligt och har hamnat i depression.

Grubblar över hur det skulle gå till att skiljas. Han kan inte köpa sig ur lägenheten trots att det var hans lägenhet från början. Är det enda lösningen att vi tillsammans säljer lägenheten och sedan hittar var sitt boende? Det blir ju dessutom ett dubbelt trauma om han varken klarar skilsmässa eller att flytta till en annan lägenhet. Möjligen kunde han be sin bror, som jobbar, om hjälp.

Känner att jag sitter fast. Det enda jag möjligen kunde göra för min egen skull är att hitta någon liten billig hyresrätt utan dush, typ... för att få ha en fristad. Så får jag fortsätta att betala hyran och alla räkningarna hemma.

/Anonyma

Om jag är någon att ge råd vet jag väl inte..

Livet måste vara på bådas villkor.
Om du känner att du inte klarar livet som det är idag, så måste du ju snabbt få en förändring innan du kokar över/går i väggen. Så är det bara.
Sen om svågern kan hjälpa dej, föräldrar, sjukvården eller om ni hele enkelt måste separera och sälja, det kommer att lösa sej ändå!! Ofta tror man att allt ska vara så svårt att lösa att man inte ens försöker och då hinner man bli rejält osams också om det vill sej illa.

Tack för svar,
Sjukvården tror jag inte kan hjälpa till med det juridiska eller praktiska. Min pappa vill jag inte dra in, eftersom han är en bitter gammal gubbe som bara tycker att jag är misslyckad. Svåger har jag ännu inte kunnat fråga om hjälp.

/Anonyma

Jag har ingen som helst koll på det där med bostadsrätter men när lantbrukare skiljer sig har de sällan råd att köpa ut den hälften som flyttar...ibland så löses det genom att den som flyttar avstår...att de får ut sin del OM och NÄR gården säljs..

Vet inte så mycket om bostadsrätter och sånt, men jag har sett det känslomässiga du beskriver på nära håll. Du måste göra dej av med skuldkänslorna, först och främst. Prata med människor du känner, och jag rekommederar också att du pratar med en psykolog eller liknande. Tro mej, skuldkänslor kan dra ner en ordentligt i flera år... Tar du itu med känslorna på en gång så kan du vara säker på att det andra också löser sej.

Vet inte hur det är där du bor, men här kan man få kostnadsfri rådgivning per telefon med bl.a "skilsmässogrejer". Då kan man även fråga om hur man ska dela upp tillgångar, hur man ska lösa t.ex. försäljning av hus/lägenhet mm.

Det verkar som att du bryr dej om din man, och det är bra. Men du måste ändå tänka på dej själv! Håller med om det som Farbror Blå skriver, jag instämmer till 100 %. Det är heller inte bra för någon av er att stanna i ett sånt förhållande, där ingen av er kan ge allt som behövs.

Tror inte heller att du behöver vara orolig för hur din man ska klara sej själv. Nu säger jag inte att ni har samma problem som det jag har erfarenhet av, drar det bara som exempel. En person i min närhet har stora problem, både psykiskt och fysiskt, och när hans partner tog ut skilsmässa hävdade han envist att han skulle ta livet av sej. Eftersom partnern hade skött precis allt i hushållet, och allt utanför också, i många år visste han inte ens hur man tog ut pengar från en bankomat. Han vägrade skriva på skilsmässopappren, så skilsmässan tog ett år att få igenom. Partnern flyttade ändå efter ett par månader. Idag, ca två år senare, sköter han allt själv även fast han är svårt sjuk. Han är också sjukpensionär och har varit det i flera år.

Blev berörd av det du skrev, för jag vet hur komplicerat det är. Hoppas nu att allt löser sej!

Testat med familjerådgivning? Har ni diskuterat tillsammans var ni står? Vet din partner om vad du känner?

Gällande lägenheten är det väl upp till er om du upplever att det är hans lägenhet och inte vill att han ska behöva lämna den så är det dig fritt att överlåta den till honom utan att kräva något. Jag tycker nog att ni båda (och inte bara du) kan prata med din svåger. Om det inte löser sig så får ni väl skaffa var sin lägenhet. Så är ju tyvärr livet ibland att man måste byta boende och livsstil för att man inte har råd när man går isär.

