Jag planterar årligen ett gäng rosor trots att trädgården är full för länge sen....skriver Louise i Göteborg....men hur gör man DÅ?????
Jag har 18 eller 19 rosor redan, men det är först NU som jag liksom fått upp ögonen för dem..så nu har jag väl en sisådär 15 stycken på min önskelista, bara härdiga , långblommande sorter ...men var ska jag sätta dom!!!!!!!!!! Drömmer om en gång kantad med rosor i rosa ,vitt och gult, med höga perenner "insprängda här och där. Jag har ju ingen plats kvar..joo, en gräsplätt på 25-30 kvm blev kvar sen jag grävt dammen i sommar, men den vill min älskling ha kvar till badminton, boccia, och fotbollslir med de eventuella barnbarnen.....Vad göra??

Jag tror vi är många om detta. Trädgårdarna räcker inte till för allt man vill odla! Särskilt inte om man som jag helst vill plantera olika arter av träd...

Men i rabatterna tycker jag inte det är ett alltför stort problem med att spränga in en och annan ny växt, och till och med en ny ros. Mina rabatter är visserligen fulla. Jorden är inte synlig någonstans, men det är också bra och håller jorden skuggad och levande. Längst ned marktäckare och så lite högre plantor och så de högsta som spränger sig upp genom de lite lägre - och säsongsväxling förstås.

Just rosor, iallafall parkrosor, brukar inte breda ut sig så mycket. Det finns ju rossorter man kan stamma upp också. Det gör jag med ett par vildrosor som växer i ängen. Egentligen vill vi ha ängen fri från buskar, men en liten uppstammad ros här och var kan man betrakta som ett litet träd...

I det gamla forumet hade Ingrid, Hannele och några till bra tips på hur man odlar i terasser. Minns inte hur, men de kanske kan repetera.

Själv utökar jag vidden på alla mina rabatter genom att ställa krukor invid dem. Nästa år blir det en och annan planta inplanterad i jorden mellan krukorna. Under säsongen ryker en och annan kruka för att en planta ska få komma direkt i jorden. Krukan ställs ut en bit alltså och hamnar bakom den nya plantan... Lite breddas så rabatterna varje år.

Sedan är det tur att inte alla plantor har evigt liv. Jag blir närapå glad när en ser ut att ha försvunnit. Då blir det plats för en ny.

Cilla

Jo Åsa - en sak till. Försök att se om du inte kan anlägga ett växttak! Kanske har du en lillstuga, en vedbod, carport eller ett garage?

Det är helt underbart att plötsligt inse att man kan plantera uppe i luften också. Och börja helt från skratsch!

Cilla

Köp växten först, gå ut i trädgården. Efter ett par varv brukar det visa sig en liten glipa nån'stans
Nåja man får kassera också. En del växter är inte så roliga som man från början trodde. Ta bort dom, genbank får nån annan sköta
Jag bygger plank, det är mina "pallkragar". (Klimatet blir mycket bättre om man som jag bor vid en gata som verkar vara byggd för vindtunnel-prov.) Klängväxrter tar jätteliten plats och ger mycket trägård per m².
Som Cilla skriver dör saker också

En liten historia:
För en del år sen stod jag en vår, som vanligt, i kassakön på plantskolan. Framfår mig stod en glad man med bl a två stammade rosor i korgen. Framför honom en grinig tant som vände sig mot den glade mannen och sa -jo sådana är ju vackra men dom bara fryser ner grumpf. Ja, sa mannen strålande det är så härligt. Man kan skaffa nåt nytt.
Citaten är kanske inte helt exakt ordagranna, det var några år sen. Men historien är sann

Jag älskar människor som ser möjligheter och inte bara problem

En stående kommentar när jag kommer hem från plantskolor, växtmarnadereller växtbytardagar är - 'och var skall du sätta den'. Dom borde ha lärt sig nu - det löser sig alltid

Det där med att byta ut har jag så svårt för...är nämligen fullt övertygad om att det mesta har en själ.....så alla mina blommor är som mina vänner, som jag åtagit mig att ta hand om. Ibland kan jag på nån handesträdgård känna när jag ser nån planta: Dej ska jag ta hand om, inte ska du vara HÄR i den där lilla krukan.......Låter det flummigt? Jag är absolut inte den flummiga typen, jag har bara på senare tid mer och mer fått upp ögonen för att det mesta är vackert...jag har numer t.o.m. svårt att tycka illa om maskrosor och nässlor..tycker och tänker att alla har NÅGOT vackert i sig, att alla finns till av nån anledning....Det enda jag inte har förbarmande med är sniglar...hoppas att jag kan fortsätta dra gränsen där...Kram //Åsa

Jag måste hålla med dig Åsa ,jag har så svårt att kasta bort något som gäller växter.Tar vara på alla skott jag måste klippa bort, som fuchsior ,pelargoner ,hibiskus,st paulior ,änglatrumpeter etc.

