Ibland blir det lite för mycket barntrådar... Jag känner mig i alla fall ganska utanför, vi kanske är fler

Jag har inga barn!

Håller med jag har två barn en tjej och en kille, jag har fyra barnbarn och jag älskar alla över allt annat MEN vem vill höra att Emma har börjat med tyska hon är 12 och Elin 10 kan faktiskt räkna ganska bra och pratar engelska, jösses så tradit det är. har haft en del på jobben som varit gravida och bara pratat barn och ultraljud mm. Även jag har gjord ultraljud men för jösses inte tjatar jag om det, (skulle kanske göra det ) alla är ju faktiskt inte intresserade men ibland blir man liksom tvungen att ge sig in i diskussionen utan att vilja, jag är himla trött på gravida kvinnor (missförstå mig inte, visst kan man ge råd och tips, men när det inte kan talas om annat än graviditeten blir det lite mycket ibland)

visst kan det vara tröttsamt att lyssna på allt prat om barn när man inga har själv, men å andra sidan får folk ständigt höra om mina katter och fåglar. Vill de att jag ska lyssa på deras barnprat får den minsann lyssna på prat om mina småttingar. Fast det är irriterande för oftast får man hör, "det är inte samma sak". Vilket jag tycker är löjligt, mina bebisar är minst lika mycket värda som andras ungar. Och själv tycker jag ju att mina är det värdfullaste som finns.

Och tydligen har ens åsikter om barnuppfostran inget värde heller många gånger när man inga har själv, så varför överhuvudtaget tjata om det då?

Fniss
Här startas en tråd dit alla barnpratartrötta ska kunna läsa och så är det det enda den har handlat om än så länge..

jag har inga barn

jag har säkert tröttat ut en och annan kollega med mitt barnbarnsprat....

Kollega med dig är jag, men "tröttat på dig" har jag inte gjort!

Jag har inga barn. Förstår inte vad de ska vara bra för.

Har inte du höns....

Ja höns är bra! Räknas de?

Jag är 'ofrivilligt' barnlös men jag vet faktiskt inte om jag hade skaffat barn ifall jag kunnat. Jag har mina 4 katter som är min familj och som verkligen fattat att jag tillhör deras familj. Många rynkar på ögonbrynen när jag säger så men så är det iaf. Jag mår bra och gillar livet ganska så bra ändå. Fast jobb hade jag velat ha.

Tänk det undrar jag ibland oxå.
Ändå har jag tre barn och åtta barnbarn och jag kan bli så jättetrött på dem alla ibland och då vill jag bara glömma bort mig själv ute i rabatterna


Skämt åsido!

Vi som har barn kan nog vara ganska okänsliga emellanåt mot våra barnlösa vänner. En del har inte valt barnlöshet medan andra har gjort ett aktivt val.

Jag har inga barn. Vad som förvånar mig är att många tydligen anser att det innebär att jag ska förklara mig. Gissar att de vill veta varför och om det är frivilligt eller inte.

Ibland har jag god lust att ta en diskussion med en del om varför de skaffat barn, när de mest ojar sig över hur jobbigt det är, och att jag omöjligt kan fatta nåt av detta. Någon enstaka gång har jag väl fallit för den frestelsen också - föll inte i god jord kan jag säga, men personen slutade iaf fråga...

Har inga barn och insåg lite för sent att det är något jag skulle sakna. Visst skulle jag kunna skaffa barn men efter lite för mycket törnar och en lång återhämtningstid visar det sig att det inte längre är tänkbart då jag inte vill skaffa barn utan en pappa. Skulle ha blivit gudmor i oktober men gudbarnet blev en liten ängel. Ibland är det ganska jobbigt att höra barnprat och jag försöker undvika "barnpratsmänniskor" om jag är lite ledsen. Livet blir inte alltid som man hade tänkt sig men det får man leva med.

Jag har inga barn.
Hade livet sett lite annorlunda ut, så hade det kanske inte varit en omöjlighet att det funnits ett barn idag.
Däremot så sörjer jag det inte. Mitt liv är så pass innehållsrikt ändå och jag saknar inte det jag aldrig har upplevt.

Har märkt att det finns människor som anser att man är egoistisk om man väljer att inte skaffa barn och att det finns en oförståelse för att man valt bort barn. "Barn som är så fantastiskt, det är inte för sent ännu...osv..." Dåligt att inte respektera mitt beslut, oavsett skälet till det.
Hade det t.ex varit ofrivillig barnlöshet så är det fruktansvärt att få höra att "...än är det inte försent".

