Det förekommer en del diskussioner om viltvård i bl.a vargtråden har jag sett.

Jag kan berätta att jag var på en viltrehabiliteringskurs för någon vecka sen och fick lära mig en hel del.

Det som förvånade mig var att viltrehabiliterare får inte en krona i statligt bidrag samtidigt som vi har naturvårdsverket som säger sig bedriva viltvård.
Viltvården idag består mestadels av att skjuta av bestånd och hålla viltet i shack. Visst finns det viltvårdare som ringt upp bl.a Djurens Ö och bett dem att ta hand om ett skadat djur som viltvårdaren ansett gå att rädda men under 12 år så har det inte hänt oftare än att det går att räkna.

I Stockholmsområdet finns det i dagsläget 7 viltrehabiliterade och alla jobbar ideellt med detta. De gör ett enormt arbete och förtjänar ha samma plats som viltvårdarens.
Samhället och människorna tränger sig in på de vilda djurens territorium mer och mer och vilda, skadade djur förtjänar att rehabiliteras tillbaka till sitt vilda liv. Vi människor är skydliga dem det.

Du har så rätt!

Håller med!
Skickar faktiskt en slant till "stiftelsen" DjurensÖ, då och då.

Verkligen dåligt att de inte får något stöd av samhället! Håller med dig Kathy. Menar du att det finns sju personer elller sju föreningar i Stockholm som sysslar med viltrehabilitering? Vilka är föreningarna i så fall? Den förening jag känner till är Katastrofhjälp för fåglar och vilt

KFV

Tillstånden för att bedriva viltrehabilitering är personliga så det är egentligen 7 personer i Sthlm med omnejd som är viltrehabiliterare idag. Uppgifterna om 7 aktiva rehabiliterare kom fram på den utbildning jag var på.
Det märkliga är att man, i dagsläget, inte behöver någon dokumenterad kunskap om vilt och rehab. Det viktiga är att anläggningen uppfyller alla kriterier.

De kanske är med i Nordens viltrehabilitering ? De hette tidigare KFV Stockholm.

Det stämmer nog inte riktigt att viltvård bara består av avkjutning och att hålla viltet i schack. Det finns nog stödutfordring, utsättande av saltstenar, viltskydd, biotopskydd, anläggning av viltåker, viltvatten, utsättande av häckningsholkar och en massa andra saker. Listan kan bli lång.

Orsaken att viltvårdare inte hör av sig till viltrehabiliterare är kanske att de blir avigt bemötta och det påstås att de bara skjuter djur och inget annat. Det är aldrig kul att inte bli uppskattad för det man gör.

Kanske det till viss del också ligger an skillnad i grundsyn på viltet. Man lär sig att understödja det friska viltet och ge det bättre möjligheter. Och när det gäller skadat vilt oavsett orsak ( jakt, trafik eller annan olyckhändelse) så ska man förkorta dess lidande enligt lagen.

Många känner nog att det kan vara ett väl så stort lidande för djuret att utsättas för mänsklig behandling om än aldrig så vänlig sådan, eftersom djuret är vilt och inte vant vid människor. Likaså kan de bli ett problem att djuren hinner präglas på människan och inte sedan klarar sig självt. Det beror nog på hur länge djuret har behov av rehabilitering.

Det är nog stor skillnad om en fågel tex behöver hjälp med att bli av med metrev och krok än att bli vårdad för en bruten vinge eller ett brutet ben. I det första fallet så släpper man djuret ganska fort och människans påverkan blir inte så stor. I det andra fallet så kan människan inflytande på djuret under lång tid ha förödande inverkan. Då kanske det är humanare mot djuret att avliva det i stället.Och om det skulle vara en utrotningshotad fågel i stället med bruten vinge, så skulle jag nog med lite sorg i hjärtat utsätta den för människans behandling, men djurets stress, för att hjälpa till att rädda arten.

