Har ett ganska stort dilemma just nu, som kanske inte låter så jobbigt men som faktiskt ställer till det ordentligt. Jag har själv jobbat lite med barn, men har inga egna (än ) och det känns inte som att min lilla kunskap räcker till. Måste få skriva av mej lite innan jag exploderar . Bli inte oroliga om ni ser exakt samma inlägg på ett annat forum, för jag kommer lägga ut frågan där också . Vart "där" är nånstans får ni klura på (inte så svårt).

Det är så att en släktings barn (i 6-9-årsåldern) utan förvarning dyker upp hemma hos oss... med tillhörande kompisar. Det är inte "Hej, får vi komma in?" utan mer som en flock skenande elefanter som bara tränger sej in...

Det enda de egentligen gör när de kommit in är att stimma otroligt mycket, springa runt och vara klåfingriga samt bara vara allmänt ohyfsade. T.ex. att de inte frågar om lov innan de börjar hålla på med något, är äckligt högljudda och framförallt ignorerar tillsägningar. Vi brukade ha en skål med pengar ståendes vid mikron där alla växelpengar hamnade, nu står den inte där längre eftersom ett av barnen blivit fullt inställd på att räkna dem. Och eftersom vi inte litar på att h*n uppför sej så åkte skålen undan. Såg nu sist att det barnet (efter att ha hamrat lite på datorn) gick direkt ut i köket och tittade där skålen stått. Undrar vad som hade hänt om den varit där och vi inte varit i köket just då?

Lite mer harmlöst, fast ändå ohyfsat, var när ett av släktingbarnen gick och tog frukt utan att fråga. Min sambos tillsägelse gick in genom högra örat och ut genom vänstra för fem minuter senare gick h*n och kompisen ut till fruktskålen igen och så hör man "Ska du ha en frukt?". Då tyckte jag att det var nog, och kort efter det gick dom. Hatar att använda järnrösten, men jag blev så arg .

Blir också upprörd över att våra hundar blir så konfunderade. Det kan inte vara kul för en äldre dam och en ganska nyinflyttad unghund att gå från lugna småljud till samma ljudnivå som på ett dagis. Det syns att det inte är trivsamt. Är så glad att vi har en hundgrind för trappen så att ingen kommer upp på övervåningen. Då kan åtminstone ingen gå upp och vara respektlös mot katterna (det hände innan vi hade grinden).

Skulle kunna berätta mycket mer, fast det finns risk för att det bara blir upprepningar.

Det här är inte ett problem som bara drabbar oss, utan andra i släkten också. Det är precis samma scenario, fast värre. Reagerar verkligen över att ingen gör något åt det hela! Det finns liksom inget intresse alls för att förändra det jobbiga beteendet.

Även om sambon och jag skulle införa någon sorts regler för hur de ska uppföra sej när de kommer hit så går allt om intet när de kommer hem igen. Reglerna glöms bort till nästa gång och så är man tillbaka där det började. Därför lutar det nu åt att vi inte ens öppnar dörren när de är utanför. Jag lider av "trassliga nerver" och klarar verkligen inte av att friden försvinner så ofta. Hemma måste jag känna mej trygg och helt ostressad, och just nu går det inte! Så om nån har orkat läsa alltihop får ni gärna komma med råd och synpunkter (helst konstruktiva sådana ).
Tillägg: Det vi har försökt göra är att vara tråkiga, men det verkar inte fungera. De kommer ju bara tillbaka hela tiden... Annars brukar det inte vara så skoj att gå hem till tråkmånsar.

jag tycker din respons verkar helt rätt, du eller din sambo borde säga till lämplig person (föräldrar?) att det inte går så bra... jag minns när min mormor och morfar som bott i ett tidigare sommarstugeområde plötsligt fick oönskat besök av grannens påträngande ungar. Jag skulle inte tolerera det en sekund så säg ifrån!!

Jag har barn i den åldern, och dit mina går har jag sagt till att det är bara att köra hem dom. Gör det, säg att de får gå. men samtidigt märks det att du inte har egna barn, tror du att du som barn var tyst,snäll och stilla?

Precis vad jag tänkte också, kör hem dom! Skulle aldrig acceptera att mina egna eller andras barn betedde sig så...visst ska man få vara barn o leka o stoja men var sak har sin plats...


