Suck, snacka om att man kan bli trött på sig själv! Var och handlade precis och min pojkvän/sambo bad mig köpa EN sak åt honom-snus. Tror ni jag kom ihåg det eller?!?!? Jag fattar inte vad det har flugit i mig??? Så tankspridd, rörig och glömsk jag har blivit. Det är verkligen otäckt!
Har ni kanske något bra kom-i-håg tips så jag kanske inte glömmer så mycket?
Hade inte mitt huvud suttit fast då hade jag nog glömt det någonstans också...

Eller är det helt enkelt att det är FÖR fullt i mitt lilla huvud? Har astma, allergi, IBS, Fibro och nu som grädde på moset diskbråck. Kan allt detta oroande och värk gjort mig glömsk?


Den tankspridda Annica

Men du, våra hjärnor är som byrålådor där man får leta tills man hittar rätt. Ju äldre man blir ju mer har man att leta igenom och det tar längre tid att komma ihåg! Alzheimers light kallas det.

Men vännen, inte undra på om du är tankspridd med allt det där. Sjukdomar och smärtor gör en ju för det första ganska trött, och är ganska stressframkallande. Ditt huvud är nog ganska fullt kan jag tänka mig.
Du måste ta hand om dig!

Jodå, det kan nog stämma det ni skriver. Alzheimers light den var bra. den skall jag komma ihåg. Men jag skäms så att glömma hela tiden! Jag vill alltid ha ordning och reda på saker och ting..Alltid i tid och allt ordnat och nu e det bara en salig röra.

Inget konstigt alls ... hjärnan (hårddisken) väljer ut att spara/komma ihåg det viktigaste.
Jag skulle också glömt snuset ...

Ja, jag vet, det är skitjobbigt! Ibland minns jag inte vad gubben sagt i början av en mening innan han ens avslutat den. Försök att hitta nånting som låter själen vila, promenader, sätt fingrarna i jorden, meditera, vad som helst som ger dig energi. Och skriv upp allting så glömmer man inte lika lätt...
Och jag har förresten fullt tillräckligt svårt att komma ihåg mitt eget snus..

Hårdisken fungerar så att det den anser är viktigt minns den. Och du är inte ensam om att vara disträ... Jag var här om dagen och skulle köpa mjölk men allt annat än mjölk hade jag med hem.. kanske det beror på att jag inte själv dricker mjölk. Så det var oviktigt.
Ta det lungt nu med din rygg!

Idag finns det så många enkla medel för att kunna motverka våra kortkommanden. En mobiltelefon och inlägg av påminnelse om köp av nåt vid nån klockslag kan lösa detta problem,eller?

Mitt minne förbättras av att sova 8 timmar per natt ibland, till skillnad från de flesta nätter då jag sover 4-6 timmar. Sömnbrist tror jag är skäl nummer 1 när det gäller "dåligt minne" hos folk flest.

Ja, sömnen är ju till för att spara och bearbera saker, det är vetenskapligt bevisat.

Att vara tankspridd och glömma saker beror enligt minnesforskarna på att arbetsminnet är överfullt. Det kanske hjälper att försöka rensa tankarna men hur lätt är det i dagens samhälle och liv? Hmm, hur hade jag nu tänkt fortsätta?

Några månader efter jag fick min whiplashskada träffade jag en kurator. För henne berättade jag bland annat att jag blivit totalt dum i huvudet, mindes absolut ingenting, tappade bort ord, eller kom i håg dem på finska och engelska men inte på svenska. Var tvungen att ha påminnelselappar om allt, vilket inte fungerade för att jag glömde kolla lapparna. Påminnelsefunktionen på min mobil blev min bästa vän. Klarade inte huvudräkning längre, en av mina starka sidor tidigare.

Kuratorn sa till mig att jag absolut inte hade blivit dum i huvudet. Min hjärna tyckte bara att det var viktigare att fajtas med smärtan än att minnas triviala saker som läkarbesök, telefonnummer etc. etc.
Alltså är det förmodligen samma för dig.

Jag har fortfarande problem med minnet, men har tränat upp den och hittat knep för att komma ihåg. Och att skriva lista även om jag bara ska handla tre saker.
De gånger jag inte skrivit lista har jag glömt en sak... Står i kassan och tänker "bröd, mjölk, tidningen.... nä, det är nåt mer, men vad???" Väl hemma säger gubben att jag glömt smöret. Köpte tidningen istället och visste att det inte stämde, men kunde inte komma i håg att det var smör istället jag skulle ha...
Huvudräkningen är inte lika lätt som förr, men numer skäms jag inte för att andvända fingrarna till hjälp.

Så här gör jag Är det en sak, då fungerar fortfarande ett X på handen 2-3 saker hjälper att jag säger det högt för mig själv 10ggr Men är det fler saker så bör jag ha "lapp". Alla resor o sammanträden skriver jag upp i min kalender o i almenackan i köket (där står även när jag jobbar så att redsten av familjen också kan "se" var jag är eller är på väg. Och den kollar jag varje kväll för att ha någorlunda koll på när jag måste kliva upp tidigt eller kommer hem sent.
När/var/hur jag skall arbeta har jag inga problem med att hålla reda på utan "lappar" eller annat. Har även "stenkoll" på de övriga 4 som är mina arbetas kamrater

Det är nog absolut som ni skriver. I oktober/november blev jag rejält dålig och sov några få timmar per dygn då mitt diskbråck bröt ut. Har förlorat kraft och känsel i mitt vänsterben men kämpar för kung och fosterland. Ja, i alla fall enligt mig själv...Åt ett bra tag morfinliknande tabletter för att klara av dagen och den hemska smärta jag hade i benet. Kändes som mitt ben skulle explodera. Nu några månader senare e jag fri från värktabletterna och försöker så gott jag kan-förmodligen för fort än jag egentligen ska men jag KAN inte låta bli...Vill ej svika! Egentligen vill jag bara skrika och sparka och säga att -NU E DET NOG! men jag håller min fina lilla mask och sliter för att bli bättre fast jag innerst inne vet att det blir bara sämre.