Allt handlar nog om avvägningar och en sann djurvän ser mera till djurens känslor, stress och lidande än att man tillfredställer sina egna känslor. Man får nog ibland granska sina egna motiv från alla håll.

Faktiskt så känner jag själv lite obehag inför programmen och Djurens ö. Lovärda insatser av människor som älskar djur och satsar både pengar och fritid för att hjälpa djuren. Och ändå så pussar och gullar hon blondinen ( kommer inte ihåg om det är LIli eller Sussi) på djuren och behandlar de vilda djuren som husdjur som ska kelas med. Det minskar ju deras chanser att klara sig när de släpps fria och det var väl inte det som var meningen.

Vill man verkligen hjälpa de vilda djuren man rehabiliterar, så måste man avstå från sådant. Man får helt enkelt bortse från sina egna behov av att gulla och pussa. Det får man göra med tamdjuren man tar ansvar för hela livet.

Sedan så har ju jägare ett väldigt hårt tryck på sig att följa lagen eftersom de annars kan bli av med sina vapen. Man måste ju ha tillstånd för att ta hand om och rehabilitera ett vilt djur. Annars bryter man mot lagen. Och som sagt, jaktstadgan föreskriver även annat.

Allt kan ses från så många olika håll och det bästa är nog om man inte har så många förutfattade meningar om andra människor.

Hoppas detta kan ge dig en förklaring till varför viltvårdare inte hör av sgi till rehabiliterare. VIll du verkligen göra en viltvårdande insats så köp inte sådant negativt resonemang som din kursledare framför.

Sedan så har inte jägare heller några statliga ersättningar för det som dom gör. Det samlas in pengar genom avgifter för jakt osv som sedan fördelas till forskning och andra viltvårdande organisationer. Fast då handlar det om folk som jobbar på yrkesmässig basis. Och folk som jobbar heltid med en sak ska väl ha lön som alla andra. Det är väl ungefär som att personalen på ridsportförbundet har lön, medan de som tillhör ridsportförbundet gör det för att de har ett intresse och en hobby, dom får betala i stället.

Själva lägger vi en hel del pengar på saltstenar, viltutfordring och annat ut vår egen plånbok. Det är inget staten betalar för. Det brukar gå på ett antal tusenlappar varje år. Vi har sått en viltåker med havre och vi har planterat jordärtskocka som vi hoppas ska sprida sig. Vi lånar traktor och maskiner varje år för att göra detta och bekostar både hyra och bränsle.

Så jag upplever nog ingen orättvisa i förhållandet mellan reahbiliterare och jägare.

Hej!
Det är vansinnigt att lägga ut stora pengar på att rädda stadsduvor och måsar och sedan släppa ut dem så att kommunjägaren får skjuta dem. Det finns massor av människor i världen som behöver hjälp i stället. Det är en annan sak om man anstränger sig att rädda utrotningshotade djur, men avliva övriga skadade djur på ett så skonsamt sätt som möjligt. Viltrehabiliteringen kan hjälpa folk med avlivningen. Det krävs ett visst kunnande att göra det på ett bra sätt.
MVH
Jan Lindgren

Inte nog med det, har en vännina på Öland, där är dom vansinniga för att viltsvin har kommit dit. Förmodligen någon som har tagit med sig dom över. Dom har inte funnits där på många härrans år.

Bettson:

Lili och Mog har jobbat i 12 år med viltrehabilitering och de sa själva att de inte kunde visa allt som är verklighet i TV, det skulle förmodligen inte TV-tittarna gilla. De ska liksom vara gulligt och nuttigt att ta hand om vilda djur.
Med 12 års erfarenhet så jobbar de mycket utifrån att ha så lite kontakt med det vilda djuret för att kunna återrehabilitera tillbakas det till naturen. Och de lyckas förvånandsvärt mycket.