Det sämsta du kan göra är att börja ta på dig hans problem och ta dem som dina för då kommer du aldrig att kunna gå och om du gör det så kommer du att dras med dåligt samvete. Jätteviktigt att ni två sätter er ner och pratar och att du inte stannar kvar för att du tycker synd om honom för då kan varken du eller han komma vidare. Funkar det inte med att ni två börjar prata på ett öppet och ärligt sätt så bör ni se till att få hjälp för att komma vidare.

Det där var nog det bästa rådet! Jag har gått igenom två skilsmässor och är det något jag lärt mig så är det just det som Farbror Blå säger - det måste vara på bådas villkor. Ni har lika stor rätt att vara där ni är och tycka det ni gör. Och ni har samma skyldighet att respektera detta!

Vare sig ni är gifta eller inte så tänk över budskapet "bären varandras bördor". Jag låter mossig och gammal men egentligen är det väldigt praktiskt. Tänk över om det är värt allt besvär att flytta isär. Är man riktiga ovänner eller om det förekommer våld - ja då SKALL man flytta isär. Annars tycker jag att man skall tänka sig för j*****t noga. En typ av "balansräkning" rekommenderas!

Du ska göra det som känns bäst för dej,bli egoist.!!!!Om du inte är lycklig så är livet meningslöst,lev för DIN skull!

Dett är DITT liv!
mvh ewa.

En själavårdare sa mig en gång: Oavsett vad den andre tycker, så har man alltid ett eget val.

Viktigt att komma ihåg, tycker jag.

Samtidigt svår situation förstås. Långvarig sjukdom kan tära sönder ett förhållande till slut, hur mycket man än vill det motsatta. Har själv erfarenheter av när sjukdom tagit upp all plats i kärleken, både egen och annans sjukdom. Ena gången orkade den andre inte med mig, den andra gången var det jag som inte orkade med den andre. Detta att älska varandra i lust och nöd kan ibland bli en omöjlig realitet.

Jag hoppas att ni i alla fall kan föra en dialog er emellan, och vid behov få hjälp. Kommunen eller kyrkan bedriver parrådgivning, och det finns ju möjlighet till enskilda samtal också om det behövs.

Sköt om dig på bästa sätt.

Jag håller med Bee.

Jag tycker att man alltför lättvindigt säger "tänk på dig själv" och rekommenderar att man ska dela på sig.

Jag tycker att man ska hålla ihop, äktenskapslöftena är ju faktiskt att man ska stanna hos varann i dåliga tider liksom i goda.
Visst kan jag förstå att det är svårt när han inte är sig själv men någonstans därinne i hans egen svårighet finns den mannen du en gång föll för.
Jag var ihop med en kille för länge sedan som gick ner i en djup depression även om jag inte visste det då.
Han förändrades så mycket mentalt att jag inte kände igen honom och han slutade äta och tvätta sig plus att han blev väldigt kontrollerande och våldtog mig regelmässigt när jag inte kom hem direkt efter jobbet. Den killen lämnade jag även om han aldrig slog mig utan "bara" pinkade revir. Han förstörde mitt förtroende för honom och det gjorde situationen ohållbar.
Övergrepp kan man inte stanna kvar i varken fysiska eller psykiska.

Det är så lätt att när man är nykär säga att man alltid ska vara tillsammans det är en annan sak att verkligen vara det.
Vi kan inte vara jättekära hela tiden, ibland kanske man inte ens tycker om den man lever med av olika skäl men konsten att leva tillsammans är just den att klara av att hålla ihop trots svårigheter.

Jag vill inte säga gör så här för jag vet inte din situation men tänk ett par varv extra och vänd dig t ex till din kyrka där de har familjerådgivning och själavård. Det brukar gå snabbare än att gå via vårdcentralen.
Där kommer du inte heller att få råd färgade av våra erfarenheter utan råd utifrån din specifika situation.
Om det känns för tungt för dig kan du också rina psykakuten för att få råd om hur du ska klara dig själv i detta och kanske vore det dags att sjukskriva dig en vecka för att få tid att hämta kraft igenför det ÄR tungt att leva som du gör.

Hoppas att jag kunnat bidra i röran,

/Maria