…

Ligger väldigt mycket i det!

Väldigt många som tycker det är skönt när de väl får en diagnos oavsett vad det är. Hoppas du mår bättre nu och att det är slut på lögnerna.

Tack snälla du för ditt svar! Jag får de rätta medicinerna nu så livet har blivit mycket lättare. Jag tror inte att folk orka längre sprida lögner;dessutom drabbar sådant i slutändan dem själva!

Tror att folks olika beteenden beror på okunskap i många fall.
du kanske kan beskriva för oss ovetande vad det är du "lider" av, det kanske kan skapa lite ljus i mörkret för många av oss.

på dig silos.

Vet inte vad som hänt tidigare, men jag läste dina underbara berättelser i den andra tråden och började ana att det kunde va nåt åt det hållet som låg bakom.
Hoppas bara att du aldrig släpper taget om din egen, underbara, fantastiska värld, och att du hinner komma med många, många fler berättelser

Okunskap skapar rädsla och därpå följande negativa omdömen/påståenden.

Tycker att du Kyllikki är stark som vågar/orkar berätta om din sjukdom.
Visst "spårade du ur" ibland och retade många.
Men det kan vi glömma nu.

Bra att du äntligen blivit diagnostiserad och fått mediciner som
förhoppningsvis får dig att må bra och slippa "up and downs".

Skönt att höra att du mår bättre! Försök att inte ta åt dig om folk är otrevliga... Men det är inte alltid så lätt, speciellt inte om man mår dåligt och är sårbar.

…

Din beskrivning är mycket tydlig och informativ, Silos!

Tack så mycket!

Hej Silos och välkommen tillbaka. Hoppas du fortsätter att vara den trevliga människa du alltid varit när du inte haft dina upp-och-nerperioder.

Skönt om du har fått medicin som fungerar. Jag känner en person med aspbergers. De vanliga medicinerna fungerade inte på honom. Det kom ut en ny medicin för några år sedan, tror att den bla skulle minska hans aggressivitet (vet inte om det är typiskt för aspbergers att vara aggressiv). Tyvärr fick den honom att bli djupt deprimerad. Han och flera andra fick avbryta den medicinen ganska fort. Den ledde till djup depression som varade i mer än 1 1/2 år. Sjävmordsbenägen. Fruktansvärt jobbigt för familjen. Nu har depressionen släppt och det är en helt annan kille att ha att göra med. Glad och trevlig. Och faktiskt mer social än jag trodde att personer med aspbergers är. En högintelligent kille. Tror att det är ganska vanligt att personer med aspbergers är högintelligenta, även om motsatsen finns också.

Tror att detta är något där det behövs dels mera forskning men också upplysning till allmänheten. Vet inte egentligen vad jag ville med detta inlägget, men kände att jag ville skriva.

Hej Silos! j
Jag har växt upp med en mamma som var manodepressiv - sjukdomen blev betydligt bättre när klimakteriet var över - nu är hon lite "nervöst lagd" men klarar sig utan mediciner. Min exmake var/är manodepressiv. En av mina söner har "högfunktionell autism" - det ligger väldigt nära Aspergers syndrom, för honom är det bara ett kriterie som gör att han inte diagnosticerats AS. Förstår hur jobbigt du haft det - och fortfarande har! Vilken tur att du har fått en dignos och har mediciner som fungerar! Fortsätt att leva och må gott i din egen värld där du trivs så bra, men glöm inte för den skull att hälsa på oss i den större världen!

troligen Asperger ????????


Försök att få en säker diagnos. OM du har AS har du faktiskt en en del rättigheter.
Och OM du har AS kan du mycket stöd hos de specialföreningar som finns. (Är själv med i FA föreningen Autism)

lycka till

b

tack för ett utlämnande svar, nu fattar till och med jag
ingen lek att leva med förstår jag

Världen skulle stanna upp om det inte fanns människor som anses udda och annorlunda, det är jag övertygad om. Många av dem som har skrivit fantastiska böcker, gjort stora uppfinningar m.m. har haft diagnosen Aspergers syndrom.
Tänk vad trist det vore dessutom om alla var lika.
Solis!

på dig Solis.
Det är härligt med människor som vågar vara sig själva!

