Hur delar vi fiffigast upp möbler och prylar efter gamla föräldrar för att det ska kännas så rättvist som möjligt ner man är flera syskon?

Någon kanske är jättesugen på en tavla medan någon vill ha fina (antika) möbler och en tredje kanske inte har möjlighet att få plats med varken möbler eller tavlor.

Jag tror jag hört talas om nått sort budgivningssystem och att man på något vis sedan kan känna att det blev rättvist.

Hur har ni gjort, har ni några tips?

Många ggr kan det ju finnas en sak som bara en absolut vill ha, då ska ju den personen naturligtvis få just det. Är man flera intressenter får man antingen försöka jämka, eller så får man dra lott.
nu är ju det en situation som kan få de godaste av vänner att vilja mörda varann, och då tycker jag nog lottdragning är rättvisast.

Har läst om folk som helt enkelt håller en auktion inom familjen på alla prylar. Sedan blir det en kassa som kan delas exakt lika.

så gjordes efter min mormors mor

låter ju som en bra idé. saker man förknippar med de man saknar kanske inte är så värdefullt för andra

Först bör man kanske göra en värdering av det som har ett litet större värde. Finns det intresse för dessa saker, så kan de ju "köpas ut för det värdet. Är man inte för många kan man ju välja i tur och ordning. En renodlad auktion kan för vissa kännas som "kallhamrad" eller "orättvis", om de ekonomiska förutsättningarna skiljer sig mkt mellan arvingarna.
I slutändan hänger ett lyckkat resultat på om man är någorlunda sams, annars går det lätt fel oavsett metod. Vid dödsfall väcks många känslor och gamla konflikter till liv. Kanske kan man ta hjälp av en "oberoende" person som accepteras av alla.

En mycket god poäng. Man kan ju få en auktion som slutar med att den kapitalstarke ändå köper en massa prylar billigt, och att någon som kanske är mindre kapitalintensiv endast kan köpa ett fåtal saker. Sen när pengarna delas upp kan det ändå inte kompensera. Men arv är skitsvårt. Jag önskar att folk vore lite snällare mot varandra.

Jag och mina fyra syskon gjorde enligt följande: fem ungefär likvärdiga saker och en fick välja först, sedan de andra i tur och ordning. Fem nya likvärdiga saker och nr 2 fick välja först etc... vi kände alla att det blev så rättvist det kunde bli och ingen blev sur. Vissa saker var liksom förutbestämda som t.ex. farfars fickur och chiffonjé som gått från far till son till son... eftersom vi bara har en bror fick han de sakerna, helt naturligt. Ett mycket bra system tyckte vi som fortfarande är vänner.

Min man och hans syskon gjorde så. Efter att ha delat upp i högar så turades man om att välja först. Fungerade bra för dem.

När mina föräldrar gick bort så höll min bror och jag på att bli osams. Han hade redan bestämt sig för vad han ville ha , det som han tyckte var mest värdefullt ,och hade inte en tanke på att jag kanske också ville ha en del av de sakerna. Genom att jag sa ifrån på skarpen så är vi fortfarande sams. Jag tror inte att man ska ge efter för lättvindigt heller och sedan gå och gräma sig , det blir det inte bättre av. Kanske känns jobbigt just då att " strida" men om man gör det med förnuft så tror jag att det kan bli bättre i längden.

Det var kloka och insiktsfulla synpunkter från Lilla Birka och mammamaggan!

När min mormor dog så delades hennes saker upp i lika många likvärdiga högar som det fanns barn. Sedan drog man helt enkelt lott om de olika högarna. Om man vill så kunde man ju byta grejer sedan om det var något som de speciellt gärna ville ha. De blev aldrig ovänner om något.

När jag och min syster delade upp efter mamma så de saker som vi båda ville ha valde vi en sak varsin gång. Vi blev aldrig ovänner.

Så gjorde vi, fyra syskon. Rättvisare kan det väl inte bli?
Gita

O den av syskon som inte har några pengar???

Det finns något som heter kvalitetsmetoden nedtecknad av Per Almgren.
Metoden tillämpas vanligtvis när man skall välja bland fler än två personer i förenignsval.

SYskonauktion som det kallas hade vi också.

Budgivning. Allt gick för väldigt låga pengar och inga konflikter. Jag hade bestämt på förhand att jag var intresserad av pianot och ett skåp. I övrigt skulla jag vika mig så fort någon visade intresse för en sak.

Det mesta kostade 10-20 kr som gick upp till en femtiolapp någon enstaka grej några hundringar,

SÅ om vi till skåpet. Inger särskilt märkvärdigt skåp kanske värt trunt 1500. Men jag bjöd och bjöd för det hade stort affektionsvärde för mig. Min lillebror gjorde det också. Han var stenhård och vid 5000 vek jag mig med orden att " ta du skåpet jag kan köpa ett annat på auktion, men jag kan inte köpa en ny lillebror".
Övriga bröder började nu uppmärksamma att jag inte bjudit på något så de börja de skruva på sig, vägra bjuda och så la de lite i min hög för att så att säga väga upp.

Så kom vi till pianot. Där bjöd jag också. Och då startade lillebror en ny budgivning och ville inte släppa detta.Övriga syskon hutade åt honom med orden att du fick skåpet, ge dig med pianot när hon nu vill ha det. Dert var nämligen bara jag som spelade.

Han bjöd och bjöd upp till femtusen men skulle inte ge sig i alla fall. Jaag vek mig denna gång också men inte de andra bröderna. Pianot blev mitt.
Naturligtvis så fick vi alla hjälpas åt att bära ut det och lasta på kärran. NÄr vi gjort detta så kliver lillebror upp och slår på f*n också det skulle ha blivit mitt. Han passade i ett obevakat ögonblick på att sno mina noter som var födelsedagspresenter och julklappar med mitt namn på. Så att jag inte skulle kunna spela.

Efterås fick jag veta att lillebror hade haft en auktionist ute och värderat allt. Han visste precis vad han skulle bjuda på och gjorde det. Inte en pryl behöll han utan sålde allt vidare för att tjäna en hacka. Inget affektionsvärde för honom precis.

Så hur man ärn gör så om det finns någon arvinge som har tendens till att bära sig illa åt som är det garanterat att de gör det vid ett arvsskifte.

Jag är i alla fall stolt över mig själv att jag inte bråkade med honom. Jag känner i alla fall att jag har rent mjöl i påsen.

Ungefär så kände jag när min bror började att prata om att kristallkronan, pendylen, diskmaskinen , soffgruppen mm lite mer värdefulla saker skulle han ta med hem direkt för dem skulle han ha. Kändes precis som om han bara väntat på att våra föräldrar skulle gå bort så att han kunde få plocka ut det " gottaste "med någon sorts storebrors-rätt. Han ville heller inte att vår bortgångna halvsysters son skulle ha några saker efter sin morfar , vår far.

Jag hade inga andra syskon som kunde hjälpa mig så jag fick stå upp för mig själv. När han märkte att jag satte hårt mot hårt gav han sig och det löste sig utan konflikter. Han insåg att han gått över någon sorts anständighetsgräns.

Tack för era bra förslag.

Nu har vi fått några olika ideer och kommer alldels säkert att kunna använda något av dem.