Du är förmodligen inte ensam om att ha den åsikten. Nu omfattas ganska många vilda djur av deras rehabilitering, så att kalla det för att "rädda någon stadsduva" är att sänka den seriösa verksamheten.
Men å andra sidan så är det betydligt många som anser att viltrehabiliteringen bör finnas och har sin plats i viltvården. Det är bl.a de som skänker pengar till viltrehabiliterarna så att de kan fortsätta sitt ideella arbete år efter år.

Dessutom så konkurrerar inte människor i nöd ute i världen om våra vilda djur - eller?

Det är väl bra att djur som fastnat i snaror eller i fiske krokar kan få hjälp på ett eller annat sätt. Avlivning sker naturligtvis hos Mog/Lili också om det är den bästa utvägen. Att jämföra lidandet i världen med viltvårdsarbetet här i Sverige är väl ändå inte realistiskt Jan ...

Hej!
Det är var och ens egna prioteringar var man vill satsa sina pengar.
MVH
Jan Lindgren

Givetvis är det så, det är ingen som sagt något annat.
Men att dra in människor i nöd ute i världen när vi diskuterar viltrehabilitering?

Är det så så är det väl OK. Fast jag tycker nog inte att det är en riktig bild av vilvårdrehabilitering. Lite falsk marknadföring kanske.

Är det dom du varit på kurs hos? För jag är inte så förtjust i att man så att säga gnäller på andra.

Jag hoppas du förstod min förklaring. Jag vet inte riktigt vad du menar med viltfårdare. Är det länsjaktvårdarna eller är det jägare.
Som sagt de har ett helt annat regelverk att hålla sig till och ett annat synsätt som för den delen inte behöver vara sämre. Och jag tycker nog inte att de förtjänar så mycket kritik om du förstår vad jag menar.

Själv uppskattar jag alla viltvårdsinsatser som gjörs på ett vittigt sätt även viltrehabilitering, det är inte hlet lätt om man säger så.

Hej!
Jag tycker att man prioriterar fel när man donerar pengar till viltrehabilitering om det innebär att man botar ett trafikskadat rådjur som sedan skjuts under jaktiden. Det är bättre att ge pengarna till någon organisation som hjälper människor. Jag medger att jag är en artist och i alla situationer väljer människor framför djur. Jag har självklart också tagit hand om skadade djur när jag bedömt att de kan bli friska på några dagar för att sedan släppas ut. Jag vet att det är olagligt. Jag tycker om djur och har många husdjur både till kel och mat och tycker det är mycket viktigt att djur behandlas väl.
MVH
Jan Lindgren

Det är faktiskt helt valfritt vad man prioriterar men att tycka att andra gör fel i prioriteringen, jaså?
Jag däremot tycker inte att du prioriterar fel, det är helt upp till dig.
Och fortfarande handlar diskussionen om viltvård, inte om människor. Om så vore, så kan vi diskutera t.ex Stockholms alla uteliggare.



Man får ta hand om ett vilt, skadat djur i 48 timmar. Det är ungefär den tiden man beräknas behöva för att överlämna djuret till en viltvårdare med tillstånd. 48 timmar är en rekommendation.

Jag tror som så att har man håll på med viltrehabilitering i drygt 12 år, så vet man nog förmodligen vad man sysslar med.




Det var inget "gnäll" utan förmodligen olika synsätt på vad som är viltvård och viltrehabilitering.
Synd är dock att detta inte kan samordnas i dagsläget, det skulle våra vilda djur tjäna på. Får se hur det blir i framtiden.

Jag får en känsla av att ni tror att detta är en nymodighet som fått sig en tillfällig uppsving, från min sida eftersom jag nyligen har gått en viltrehabiliteringskurs, men jag kan tala om att så är det inte.
Mitt intresse för viltrehabilitering sträcker sig långt tillbaka.
Vad jag har märkt och fortfarande märker, är att det finns lika många åsikter som människor om utifall man ska ta hand om skadade vilda djur eller ej.
En het potatis som egentligen bara är att låta bli att diskutera.
Bättre att lägga den energin på att aktivt arbeta med viltrehabilitering än bara prata om den.