Har inte hjärta att kasta bort något och då finns det krukor överallt, vattenglas fylla av små skott som skall bli nya plantor. Men inte alltid alla tar sig, så då blir det en naturlig avgång. Man måste ju alltid ha något på gång! i fall .....

Jag började fnissa när jag läste era inlägg om att inte kunna kasta växter. Vet inte hur många gånger jag räddat krukväxter ur min soppåse. Jag måste alltid gå ut med soppåsen direkt när jag bestämt mig för att kasta en krukväxt, annars får jag ont i själen när jag öppnar sopskåpet och ser den lilla växten ligga där bland allt skräp - och då åker den upp igen. (om den inte är stendöd naturligtvis - eller har ohyra)

Hepp

Jag är en rå och förhärdad typ

Tycker det är trist när vissa växter tar över, bort med dom eller förvisning till "terrorbalans-hörnet" där dom får klara sig bäst dom vill bland myntor, lupiner och nässlor.
Färger som (i mitt tycke) inte passar ihop - samma öde.
Helikopterblommor inomhus - vem gläder dom?

Komostmaskarna skall också leva

Varför ska man tycka illa om maskrosor och nässlor.
En lysande gul maskrosäng är väl mycket vackert. Och tänk vad gott vin det blir av maskrosor. Visserligen är det inte lövligt, men vem bryr sig om det. Har inte farbror polisen annat att göra än att lurpassa i buskarna, för att ta reda på vad jag använder maskrosorna till?
Några hubber med nässlor i trädgården och man har alltid besök med massor av fjärilar.
Och vårens första nässelsoppa, är inte fy skam.
Nässlor är också bra i komposten och spruta rosor och kål med.
Men i rabatten när jag rensar, kan jag vara den förutan.

Hej från Ann

Javisst talar plantorna till en i affären liksom i trädgården. De man lärt känna längst verkar också tala mest, men också nya främlingar kan skrika "hjälp mig härifrån!" i butiken... En och annan mycket knotig och ledsen planta kommer till mig på det sättet. Med lite omvårdnad brukar just de här plantorna bli extra fina. :-)

I min trädgård dödas inte många växter med flit. Det är därför jag kan bli glad ibland när någonting dör av sig själv och jag får plats med något nytt. Gallra är jag dålig på även om jag blivit aningen bättre på senare år. Gallring hos mig resulterar i ett otal nya plantor som jag sedan ger bort. Växter som jag beskär och som enkelt ger sticklingar likaså.

"Uj vad besvärligt att känna så där för vareviga växt", brukar en och annan säga till mig. Men jag skulle ha mycket besvärligare att syssla med trädgård om jag inte hade en känsla av att varje växt ville leva! Det är ju just det som gör det så kul!

Även mitt beskärningsarbete påverkas av en känsla av gemenskap med träden. Jag är sedan barnsben vetenskapligt intresserad av trädens anatomi och läser regelbundet de studier och den forskning som görs om detta. Men engagemanget kommer från att jag tycker träden är fantastiska varelser och att de, var och en, har något att säga mig. De individuella träd som jag genast känner för (och det är många) som jag ska beskära är mycket lättare att arbeta i, än de som tyst och fientligt står och knotar och inte verkar bry sig alls...

Cilla

Hej alla som inte kan kasta växter.

Jag har turen att ha tomtgräns till kommunmark som inte odlas och där gräver jag ner mina plantor som jag måste dela om de blivit för stora. Planterar även andra växter m.m. som jag har mer än ett exemplat av och om någon kommer och hälsar på så kan de gräva upp en planta om de behöver något.
Har även bytardagar med mina arbetskamrater om de skanar något växt och om de har något jag vill ha.
Har sett att på loppis på våren och hösten där jag bor står de och säljer överflödet man får.
Jag tycker det är bra. Plantor blir inte så dyra då och oftast mer härdiga, tycker jag.