Att man aldrig kan hitta denna ro jag söker? Alltid orolig för hur jag skall lösa allt, ordna allt osv. Jag kan bara inte VA. Ta det lugnt och varva ner, känns bara som jag sviker och e lat.

Jag har SÅ SVÅRT att finna något jag verkligen finner ro i. Många gånger handlar det om en ny växt men för det mesta fastnar jag bara för växter som är svåra eller omöjliga att få tag i. INGEN i min närvaro fattar hur mycket växten/växterna betyder och hjälper för mig.

Det finns lite knep att ta till. Skulle jag försöka komma ihåg tio saker att handla hade jag kommit hem ganska tomhänt. Skriver jag dock ner dom på en lapp gär det mycket bättre, även utan att titta på lappen. Hjärnan tycks komma ihåg bättre då, jag kan tom glömma lappen och ändå sitter det jag skall köpa.

Det där är en av de saker vi pratade ganska flitigt om på smärtrehab. Att vara i nuet, att kunna acceptera läget (behöver inte betyda att man måste gilla det), att kunna sätta gränser och se till sitt eget bästa, att kunna säga nej, eller egentligen säga ja till nåt som gagnar dig-och i slutändan även din omgivning- bättre. Att inse att en människas värde inte är detsamma som hennes prestation.
Ingen tackar dig för att du dräper dig, eller hur? Och du måste ta hand om dig själv innan du kan ta hand om nån annan, för den viktigaste människan i ditt liv är du!

Såå kloka ord Tosan.
Precis det fick vi också lära oss på rehab och jag har verkligen tagit till mig vartenda ord
och lever därför ett "bra liv" trots ....

Helt sant Tosan. Detta är en stor bov i dramat för mig då jag tyvärr aldrig fattat/fått lära mig detta. Man skall bara tacka/bocka och ta emot. Aldrig visa något för någon. Går sedan en tid tillbaka hos psykolog i hopp om att kunna bearbeta hur jag gör och agerar då jag alltid sätter mig och min hälsa i sista hand.
Ledsen att dragit upp detta och nu säga att lilla jag måste krypa till kojs för idag. Skall få följa med en vän på biltur imorgon och skall försöka komma i säng hyfsad tid.

Kram och tack för era tankar. Det värmer och ni får mig att tänka lite, ja på ett positivt sätt vill säga. Det jag ej kan se själv hjälper ni mig med att se.

Återkommer imorgon!

Godnattkram Annica

Annica J , sluta stressa upp dig för att du glömmer. Du har nog ändå. Inte alls konstigt att du glömmer så som du har det.

När du vant dig vid att ha det som du har det så blir det faktiskt lite bättre. Släpp också på den glada masken emellanåt , det mår man faktiskt bättre av, tro mig jag vet. Nu menar jag inte att du ska gå runt och beklaga dig dagarna i ända utan mer att du ska erkänna för dig själv att du mår sk-t just nu . Man får göra det !!!!!!!!!!! Jag vet , har det liknande som du har det , men mådde inte psykiskt bättre förrän jag insett hur det var.

En del tror att man " går ner sig " genom att " tycka synd om sig själv ". Så har det inte varit för mig. Man tycker inte synd om sig själv för att man tar till sig hur det egentligen är , det är först då man kan börja bearbeta det hela. Man måste veta vad det är man slåss emot.

Så var inte förtvivlad över att du glömmer , det är fullständigt naturligt i din situation. Skickar ändå lite .

Det är ju bara 3 månader sen de "släppte ut mig" så jag håller ff på att lära mig och måste ha det där i bakhuvet hela tiden, så gott det nu går.
Själv tycker jag vansinnigt synd om mig själv som inte ens kan ta mig en kall öl å va som en människa. Men så småningom hoppas jag komma i det läget att jag kan klara att må som ett arsel i tre dar för att jag hoppat över medicinen till förmån för en bärs. Nu går det inte, jag dyker direkt.
Hoppas psykologen kan hjälpa dig att hitta lite lugn. "Stopp- och tänk" kan va en metod som kan fungera otroligt bra i många olika situationer.

Men oj vad jag beundrar alla dessa människor som gått med många år av smärta, och ändå klarar av att va "normala", att ha ett liv! Det är ju först nu man förstår hur mycket energi det egentligen tar.

Tack! Måste bara ta åt mig här...
Första året var en pina, sen blev det lite lättare. Största sorgen var att acceptera att jag inte kommer tillbaka till mitt jobb. Men när jag väl blev uppsagd förra året efter 5 års frånvaro kändes det helt ok.

Ja, man måste hitta den där balansen för att kunna må bra.
Själv står jag i det där läget att jag vill jobba, men känner mig pressad till att försöka mig på nåt jag inte orkar. Försäkringskassan tycker bara det är att säga upp sig och skaffa ett lättare jobb, men vad är lättare än att vara på sitt vanliga jobb en timme och inte göra nånting?
Men nu ska jag prova lite olika varianter, och funkar inte det så får de snällt lov att backa tills jag hunnit samla lite energi. Hittills har jag haft missflyt så så fort det varit lite bättre så händer nåt som slår undan fötterna.
Förr eller senare ska det gå! Jag måste bara hitta vägen dit. Det tog ju 8 månader innan jag hittade början. Och nu har jag två träningsformer som funkar, ridning och bassängträning, och då stiger hoppet rejält. Kul är det åxå!