En kråkunge landade hos oss förra sommaren. Den kunde inte flyga och inte kunde den säga kraa heller, den sa bara "fntt", som en nysning ungefär. Vi blev rätt tagna av att den gång på gång klättrade upp på en sandhög och försökte flyga, trillade på näbben och envist klättrade upp igen.
Så vi matade den några dagar, mest gröt med lite ostbitar i. Den gömde små godbitar under stenarna i våra eviga stenbyggen. Vanligen kom kråkföräldrarna och åt upp vad som blivit över - det var inga särskilt smarta gömställen.
Jag ställde upp en stege och en planka för att ge kråkan en bättre startbana än sandhögen. Kråkan fattade direkt, klättrade upp längs plankan och övade flygning flitigt dag efter dag. I början landade den på marken eller i närmaste buskage, men småningom lyckades den komma upp på elkablar eller tallgrenar. Varje morgon var vi glada att möta den - varken uggla eller katt hade fått tag i den! Efter ett par veckor klarade den sig själv.
I förrgår upptäckte vi ett kråkbo i toppen av vår närmaste dubbeltall. Två kråkor håller på och bygger. Antagligen kommer de att blöta upp sina osympatiska matbitar i fågelbadet (det har gjorts förr) men jag tycker ändå det känns trevligt ifall det är Vår Kråka som bestämt sig för att bo här. Ingen stor poet förstås, men "en bekant till oss" (Ferlin).