//Mollis

hm ..bor där man har inställningen "krävs en by för att fostra ett barn .." Klart man säger till -om allt
Det innebär inte att man är otrevlig eller arg -bara sakligt konstaterande
Har inga små kvar själv men har EN granne inom synhåll med 4 under tio år
De är hur gulliga som helst -men jag har sagt till och resonerat med dem från början
Detta är ok -detta är inte ok

Jag skulle nog börja med att prata med släktingens barn, ensam. Tala om att det inte är okej att de drar med sig en hel unghög hem till er, iaf utan att fråga först. Att de gärna får komma själva (antar jag) och kanske med en kompis om de bara uppför sig. Och att om det inte blir bättre kommer ni att sluta öppna dörren för dem.
Barn går oftast att prata med, bara man gör det lugnt och metodiskt, och de förstår som regel betydligt mer än vi vuxna tror.

för mig låter det som om du och din man redan pratat med släktingbarnet men inte får någon respons?
hade det varit jag som blev påhälsad av barnen så hade jag sagt; här kommer ni inte in så länge ni inte kan uppföra er.
fast jag är ingen barnpedagog..

Vad jag inte förstår är att ni inte tar och ringer hem till föräldrarna och tar ett snack med dem. Tror knappast barnen förstår ert, säkert mycket otydliga, sätt att inte vilja ha dem där. Ni öppnar dörren, släpper in dem och försöker få ut dem genom att vara tråkiga! Låter mycket märkligt. Ta du och prata med både dem och föräldrarna på ett tydligt sätt.

Herregud, inte var jag en liten ängel hela tiden . Men allvarligt talat, när jag gick hem till någon så uppförde jag mej fint, och lät bli att härja. Lyssnade faktiskt också på värdfolket när de sa åt mej vad jag fick och inte fick. Hade lite vanligt hyfs i mej alltså, vilket de här barnen inte har... Man ska inte behöva tåla vad som helst i sitt eget hem (speciellt inte om man har mina problem med stress). Sen att de alltid har haft problem med att lyssna på vuxna bidrar till problemet (har sett många exempel på när någon försökt säga åt dem, så är en vuxen i deras egen familj där direkt och säger att de inte behöver lyssna!). Att de också lyckats hitta likadana kompisar *suckar*. Det är framfusighet på ett negativt sätt.

Ophelia, nu drar du förhastade slusatser. Jag har som sagt jobbat en del med barn och vet hur man är tydlig. Läste du inte att det är precis samma sak hos andra? Och en av dessa personer har dessutom en rejäl erfarenhet av att jobba med barn, så det är inte oss det är fel på. Snarare är det den som uppfostrat barnen som ställt till det genom att lära dem att nonchalera andra vuxna.

Det här måste var föräldrarnas ansvar. Tala om vad ni tycker för dem och att ni inte tänker släppa in ungarna om de inte kan uppföra sig.

Eftersom ni sagt åt barnen och de inte lyssnar och dessutom uppmuntras att inte lyssna på andra vuxna så tycker nog jag att det är fel i uppfostran. Även om man som barn ska få vara just barn så måste man väl få några regler att gå efter.

Om det inte hjälper att prata med föräldrarna så gå hem till dem och uppför er som barnen uppför sig hemma hos er !!!!!!!!! Nja kanske inte då men ibalnd så blir man så trött på folk som inte uppfostrar sina barn att ta hänsyn till andra.

Tack för responsen . Eftersom det också ligger så många trampminor begravda i familjen så är det svårt att kommunicera om sånt här. Man når inte fram, och det är frustrerande. Det gäller ju inte bara det här utan andra saker också. Hur som helst så ska vi samordna lite mer om vad som ska göras när vi får elefantflock-besök . T.ex. så är det bra om man förbereder och planerar träffen istället för att de bara kommer hit och är sysslolösa. Sen är det bra om en förälder är med och håller efter dem. Samt att de inte tar med sig sina kompisar . Det kan man kanske ta senare när allt fungerar bättre. Jag vill ju umgås med barnen, men inte på de villkor som tydligen gäller nu.

Jag håller absolut med om att barn ska få vara barn, men de ska inte få vara oregerliga barn. Det är inte bra för dem heller. Hänsyn och respekt för andra är livsnödvändiga saker som de till 100% kommer ha nytta av som vuxna.

Trots att jag älskar barn och gärna har massor av dem runt mig så kan jag bara säga i detta fallet, släpp inte in dem, det måste vara det allra enklaste sättet. Med lite förstånd så förstår både barn och föräldrar varför.

Jag hade en gång ett liknande problem med ena grannens äldsta flicka som då var 5 år. Hon tog inte med sig några kompisar, men hon "rev" i allt och t.o.m. nöp min nyfödda lilla flicka. Hennes mamma hade ingen hand med henne och hade själv en nyfödd baby (pappan hade övergett dem), så jag förstod att hon hade det svårt. Min make pratade med grannarna runtomkring och alla kom överens om att hålla "huliganen" kort. Det hjälpte, vi kommer liksom "kerstinz5-6" från trakter där alla i byn/grannskapet håller ordning på ungarna. För dig ser jag det som att råden från "mamamaggan" (särskilt slutet ) och från "tosan" säkert skulle hjälpa. Jag önskar er/dig ett "Lycka till!!"