Sen kommer vi till yrkeslivet. På min förra arbetsplats togs det alltid hänsyn till de som hade barn hemma, då scheman lades, semestrar planerades, övertid inbeordrades osv. Det hände att jag och några till, fick höra "Jamen, ni har ju inga barn, så då gör det väl inget".
Vad jag gör på min fritid är minst lika värdefull för dem som har barn och jag ska inte behöva "försvara" min fritid.
På mitt nuvarande jobb är det jag som är chefen och jag bemöter alla mina medarbetare lika, ingen urskiljning vare sig man har barn eller ej. Jag föredrar rättvisa.

Och även om jag inte har några barn så har jag min familj.

edit: När jag läste trådens namn "barnlöshet" så tänkte jag automatiskt på människor som är ofrivilligt barnlösa.
Jag har däremot aldrig sett mig som "barnlös".

Själv står jag i valet och kvalet... Jag är inte säker på att jag vill ha barn över huvud taget, det som får mig att tveka är omgivningen som förväntar sig att jag ska skaffa mig det. Känner mig så nöjd med mitt liv och mina hundar, är det så fel att inte vilja ha barn? Och på vilket sätt skulle det vara egoistiskt? Det måste ju vara mer miljövänligt att inte skaffa barn!

Jag har inga barn och kommer med största sannolikhet inte få heller.

Så är det och det borde inte vara något för andra att gräva i, men tyvärr så är det uppenbarligen det. Hur många gånger har jag inte fått frågor om varför jag inte har barn... Det är tydligen så att man ska stå till svars för det... Men vem har med det att göra? Jag har t.o.m. brutit med väninnor sedan de skaffat barn för när man får höra att man inte är "en riktig kvinna" och att "livet inte blir fullkomligt" förrän man fött barn då känner jag att den vänskapen inte är mycket värd. Jag förstår att man som mamma kan känna att livet blir fullkomligt efer att man fått barn men att säga det till barnlösa kvinnor är oförskämt och idiotiskt.

Inte jag heller...

Underligt nog har jag ända sedan jag var ganska litet vetat att jag inte skulle komma att få några barn. Så blev det också ; bara ett par missfall. Det är dock inte något som jag har grubblat mycket över. Jag tycker nog att man får acceptera att alla människor inte kan få barn. Barn är en gåva och inte rättighet. Jag blev något illa berörd när jag träffade en väninna jag inte sett på ungefär 20 år och hon tyckte att det "var synd" att jag inte fått några barn.
Jag är ganska så less på att höra berättlelser om barnbarn för jämnan.

Rent egositistk är jag litet panikslagen över att inte ha någon familj som kommer att kunna "försvara" mig när det är dags för äldrevård. ...

Det ska du inte tro att det är några garantier bara för att man har barn, att dom bryr sig menar jag. Skaffa díg några trevliga vänninor det är nog större garanti att dom bryr sig, nu generaliserar jag naturligtvis.

edit: stavfel

Visst är det så, men glöm inte att skaffa vänner i alla åldrar, man lär behöva några som är en 20-30 år yngre än man själv är... Jag tror att det faktiskt är bra av fler anledningar och för båda parter.

Jag har inga barn och det är inte frivilligt.

Har kämpat i flera år och går hos olika specialister. Det värsta som finns att höra är: Det är bara att slappna aaaaaaav, tänk inte på det osv.
Jävla idioter!
Barnlöshet ÄR EN SJUKDOM! Inte fan skulle man väl säga så till en ex cancersjuk.

"men om du bara slappnar aaaaaaav och inte tänker på det så blir du frisk. Se på mig! Jag tänker inte på det och jag har inte cancer..."

En annan kommentar är oxå... Men om du adopterar så kommer du att få ett riktigt barn sen.
Eh va? vadå "riktigt" barn och är det meningen att jag ska lämna tillbaka adoptivbarnet? ( pucko.. )

Nu blev jag lite upprörd men det här ligger varmt om hjärtat för mig...

Nu är det väl inte riktigt detta som tråden skulle handla om men jag tycker att det är viktigt ändå. Jag har träffat två personer som gått hos zonterapeut för sin ofrivilliga barnlöshet och blivit gravida. Naturligtvis beror det väl på anledningen till att man inte blivit gravid, men ibland kan det hjälpa i alla fall. Fast jag kan förstå om man blir trött på goda råd.

