Vad händer i naturen?
Börjar djuren ta efter mäniskans dåliga sidor?

Vi har under ett antal år haft ett andpar i vår trädgårdsdamm. De tycks varit ett riktigt par och bildat familj.
Andra hanar har snabbt motats bort från deras privata område. Parförhållandet har bestått från år till år.
Nu har vi inte ett par utan en trio (2 hanar och 1 hona).
Dag efter dag har de gruppsex i dammen så att vattnet yr. Hanarna hjälps åt. Den ena håller honan medan den andra utför parningsakten. Har aldrig sett på maken. Vad beror detta på?
Honan har lagt 12 ägg under en buske i trädgården, men struntar tydligen i att ruva dem. Det är nu minst tre dar sen hon värpte senast.
Vad har ni för erfarenheter av änders beteende??

Detta är ett känt beteende hos gräsanden. Flera hannar (upp till 6 stycken har jag hört talas om) kan jaga en hona och våldta henne, det finns även fall där de råkat dränka henne.

Jag har själv tre änder i min damm, två hanar och en hona. Dock förekommer inget gruppsex och inga våldtäkter. så vitt jag kan se. De simmar runt tillsammans heklt fridfullt, och när honan ligger på ägg håller de två hannarna ihop. Förra året hade jag samma trio med samma beteende - åtminstone tror jag att det måste vara samma trio, eftersom de är så totalt orädda för hunden.

Det verkar dock vara ett fast par, med en extra kompis, eller möjligen en unge från en tidigare kull, eftersom paret alltid är här, medan den extra hannen kommer och går. De brukar stanna ett par månader på våren; kommer i början april, och tre dagar efter att kullen har kläckts traskar de ner till den stora sjön, som ligger ca 500 m bort, och tillbringar sedan sommaren där.

Sedan kommer de tillbaka ett tag på hösten, och har då oftast med sig hela kullen, som då är fullvuxna. Det ser rätt kul ut när ett dussin änder simmar runt i den mindre av dammarna. Det är så trångt att de knappast får plats. På hösten stannar de kortare tid, kanske ett par veckor - eller så länge som maten räcker. (Jag matar dem aldrig, men de verkar klara sig bra på vad naturen ger).

Men apropå konstiga saker i naturen; 'mina' rådjur, som praktiskt taget bosatt sig på min tomt och föder sina kid på ängen vid dammen, får ibland fnatt och jagar varandra som tosiga runt skogen. Jag antar att det har nånting med brunst att göra, men det händer på vårarna. Jag trodde de parade sig på hösten, men kanske har jag fel?

Första gången det hände trodde jag att hunden och jag hade skrämt dem, ända till de kom rusande tillbaka mot oss efter sin rundtur och nästan krockade med oss mitt på stigen. De blev förmodligen lika förvånade som vi, och jakten upphörde. Istället masade de sin motvilligt åt sidan, som de brukar göra når jag möter dem - oftast med ett par av mina tulpaner eller krokus hängande ur mungipan.

På min hundrunda, som går längs en bäck, finns varje år ett andpar. Om det är samma hane och hona vet jag inte men nu är det 3:e året som jag ser dom o det är alltid kul. Änder, precis som andra fåglar, som höns, lägger en hög med ägg och ruvar dom inte förrän honan är beredd på det. Det innebär att äggen kan ligga upp till 20 dagar utan ruvande hona. Det klarar dom lätt. Hönsen gör på samma sätt, och om man själv vill att en höna ska ruva så gör man på det viset. Rådjuren parar sig strax efter att de fått sina kid, i juni och framtill augusti. En omständlig procedur med en del konstiga ljud som kan skrämma sk**ten ur en om man inte förberedd.

För några år sedan såg jag betydligt fler än sex gräsandhanar (säkert minst det dubbla) våldta en stackars hona i Slottskogen i Göteborg. När jag kom tillbaka en vecka senare låg honan död i närheten. Sådana gruppvåldtäkter är inte så ovanliga bland gräsänder i parker, och är säkert en stressreaktion på att de lever onormalt tätt inpå varandra eftersom de har onormalt stor tillgång på mat på samma ställe hela tiden. Ute i naturen, där änderna lever utspridda längs kuster och sjöar, känner man inte till detta beteende vad jag vet.