"Tack för responsen . Eftersom det också ligger så många trampminor begravda i familjen så är det svårt att kommunicera om sånt här. Man når inte fram, och det är frustrerande. Det gäller ju inte bara det här utan andra saker också. Hur som helst så ska vi samordna lite mer om vad som ska göras när vi får elefantflock-besök . T.ex. så är det bra om man förbereder och planerar träffen istället för att de bara kommer hit och är sysslolösa. Sen är det bra om en förälder är med och håller efter dem. Samt att de inte tar med sig sina kompisar . Det kan man kanske ta senare när allt fungerar bättre. Jag vill ju umgås med barnen, men inte på de villkor som tydligen gäller nu.
Jag håller absolut med om att barn ska få vara barn, men de ska inte få vara oregerliga barn. Det är inte bra för dem heller. Hänsyn och respekt för andra är livsnödvändiga saker som de till 100% kommer ha nytta av som vuxna".
Hej sailor!
Det låter som om du ni tänker sätta ned foten! Bra tänkt, hoppas att det fungerar. I annat fall får du väl stänga dörren.
Jag har också erfarenheter av att barn uppför sig så här borta numera . Man känner inte igen beteendet och kan bli ställd innan man kommer på hur man ska lösa det. (Själv var jag mest tyst och blyg borta som barn, vilket jag inte var hemma)
Har inga egna barn men en bonusson på halvtid. Barn av idag verkar ofta sakna gränssättning från de vuxna.
Man gör dem en otjänst om man inte talar om, vänligt men bestämt vad som gäller . Det är att ta barn på allvar tycker jag!
De klarar ju inte allt ännu själva!
Tänk scenariot när barnen blir vuxna och stövlar in hos bekanta, plockar mat, pengar, skriker och allmänt beter sig.
Då är det inte lika "gulligt" längre. :-O

Säg som sagt ifrån (i första hand till barnen själva), tydligt och bestämt. Förklara dessutom för barnen att ni gärna träffar dem, men utan deras kompisar (i alla fall tills det hela fungerar bra mellan er)
Hjälper det inte alls kan man givetvis gå till föräldrarna ochså, men jag får en känsla av att det hela kan bli värre då om situationen redan är infekterad.
Jag tycker dessutom att man kan ge dem konsekvenser av sitt handlande, tar de frukt utan att fråga - ta tillbaka det om de däremot frågar - säg varsågod. Springer de eller skiter fullständigt i vad ni säger be dem gå omeddelbart.
Stå på er och fotsätt att vara tydlig. Ni bestämmer i ert hem

Lycka till

Ohyfsat beteende.. javisst.
Kanske skulle ni börja visa lite intresse för barnen när de kommer.
Fråga t.ex om de vill spela något spel med er eller kanske gå ut och sparka boll en stund
och sedan förslagsvis avsluta med en fika-/fruktstund tillsammans, där ni samtidigt talar om att ni inte tycker om eller tolererar
att de bara stövlar in med sina kompisar och beter sig som de gör.
Barn förstår inte miner och kroppsspråk... barn måste få höra i ord vad som är rätt och fel.
Och barn måste få höra att de är älskade.

Till att börja med hade jag släppt in dom när jag ville, inte alltid med andra ord, men inte genom att inte öppna utan istället genom att helt enkelt ibland tala om att dom inte kan få komma in. Du behöver inte ange nått skäl, idag passar det helt enkelt inte, kom tillbaka en annan dag.
Sen när det gäller uppförandet så gäller det ju att vara tydlig, lyder eller bryr dom sej inte om vad ni säjer så är det bara att tala om för dom att dom får gå nånannanstans.
Tycker du om barnen så kommer ni att få ett bättre förhållande till varandra om du tydligt visar var dina gränser går. Och är du rädd för att skrämma bort dom för gott , kan du ju någon gång ibland hitta på nått planerat kul för dom, gånger när du känner att du har den rätta tiden och orken, när dom får stoja och leka, blir bjudna på lite gott och så.

Ophelia, nu drar du förhastade slusatser. Jag har som sagt jobbat en del med barn och vet hur man är tydlig. Läste du inte att det är precis samma sak hos andra? Och en av dessa personer har dessutom en rejäl erfarenhet av att jobba med barn, så det är inte oss det är fel på. Snarare är det den som uppfostrat barnen som ställt till det genom att lära dem att nonchalera andra vuxna.

