Jag har en väninna, och vi har känt varandra sen skolåldern. Hon har alltid varit blyg och har alltid haft svårt för att få kompisar, men hon har aldrig varit mobbad. Jag är nog en av de få som har orkat hålla kontakten med henne. Hon är gift och har tre barn nu. Strax innan jul så träffades vi på en middag, efter lite övertalning från mig, och då fick jag henne att öppna sig, efter några snapsar. Hon berättade hur dåligt hon mådde, hur hon önskade att hon kunde vara mer social. Hon sa att det var som att skydda sig själv, att aldrig bli för intim med någon, för då behövde hon inte bli besviken. Det hade hon tydligen blivit några gånger när hon lärt känna nya människor och efter ett tag hade de slutat höra av sig. Det tolkade hon som att hon var så tråkig så de inte orkade med henne längre. "Då är det bättre att vara ensam, så slipper man att bli sviken." Fast hon egentligen inte vill vara det.

Det gjorde så ont i mig att höra det, för hon är en sån rar tjej, har alltid bara velat gott om andra. Och sedan berättade hon att den värsta reklamen hon visste var den om Pripps Blå, den med alla kompisarna som umgås vid stranden, för den påminnde henne om hur ensam hon själv var. Hon sa att hon nästan började nästan gråta varje gång hon såg den.

Dagen efter ringde hon och bad om ursäkt för att hon pratat så mycket smörja. Men jag känner på mig att hon verkligen menade vad hon sa kvällen innan. Och jag tror att hon innerst inne inte mår så bra. Finns det något jag kan göra? Någon jag kan hänvisa henne att ta kontakt med? Jag känner mig så villrådig för jag vill verkligen hjälpa henne.

det bästa du kan göra, är att fortsätta vara hennes vän och inte dra dig undan.
det blir en självuppfyllande profesia till slut, att det är ingen idé att försöka få ett umgänge.
när sedan någon kommer för nära får hon "panik" och vet inte hur hon ska bete sig.
man får skynda långsamt och ta med henne på träffar, där det inte finns för mycket folk hon inte känner.
försök få med henne på små tjejträffar och liknande

Håller med i det Pejori säger ... fortsätt vara hennes vän.
Kanske du kan få henne att kontakta primärvården och få remiss
till kurator/psykolog för samtal/terapi som kan stärka hennes självförtroende och bearbeta det som
nu håller henne "för sig".

Vid en snabb anblick verkar din kompis trevlig och normal. Du känner henne ju bäst, men jag tror inte att besök hos "proffs" behövs. Det är inget "fel" på henne.
Det bästa du kan göra är nog att försöka fortsätta dra med henne ut på aktiviteter - givetvis utan att det ska behöva bli en extra belastning för dig. Tackar hon nej till något du föreslår, acceptera det, och kom med nya förslag en tid senare.

Själv är jag också rätt tråkig eller odräglig, har jag för mig ibland. Skulle aldrig falla mig in att söka "hjälp" mot sådant

Man kan gå i terapi utan att det måste va nåt "fel" på en. Det borde alla människor göra nån gång i livet, det är nyttigt.

Ja, givetvis kan terapi vara bra. Men jag menade bara att om hon nu är deppad, och är missnöjd med hur andra uppfattar henne, så är det kanske inte lämpligt att en nära vän (tycker hon nog) säger "du borde söka hjälp hos nåt proffs". Det kan ju bli en bekräftelse på det hon befarar, att andra uppfattar henne som någon som borde rätta till sig.

Mmm...har du helt rätt i ju. Man kanske kan lägga fram det annorlunda, så att hon inte behöver känna det som att det är nåt fel.

Men hur ska man göra då? Har man en riktigt sned bild av sig själv och under många "befäst sig själv" i den bilden så är oftast professionell hjälp lösningen. Och då kan man kanske behöva höra det från någon och liksom få en "spark i baken". Jag kan inte tänka mig någon bättre att höra det ifrån än någon som står en nära. Vem ska annars säga det?

att vara osocial är ofta ett inlärt beteende.
det är ofta en person som är med, men inte tar plats eller syns.
sätt personen i en grupp, så tar det inte lång stund innan dom andra har gått.
sen tror personen att det är nått fel och att ingen vill umgås eller träffa den mera.
man behöver inte "sparka någon i baken".att göra/säga det, leder till att hon tror att "du inte heller klarar av henne. man får bara hjälpa personen över sin osäkerhet, som kan visa sig i tunghäfta eller att dom pratar oavbrutet av ren nervositet.

hon behöver få höra att hon duger och hon behöver vinna små segrar, det är bästa sättet att stärka en taskig självbild

klokt uttryckt!!

Jag håller med. Jag har själv gått i terapi pga "social fobi" och det var det bästa jag hade kunnat göra med mitt liv! Det tar tid innan man själv inser att man faktiskt behöver hjälp utifrån och det är svårt att erkänna för sig själv att man har ett sånt problem att man faktiskt behöver prata med en kurator. Om en nära vän tar upp det på rätt sätt med en, kanske man blir stärkt och klarar av att ta det där steget som krävs för att faktiskt kontakta psykvården. Det låter så hemskt med psykvård, men faktum är att det är fruktansvärt bra... Jag mår bättre nu efter terapin än jag någonsin gjort i hela mitt liv. Jag är inte helt "frisk" och får en del bakslag, men överlag så har det hjälpt otroligt.
Din beskrivning av din kompis skulle kunnat vara en beskrivning av mig lika väl...

Och tar man sig an den uppgiften (att hjälpa) så kan man köra alldeles slut på sig själv. Dels har man inte alltid kunskapen och dels orkar man inte alltid vara det bollplank som allt stöts och blöts emot. Dessutom, det är inte lätt att hjälpa en som står en nära! Det är nog det svåraste som finns. Därför är ofta en utomstående, neutral person en utmärkt hjälp.

En person som har sådana svårigheter som Monicas vän verkar ha, behöver finna lösningen hos sig själv. Visst, bekräftelse utifrån är bra, men det funkar oftast bara för stunden. Man kan inte skapa sin självbild utifrån bekräftelse. Sann och bra självbild kommer inifrån. En utomstående kan hjälpa en med det, en utomstående med kunskap och som inte har en privat relation med personen.

Klokt talat. Instämmer till fullo!
Men nära vänner kan vara stöd på annat sätt och också vara de som kan bereda väg för mer professionell hjälp.

Självklart kan (och bör) vänner vara en hjälp, men ibland är bästa hjälpen att erkänna att man liksom inte är en bra hjälp. För det är man inte alltid, fastän man vill.

Som vän tycker jag man kan hjälpa och stötta till en viss gräns, men när det inte leder någonstans, när personen man stöttar inte tar något endaste kliv för att hjälpa sig själv då är det man erbjuder ingen hjälp längre. Då blir man istället på något sätt utnyttjad.

Tack alla för ert engagemang! Jag ska nog försöka, på ett försiktigt vis, antyda att det finns hjälp. Jag skulle kunna berätta om andra som varit i samma stuation och blivit hjälpta och nu fått ett rikare liv. Och sedan ska jag naturligtvis fortsätta att försöka få med henne ut, även om det oftast är ganska trögt. Inte för att jag känner att jag måste av barmhärtighet utan för att hon faktiskt är trevlig att umgås med. Om hon bara ville tro på det.

*raderat*

Monica när jag läste ditt inlägg igår kväll så var min första tanke, Kontaktperson. Kanske för att jag själv har varit kontaktperson i många år.

Men då måste ju din väninna först inse att en sådan kan hjälpa henne. Men sedan kan den rätta hjälpa mycket.

Elisabeth