Olle

Det är sorgligt att se (gruppvåldtäkter, eller våldtäkter över huvud taget bland djur) men naturen är inte särskilt "snäll". Naturen har inte som syfte att "vara snäll", det handlar snarare om egna överlevnaden och de egna genernas överlevnad, i ibland tuff konkurrens.

Att många fåglar först lägger sina ägg (ofta ett om dagen) innan de börjar ruva på dem alla samtidigt, beror på att ungarna då kläcks samtidigt, och är jämngamla.
Om en fågel börjar ruva då hon lagt första ägget, och kanske lägger 12 ägg (ett om dagen) är det inte bara 12 dagars ålderskillnad mellan ungarna, utan det dröjer också 12 dagar (tills den sista ungen är kläckt och hon kan avbryta ruvningen) som hon kan börja mata kullen. Då är de första eller de sista dömda att dö.

Äggens utveckling ser ut såhär:
Efter befruktningen börjar äggcellen dela sig fram till att det värps ut. Då avstannar utvecklingen tills äggen värms upp igen (börjar ruvas).

Själva äggcellen är ju bara "en liten prick" på själva äggulan, om den är befruktad eller inte kan vi inte se när vi "äter ägg". Själva gulan, och vitan, är näringen som embryot och fostret behöver under de (hos höns) tre veckor som det utvecklas till kyckling.

När vi äter ägg, är det kycklingens näring vi stoppar i oss. Fabriksägg är inte befruktade eftersom de inte ödslar pengar och plats på tuppar i anläggningarna.

Det befruktade ägget kan ligga vilande i upp till en månad om det vill sig väl (överlevnaden minskar ju längre tid som går efter de första 10 - 14 dagarna). Äggen behöver "skötas om", rullas runt och vändas och sådär en eller ett par gånger om dagen medan det ligger vilande, annars kan embryot och/eller gulan "fastna i skalet".

När honan börjar ruva, sätter embryot (den delade äggcellen) fart på utvecklingen igen, och nu kan värmetillförseln inte avbrytas utan att fostret dör.

Det växer ut en fostersäck runt embryot (senare fostret) och det växer ut blodkärl runt äggulan och vitan - fostret/fågelungen har en navelsträng som alla andra - för att hämta näring och syre och avge biprodukter och så. Äggskalet är poröst och "andas"/släpper igenom syre och slaggprodukter.

Det här gäller framförallt olika sjöfåglar, där ungarna skall kunna följa med honan och föda sig själva. Bland andra fåglar t ex många rovfåglar och ugglor, börjar honan ruva med en gång, sedan över lever den/de yngsta ungarna bara om det finns gott om föda.

Javisst, det finns ju lite olika varianter i fågelvärlden.
Förutom sjö- och hönsfåglar där kycklingarna är självgående från start, så kanske det också gäller fåglar som får lite större kullar? Ugglor och rovfåglar överlag, får väl mellan en till tre ungar, och då blir ju inte åldersskillnaderna så oerhört stora, som om det gäller ett par veckor (12 - 14 ägg eller mera).

Hur det är för "vanliga småfåglar" vet jag inte, men skatorna börjar i alla fall inte ruva förrän alla ägg är lagda, och deras ungar är ju hjälplösa från början.

För höns, där alla äggen är lagda före ruvningen, gäller ofta att hönan fortsätter ruvningen ett par dagar efter att första kycklingen är kläckt. Då hinner eventuella eftersläntare och kanske lite svagare småungar med också.

För att kycklingarna inte ska svälta och törsta ihjäl under dessa första dagar (de blir ju varken matade eller ammade) finns det en smula gula kvar, som dras in i magen via navelsträngen som sedan drar ihop sig och sluter sig inifrån så att säga. Det ger näring åt kycklingen att klara sig på i ca tre dagar.

Naturen är verkligen fascinerande och uppfinningsrik.