[/color][/font]
[/quote]

Jamen om du har jobbat med barn och vet hur de fungerar så kan du väl lösa situationen med dem och även ta ett snack med föräldrarna. Ibland måste man ta tuffa beslut. det är ju bara du som kan avgöra och bestämma hur du ska ha det. Mår du dåligt så får du ju sätta P i dörren/telefonen klart och tydligt. Visst kan det betyda att föräldrarna blir sura men det får ju du väga om det är värt eller inte.

Jag håller med fullständigt, om barnen får höra att dom är älskade och värdefulla så lär dom sig att ta kritik som gäller handlingar dom gör, att det är själva handlingen som är fel och inte barnet som person..

//Mollis

Barn är inte dumma...de går att prata med och förklara saker för. Och oftast så har de hjärtat på rätta stället så om du är ärlig mot dom och förklarar hur du mår med "nerverna" och att det inte alltid funkar så bra att de kommer in eller att de har med sig kompisar så tror jag säkert att de förstår. De behöver alldeles säkert påminnas ibland men jag skulle tro att de absolut inte vill att du ska må dåligt pga av dem och kommer försöka skärpa till sig...
Eftersom dom kommer så gillar dom ju er förmodligen..och vill att ni ska gilla dom..
Hoppas det löser sig..

Tack för alla kloka ord, känns upplyftande . Nu har vi åtminstone sagt till en av barnens föräldrar att vi vill att de ska ringa innan de kommer och att de får komma utan kompisar. Blev förvånad över att det var så smidigt eftersom det brukar vara allt annat än smidigt att säga något om barnen... Jag hoppas innerligt att de följer det systemet.

Som sagt så är det svårt att diskutera gränser med de barnens föräldrar, det har i flera år varit nästan omöjligt. De slår ilsket ifrån sej och stämningen blir allmänt otrevlig. Om det varit tvärtom tror jag att situationen aldrig ens hade uppstått. De är liksom inte alls öppna för någon som helst kritik om barnen. Jag vet inte varför det är så, och det är inte heller vårt jobb att rätta till problemet. Det är föräldrarnas ansvar (som de tyvärr inte verkar ta på så stort allvar).

Grejen är också att barnen har tagit till sej det där med att de inte behöver lyssna på andra vuxna. Därför fungerar det inte att säga åt dem hur det ligger till, det går helt enkelt inte in. Har sett mååånga gånger hur en person med mer än 25 års erfarenhet av barn har försökt gå pedagogiskt till väga med problemen. Antingen så har barnen inte lyssnat eller så har en av föräldrarna kommit och underminerat. Om den här personen (som jag har fullt förtroende för i sånt här) har varit barnvakt åt barnen så har det fungerat bättre. Fast hyfset och reglerna förvsinner så fort den ena föräldern kommer tillbaka. Snacka om sisyfosarbete...
Det går inte att prata vett med barnen, och inte med de vuxna. Så det är ganska kraftiga kommunikationsproblem överallt! Egentligen är det det som har ställt till det.

Netha, det är mycket svårt att vara tålmodigt intresserad av 4-5 barn (varav 2-3 som jag aldrig sett förut) som kutar runt och fingrar på saker och totalt struntar i min sambos och mina tillsägningar (läs ovan varför det är så komplicerat). Det är därför jag vill ha planerade möten utan störande kompisar, med en förälder med. Alla skulle få ut så mycket mer av det.

Med mina problem så är det väldigt svårt att slungas in i en sådan situation som beskrivs helt oförberedd. Jag mår helt enkelt dåligt av det plötsliga oväsendet och respektlösheten. Som jag skrev så är det extremt viktigt att jag kan känna mej trygg och ostressad i mitt eget hem. Är det något jag har lärt mej av mina upplevelser längre bak i tiden så är det att jag måste prioritera min hälsa annars går det illa.


Tycker att det är självklart att man ska ha kontakt med de barn som finns i släkten, det är otroligt viktigt för dem att känna sej delaktiga och omtyckta. Fast då ska alla vara överens om vilka saker som gäller. Det är verkligen trist när det blir så som det har blivit mellan oss, det har varit så många incidenter som ställt till det. En nära släkting flyttade 30 mil för att komma bort från det som varit så vi pratar inte småpotatis... Den personen är väldigt stabil och sansad som människa, så det var en genomtänkt handling. Vill inte sitta och vräka ut mej allt för det hör egentligen inte till denna diskussion. Vill bara att ni ska veta att det ligger väldigt mycket bakom.