Det jag menar med falsk marknadsföring är just att man gör det så gullligt när det inte ska vara gulligt. Kanske lockar det fel personer till viltrehabilitering, vad tror du själv.

Och jag menar inte att du gnäller men din kursledare tycker jag gnäller på fel sätt. Man vinner aldrig något genom att klanka på andra. Samarbete förutsätter respekt och då måste man nog hålla tand för tunga och uttala sig därefter. Så även om kursledaren hållit på med viltrehabilitering i tolv år så kanske hon skulle vinna mera på att sluta framhäva sin egen insats genom att klandra andra.

Jag tycker det är fint och bra att du har detta intresse, men vill du göra en verklig insats så vinner man mera på breda fronter.

Nej, jag syftade inte på att det var jag som "gnällde" utan såhär skrev jag: Hon "gnällde" alltså inte utan framförde sitt synsätt på viltvård och viltrehabilitering.

Det är en uppenbar skillnad att vara på plats och höra kursledaren själv uttala sig, jämfört med att citera några rader från föreläsningen. Ber om ursäkt att jag inte gjorde kursledaren rättvisa.
Däremot så tycker jag faktiskt att hon och kollegan med all rätt kan vara stolta när de berättar om det arbete de hittills genomfört.

Det var ju trevligt att du tycker det är det fint och bra att jag har detta intresse. Du får det att låta så ...gulligt...?
Kan nämnas att jag idag jobbar aktivt inom detta område, gulligt eller ej.

Nej, jag tror inte den här kursen i viltrehabilitering lockar människor "för att det är gulligt".
Hur tror jag det? Jo, priset är nog avgörande.

Nu lämnar jag över denna diskussion till andra att fortsätta.

Jag uppfattar det som om du tycker jag är nedlåtande eller så. Ursäkta i så fall, det är absolut inte meningen. Jag tycker faktist det är bra att man hjälper djur om man kan.

Fast det jag menade med "gulligt"..... tycker att tv-programmet framställer viltrehabiliteringen i lite fel dager just genom att man gör det så himla gulligt. Ibland måste man faktist dra en gräns, man ser att de insatser man gör inte kommer att hjälpa djuret. Det kommer att dö i vilket fall som helst.

Då är det humanare att avliva det helt enkelt, i stället för att vårda det till det oundvikliga slutet. Det kanske plågas under tiden. Jag blir nästan tokig på folk som tex inte avlivar sina dödsdömda husdjur som plågas därför att de är "djurvänner". De vilda djuren ska också behandlas väl.

En verklig djurvän kan ta ett sådant beslut och göra det bästa ur djurets perspektiv oavsett om man själv känner det svårt eller inte. Det jag menar med tv-programmet som gör det så gulligt, är att det kanske lockar folk som inte kan ta en sådan sak. Det är det jag menar med att det kan dra till sig fel människor .

Därmed är inte sagt att varken du eller någon annan som går en viltvårdskurs skulle göra det av fel skäl. Tvärtom. Men med TV-programmets marknadföring så kanske en del som blir viltrehabiliterare är sådana som inte ensamma kan dra gränsen och hjälpa djuret slippa sina plågor.

Jag har själv långt innan kraven på utbildning och godkännande av viltvårdrehabiliterare tagit hand om skadade vilda djur av alla dess sorter. Dock inte de senaste tio åren. Men jag skulle ändå känna det svårt att så att säga ta beslutet, att nog är nog. Ändå skulle jag inte tveka en sekund att avliga djuret. Och jag skulle också känna det lika svårt efteråt. Men ändå ha känslan av att ha handlat rätt. Det är en sådan dubbel känsla som jag förmodar många har svårt att klara av. Det är därför det är viktigt att det är rätt sorts människor som blir viltrehabiliterare. Det är stora krav som ställs och jag hoppas att du är en av dom som klarar det.