Silos, vad bra att du har fått mediciner så att du kan må bättre!

Solstorm, det är inte typiskt för aspergers att vara aggressiv. Det är en fördom man ibland möter bl a i pressen.

Olle

…

Silos!

Tack gulledig!

Hej Silos! Skönt att du mår bättre nu. Trevligt att du är tillbaka!

Silos,

Jag vet ungefär hur det känns, fast jag har en annan problematik än vad du har.
Jag försöker vara rädd om mig, sköter min medicinering, undviker alkohol som oftast och stressar inte.

Det är en befrielse att få en diagnos, så var det för mig, att få ett kvitto på att det man kände spelade falskt i själen, faktiskt inte var/är inbillning eller hypokondri.

Stor kram!

Ja;det är verkligen en enorm befrielse att har fått en diagnos! Jag som du är numera mera rädd om mig själv! Förr i tiden visste jag ju inte vad det var som "fattades" inom mig, jag trodde att jag var galen eller åtminstone på väg att bli det!Under alla mina år som jag arbetade inom sjukvården och Äldreomsorgen var jag då och då tnungen att sjukskriva mig,men aldrig vågade jag sjukskriva mig för att jag mådde psykiskt dåligt;jag knappt visste att det handlade om psyket:( så jag sjukskrev mig för allt annat:ont i magen,ont i huvudet,mensvärk,feber,värk i ryggen vilket jag oftast hade och har fortfarande.... Det är först i början av 90 talet som jag blev första gången sjukskriven för att jag mådde dåligt psykiskt och fick för första gången medicin:Ana-Franil,men den kunde jag inte äta. I December 1997 blev jag då sjukskriven "ordentligt" och i sinom tid sjukpensionerad. Detta var en enorm lättnad för mig och för mina vuxna barn, men det är först hösten 2007 som jag fick den rätta medicinen och livet har återvänt till mig,eller egentligen rättare sagt:livet hat börjat för mig;ÄNTLIGEN! Även om denna sida av mitt liv har jag funderat att börja skriva en bok.

STOR kram! från Kyllikki

Det där känner jag igen!

Jag kröp till arbetet vissa dagar, skakande av ångest, och kröp sedan hem och kunde ligga nedbäddad under täcket resterande tid, inte orka svara i telefonen, inte orka fixa mat, inte orka tvätta håret, utan bara ligga som en boll i sängen. Helt vansinnigt smärtsamt.
Blev jag fysiskt sjuk, så var det en lättnad, för då kunde jag sjukskriva mig och vara hemma, för då tyckte jag att jag hade en plausibel ursäkt.

Men, det jag egentligen sörjer mest, är att jag faktiskt trodde att det var normalt att må så. (!)
Jag trodde att alla mådde som jag själv gjorde, och jag kan säga att jag förlorade en stor del av mina tonår och unga 20-åren till depressionerna. Jag var övertygad om att alla ville dö av och till....
Det är väl det som jag kan känna en stor sorg över. Jag började med dessa tankar redan när jag var en 10-11 år.
Jag borde ha fått hjälp redan då, men istället dröjde det tills jag var 29 år gammal, och blev jättesjuk. Då hade jag två småbarn, maken och husdjuren. Jag överlevde, har sjukbidrag numera, inte mycket , men jag klarar mig och kan ta livet i min takt.

Äter Efexor (antidepressiva ) nu, och den kapar det värsta iallafall, men under mina djupare dalar så behövs lugnande och sömntabletter.

Varför inte skriva?
Det finns folk som tjatar på mig, men just nu vill jag inte lämna ut mig så naken själsligt. Kanske om ett par år.
Alltså, redan i den åldern så funderade jag på sätt att ta livet av mig. Och det är inte rätt att man skall känna så som barn, eller hur?

Jag är en tant med depressioner och panikångest!

Jag tycker verkligen att du ska skriva om detta den dag du orkar och vill ta fatt i det. Du har en fantastisk förmåga att uttrycka och förmedla hur det är att leva med psykiska problem. Jag har hört och läst många berättelser, men din gick verkligen rakt in i hjärtat.
Tack !