Och självfallet ska man acceptera att en del väljer att inte skaffa barn. Men ibland kan det vara svårt att veta vad som är rätt. Vissa vill inte tala om det och tycker att andra inte ska bry sig och därför vågar man inte fråga. Känner ett par som inte talat om det och heller inget har frågat dem. För dem var det nog en lättnad när de väl valde att tala om sin ofrivilliga barnlöshet. Kanske hade det varit rätt frågat just dem.

Tråden handlar väl om barnlöshet, och vad jag förstod av TS så var det ingen begränsning på ofrivillig eller villig barnlöshet....

Att man inte kan få barn är inget man direkt går och skryter om. Bara ett fåtal utvalda nära vänner vet om vårat problem.
Och det är alltid en chansning att gå ut med det. Man vet inte hur folk reagerar. Vanligtvis har man bra koll på sina bästa vänner men det finns alltid stolpskott. Jag har inte råkat ut för det ,men flera av andra jag känner har det.

Bästa kommentaren var nog, Usch va tråkigt. Finns det nått jag kan göra?

Sen får man ju självklart fråga om man undrar. Men att bli en besserwisser och veta allt om hur det går till för att man har hört det från sin mammas ogifta kusins systers vänsterhänta gymnastiklärare hjälper inte.
Speciellt inte när det finns vetenskapliga läkarrapporter som bevisar att slappna av och barnlöshet inte har nått med varann att göra.

Det skulle aldrig falla mig in att fråga någon eller ifrågasätta varför dom inte har barn. Det är ju upp till var och en om dom vill berätta.
Ingen frågar väl folk som har barn varför dom har det.

hi hi, det kanske man skulle göra.

Har du barn? Varför det???

Har en tonåring Just nu undrar jag själv varför jag har barn.

Jag vill INTE ha barn. Inte min sambo heller. Så det så. Måste det vara så konstigt? Vi har det jättebra ändå. Jag kräks (ursäkta) på tanken att skaffa barn (av olika anledningar). Så känns det för mig (just nu). Jag och min sambo kan göra vad vi vill, när vi vill, hur vi vill utan att "behöva tänka" på barnet(en). Fick panik när svärmor kommenterade vårt nybyggda rum. "Åh det blir ju ett barnrum". Näe tänka sig, det blev ett kontor. Kom igen ni tjejer eller killar som inte vill, ni behöver inte

Åhh vad trevligt... YTTERLIGARE en tråd om barn..

Hej 160 kvm stort hus !

Du skrev inte om det finns något fysiskt fel på dig, bara att din barnlöshet inte är frivillig. Är det kanske maken som inte är villig ? Annars kan jag hålla med om han/hon, vars väninna, som hade gått till zonterapeut och blivit gravid sedan. Inte jag, blev gravid två gånger på första försöket, och fick två välskapta barn. En väninna till mig var ca 38 år gammal, hade försökt i tio år. Sen blev hon på smällen efter zonterapin ! Tror att det fanns någon blockering i kroppen, som löstes upp i o m zonterapin.

Hälsn Tepa

De jag hörde berättade att de gått hos zonterapetut ett tag när det helt plötsligt forsade ut massa gojs ur underlivet på dem. Efter det så blev de gravida. Självklart är det varierande orsaker och självklart så hjälper det inte för alla, men det är ju bra för dem det hjälper. Hörde om en flerbarnsfamilj som av läkare fått veta att de inte kunde få fler barn så de skyddade sig inte. Gick till zonterapeut med något annat problem. Kvinnan blev gravid, de var INTE glada.

Jag har barn. Punkt.

Om någon behöver vara ledig på jobbet för något aqnnat, bra då kan jag byta.
Om jag behöver vara ledig (vad det nu än är) så kanske någon annan vill byta för man hjälps ju åt.

Man behöver inte prata om barnen hela tiden på jobbet.
Det är utvecklande med anda diskussionsämnen och skönt att få ha sitt hemma med familjen.

Mina är så stora så jag kommit bort från blöjeksem, välling och vaknätter.
Jag lyssnar gärna, men är man vuxen så är man väl det.
Måste det då bara kretsa runt barn?

Jag älskar Linus o Emil, men jag uppskattar även mitt liv utanför hemma.

Är det så konstigt?