Champagne, fyrverkerier, dån, buller, önskningar…
Ord, ord, ord…
För att tystnad skall kunna överbevisa oss om falskhet och ansvarslöshet.
En frusen svan
Den sista dagen på året, när det hade blivit smällkallt upplevde en liten världsberömd badort – en ovanlig händelse.
Tiotals människor stödde sig på räcket och stirrade på ett samarbete mellan polisen och en rödkindade man. Från den isbelagda vattenytan på floden försökte de dra ut någonting som de nyanlända knappt kunde identifiera.
Först en blick under denna bro ( i ett ofruset vattenöga tittade på allt några flodinvånare – svanarna ) antydde att det är en svan ungefär 10 m från flodens strand. Två män från stadspolisen på bron och två under den försökte med den rödkindade mannen dra svanen med två rep till stranden. För att svanen hade varit fastfrusen slirade repet några gånger från den döende, frysande svankroppen. Någon i folkmassan skrek att de måste gripa svanen på en annan plats – där hon hade gömt sin huvud under sig. Det här rådet förefallit verkningsfull och de lyckades dra svankroppen till stranden. När den rödkindade mannen lagt svanen på marken, levde den fortfarande. Människorna på bron blev glada över nyheten. Det är bra. Den här mannen är ornitolog och kan bota henne.
Männen rollade ihop repet, skakade hand, önskade ett lyckligt nytt år och gav sig ut var och en i sin väg.
En grupp människor skred parallelt med den ”svanmannen”. När de möttes, frågade människorna, vad som hade hänt och om svanen kunde leva. Men mannen svarade att varken någon på jorden eller i himlen kunde hjälpa den. Han hade lagt svanen vid trottoarkanten och gick iväg mata de andra svanarna. Människorna stannade vid svanen. De ena med anstöt, de andra med ett råd blandade sig in i samtalet:
- Varför låter ni svanen ligga på marken? – frågade en äldre kvinna.
- Varför tar ingen henne åtminstone till affären intill?
- Jag skulle ta henne – sade en trettioålders man – men jag bor inte här.
- Var är naturvårdarna? – frågade andra.
Det vattnades i munnen på en hund som hade gått förbi med sin kvinnliga ägare. Men kvinnan ropade på honom och hunden lugnade sig. Kvinnan tog fram en stor handduk.
- Jag har den visserligen åt min hund men ni kan svepa in svanen – sade hon.
Det blev så. I det ögonblicket kom svanmataren. Människorna började prata igen. Och frågade. Mannen upprepade svaret.
- Ingen på jorden och i himlen kan hjälpa den här svanen. Titta på den. Den väger inte mer en två kilo. Detta året är det den åttonde svanen. –
Sedan pratade han om människor som skjöt svanar, om fiskare som till och med fångade dem på krock.
- Det måste göras någonting med. Men vad? – frågade lyssnare med anstöt.
- Vad? Människan måste ändras. Titta, när det börjar frysa vatten på svankroppen, är det osviklig bevis på att den är sjuk. Kroppen orkar inte producera fett för att göra fjädrarna tillräckligt flottiga. För alla vattenfåglar är det mycket svårt nu. Vara flodar är förorenade med olika kemikalier som avfettar vatteninvånarnas fjädrar. Det är föga sannolikt att de överlever i sådan miljö. Ni måste gå och utbilda människor. Dessa döda svanar åtalar med hotar också. Människan är inte själv på jorden och på samma tid kan han inte överleva på det här sättet.
Mannen tog den döende svanen, knäppte den på sin cykel och försvann. Människorna pratade inte längre. Det hade blivit tystnad omkring.
”Proffs” – Tänkte kanske några. Snitten i våra själlar måste vara mycket djupare än kursen av den här mannen.
I några timmar senare började avskedfesten med gångna året. Nytt År…
Champagne, fyrverkerier, dån, buller, önskningar…
Ord, ord, ord…
För att tystnad skall kunna överbevisa oss om falskhet och ansvarslöshet.
MVH/clivia
