Såg en "orm" nyss när jag var ute i trädgården för att se om vi fått några vitsippor. Såg ut som en kopparorm, men jag är dålig på reptiler. Inte kan väl "vanliga" ormar ha fått ungar redan? Den låg stilla, ihopringlad nedanför förra husägarens pinn-/skräp-/kompost-hög. Jag petade lite grann på den med en pinne och levde gjorde den iaf. Hoppas att det är en kopparorm, jag vill inte att mina två små hundar ska bli bitna (de springer omkring som de vill i trädgården när vi är ute.) Iaf inte förrens jag varit till vetrinären och fixat cortison att ha hemma i fall att de blir bitna.

hur såg den ut då?

Som en kopparorm Nädå, jag fotade den, så jag ska snart lägga upp bilden...

Huggormen föder ungar i augusti-september, och då kläcks också snokens ägg. Men man brukar inte kunna blanda ihop kopparödla och ormar.

Här är en bild på sötnosen...[attachment=16522:orm.jpg]

det var en fin liten sötnos

Garanterad kopparödla. Redan framme?

brukar ha ett gäng hemma, de är bra fina

Fy f**** jag som avskyr ormar, har dom redan kommit hoppas dom fryser ihjäl

Ja, tydligen. Och här på våran trädgård är det inte speciellt varmt heller. Och just där är det ganska skuggigt.

då får man börja se sig för var man sätter gummistövlarna!

Här nere i Blekinge har jag redan snubblat över två stycken!!! En satt grannens katt och petade på, den andra låg på en solig sten och såg ut att njuta! Så nu är bara frågan när man råkar på en huggorm.... Tur jag alltid har mina älskade gummistövlar på mig ute!

Mvh
Johanna - Marielunds gård

Vilken tur att det inte är en orm då!

Bettis, den är en ödla OCH DEN ÄTER BL.A. SNIGLAR.

Kopparödlorna hör till mina favoriter. Jag har gillat dem ända sedan jag var liten. Man ser dem inte så ofta nuför tiden

Hade det inte varit för ormarna hade vi haft mer sork och råttor i trädgården. Tacka dem istället för det.

Jag tycker att ormar är såå himla vackra och underbara, men kan ändå inte låta bli att bli äcklat-rädd när jag ser en på nära håll. Förutom stora pytonormar, de får gärna ligga på axeln på mig. Jag vet ju att de inte bits, och litar på att ägaren matat sin reptil...

Har förövrigt hört någon gång att fobier, ex orm-skräck, har med att göra var ens förfäder bodde. Bodde de i ett område med mycket orm och stor risk att bli biten och dö så sitter det fortfarande kvar i generna. Likaså om man är höjdrädd, då skulle förfäderna ha bott i närheten av ett stup alternativt i grottor på en klippavsats. Och med förfäder antar jag att det menades för 1000-tals år sedan...

vilken spännande teori! Du kommer inte ihåg var du läste det?

Nu har ju folk fobier mot de mest underliga saker, som knappast några förfäder varit i kontakt med. Fobier är nog bara kulturbetingade. Det ser man ju inte minst genom att den är så väldigt lätt att bli av med dem, utan att behöva göra några genetiska modifikationer.

Ja men man kan ju vara mer eller mindre benägen att få en fobi.

Det beror nog på. Hos oss har vi massor! När vi skulle flytta en gammal vedhög förra sommaren fick jag evakuera över 30 stycken som låg under alltihopa, en del var RIKTIGT bamsiga!
Men så har vi också en del stenrösen och massor av stengärdesgård på tomten som de nog trivs i. Ofta ser jag skogsödlor och salamandrar också. Dessotom har vi inga igelkottar för de har alla grävlingarna ätit upp. Kanske äter grävlingar inte ormar/ödlor?

Grävlingen är allätare, reptilier och amfibier slinker glatt ner.

Jag har också svårt att tro på genetikbakgrund när det gäller fobier. I en syskonskara kan någon vara hysteriskt rädd för möss eller spindlar, medan andra syskon utan fasa slår ihjäl dem eller flyttar på dem. Samma förfäder har syskonen i de flesta fall. Men de har också samma kultur, alltså är fobierna något ännu mer individuellt?

Jag är glad över att Ulrica inte slog ihjäl alla de vackra kopparormarna! Synd att igelkottarna försvann.

Nä, jag skulle aldrig slå ihjäl nån stackars liten orm eller ödla. Det där med igelkottar och grävlingar fick jag reda på när jag ringde Kottecentralen och sa att de gärna fick placera igelkottar här eftersom vi inte har några. Då frågade hon om vi har grävlingar... jodå, en hel del sade jag... då fick det inte komma några gulliga små kottar hit..

samma här, det går många år mellan gångarna man ser igelkott.
När det gäller fobierna kan det tydligen räcka med en skräckupplevelse i barndomen, minns att jag läste om en liten pojke som blev skrämd av en hög smäll när han lekte med ett mjukt kaninskinn, vill jag minnas att det var. Ur detta utvecklade han en accelererande fobi för små pälsdjur. Det är nog ett känt exempel, någon som minns bättre?

Jag gillar inte människoapor, de är lite läskiga.

Det är nog inte så ovanligt att det är olika saker inblandade när en fobi startar. Ex en människa som är hotfull och gör något hemskt samtidigt som det finns något annat oskyldigt närvarande. Människan kanske är en släkting som man ju inte gärna kan bli rädd för, istället utvecklas fobi mot något annat oskyldigt närvarande. Usch, svårt att förklara utan att beskriva så att ett verkligt fall hängs ut.

Fobier kan utvecklas på mer än ett sätt. Förr var jag rädd för spindlar. Bodde utomlands ett tag och hade massa kackerlackor som jag tyckte var hysteriskt äckliga även om jag vet att de inte är farliga. När jag fick syn på en spindel där så blev jag lättad för att det inte var en kackerlacka. Nu är jag inte rädd för spindlar längre och kackerlackor har jag inga (än).

Vad är kottecentralen?