CITAT (Kathy @ 17-11-2007, 22:57)

Viltvården idag består mestadels av att skjuta av bestånd och hålla viltet i shack. Visst finns det viltvårdare som ringt upp bl.a Djurens Ö och bett dem att ta hand om ett skadat djur som viltvårdaren ansett gå att rädda men under 12 år så har det inte hänt oftare än att det går att räkna.
Det stämmer nog inte riktigt att viltvård bara består av avkjutning och att hålla viltet i schack. Det finns nog stödutfordring, utsättande av saltstenar, viltskydd, biotopskydd, anläggning av viltåker, viltvatten, utsättande av häckningsholkar och en massa andra saker. Listan kan bli lång.
Orsaken att viltvårdare inte hör av sig till viltrehabiliterare är kanske att de blir avigt bemötta och det påstås att de bara skjuter djur och inget annat. Det är aldrig kul att inte bli uppskattad för det man gör.
Kanske det till viss del också ligger an skillnad i grundsyn på viltet. Man lär sig att understödja det friska viltet och ge det bättre möjligheter. Och när det gäller skadat vilt oavsett orsak ( jakt, trafik eller annan olyckhändelse) så ska man förkorta dess lidande enligt lagen.
Många känner nog att det kan vara ett väl så stort lidande för djuret att utsättas för mänsklig behandling om än aldrig så vänlig sådan, eftersom djuret är vilt och inte vant vid människor. Likaså kan de bli ett problem att djuren hinner präglas på människan och inte sedan klarar sig självt. Det beror nog på hur länge djuret har behov av rehabilitering.
Det är nog stor skillnad om en fågel tex behöver hjälp med att bli av med metrev och krok än att bli vårdad för en bruten vinge eller ett brutet ben. I det första fallet så släpper man djuret ganska fort och människans påverkan blir inte så stor. I det andra fallet så kan människan inflytande på djuret under lång tid ha förödande inverkan. Då kanske det är humanare mot djuret att avliva det i stället.Och om det skulle vara en utrotningshotad fågel i stället med bruten vinge, så skulle jag nog med lite sorg i hjärtat utsätta den för människans behandling, men djurets stress, för att hjälpa till att rädda arten.
Allt handlar nog om avvägningar och en sann djurvän ser mera till djurens känslor, stress och lidande än att man tillfredställer sina egna känslor. Man får nog ibland granska sina egna motiv från alla håll.
Faktiskt så känner jag själv lite obehag inför programmen och Djurens ö. Lovärda insatser av människor som älskar djur och satsar både pengar och fritid för att hjälpa djuren. Och ändå så pussar och gullar hon blondinen ( kommer inte ihåg om det är LIli eller Sussi) på djuren och behandlar de vilda djuren som husdjur som ska kelas med. Det minskar ju deras chanser att klara sig när de släpps fria och det var väl inte det som var meningen.
Vill man verkligen hjälpa de vilda djuren man rehabiliterar, så måste man avstå från sådant. Man får helt enkelt bortse från sina egna behov av att gulla och pussa. Det får man göra med tamdjuren man tar ansvar för hela livet.
Sedan så har ju jägare ett väldigt hårt tryck på sig att följa lagen eftersom de annars kan bli av med sina vapen. Man måste ju ha tillstånd för att ta hand om och rehabilitera ett vilt djur. Annars bryter man mot lagen. Och som sagt, jaktstadgan föreskriver även annat.
Allt kan ses från så många olika håll och det bästa är nog om man inte har så många förutfattade meningar om andra människor.
Hoppas detta kan ge dig en förklaring till varför viltvårdare inte hör av sgi till rehabiliterare. VIll du verkligen göra en viltvårdande insats så köp inte sådant negativt resonemang som din kursledare framför.
Sedan så har inte jägare heller några statliga ersättningar för det som dom gör. Det samlas in pengar genom avgifter för jakt osv som sedan fördelas till forskning och andra viltvårdande organisationer. Fast då handlar det om folk som jobbar på yrkesmässig basis. Och folk som jobbar heltid med en sak ska väl ha lön som alla andra. Det är väl ungefär som att personalen på ridsportförbundet har lön, medan de som tillhör ridsportförbundet gör det för att de har ett intresse och en hobby, dom får betala i stället.
Själva lägger vi en hel del pengar på saltstenar, viltutfordring och annat ut vår egen plånbok. Det är inget staten betalar för. Det brukar gå på ett antal tusenlappar varje år. Vi har sått en viltåker med havre och vi har planterat jordärtskocka som vi hoppas ska sprida sig. Vi lånar traktor och maskiner varje år för att göra detta och bekostar både hyra och bränsle.
Så jag upplever nog ingen orättvisa i förhållandet mellan reahbiliterare och jägare.