Vår hund måste åka till himlen. Och det gör så ont. Vill inte vara med om det här. Jäkla skit.

Stackars er . Det är inte roligt, jag vet. Vår älskade kisse fick åka till himlen i julas och jag/vi saknar honom ff nåt otroligt. Samtidigt får man försöka trösta sig med att man gjort det bästa. Man vill ju inte att de ska lida mer än nödvändigt. Även om de inte gör nån större nytta just nu så får du lite tröstekramar härifrån

Lider verkligen med dig, har själv sörjt mina förlorade husdjur något alldeles förfärligt.

Usch, känner med er och tänker på er. Vet också hur ont det gör när det är dags. En stor kram till er

[font="Comic Sans MS"][/font][size="4"][/size]
Hej!
Jag tycker det hjäper att göra ngt för hunden innan man "tar bort" den.
Gillar inte "A-ordet".
Tex. när jag var tvungen att ta bort min border collie Blyger. (Obotligt sjuk i elichias)
Vi åkte till en väns får hage. Hade stämt träff med länsvetrinären.
Vi valltränade i ca. 1 timme som inför en tävling. Sen kom vetrinären-samlade fårflocken- sa kommandot "passa". Det var inget ovanligt för Blyger att få tex en vaccinationsspruta i en ko eller fårhage.
Det sista han gjorde var att arbeta, det sista han såg var sina älskade får och det sista han luktade var fåren. Det sista han hörde var mig säga "bra", "passa" och jag älskar dig.......

Blyger vilar är hemma i en vacker glänta, tillsammans med alla sina kompisar som levt i familjen.
Att se honom bli kall och man ser ju att själen inte finns kvar, hjälpte mig.
Se att kroppen bara blev ett skal. Inte bara blev slängd ovanpå en hög med andra "A"-ade djur, som det blir på kliniker. Han fick ett värdigt slut.

Vet ej om detta hjälperm eller fått dig att bli ännu ledsnare.
Kram på dig , min vän
Anki med Arne (8),Idde(9)

Alltid lika sorgligt när det är dags.... man vet det redan när man skaffar djuret - men med all glädje det ger under sin livstid är den värd ett värdigt slut!!
Anki

På den här sidan himlen finns en plats som kallas Regnbågsbron.

När ett djur som varit särskilt betydelsefull för någon dör,
så kommer det till Regnbågsbron.
Där finns ängar och kullar för alla våra speciella vänner
så att de kan springa och leka tillsammans.

Där finns tillräckligt med mat, vatten och solsken,
och våra vänner har det varmt och skönt.
Alla djur som har varit sjuka och gamla
blir återställda till hälsa och vigör;
de som varit skadade eller handikappade blir friska och starka igen,
precis som vi minns dem i våra drömmar från gångna tider.

Djuren är glada och nöjda, utom för en liten sak;
de saknar alla någon väldigt speciell som de varit tvungna att lämna kvar.
Alla springer och leker tillsammans,
men en dag kommer någon av dem att stanna upp och titta i fjärran.

Dess klara ögon är intensiva; kroppen börjar skälva.
Han springer plötsligt ifrån gruppen, flyger över det gröna gräset,
hans ben bär honom fortare och fortare.
Han har sett dig, och du och din speciella vän möts till slut
i en lycklig återförening för att aldrig skiljas igen.

Lyckliga kyssar regnar över ditt ansikte,
dina händer smeker på nytt det älskade huvudet,
och du ser ännu en gång in i de tillgivna ögonen på ditt djur
som så länge varit frånvarande från ditt liv
men aldrig från ditt hjärta.

Sen går ni över Regnbågsbron tillsammans...

så hoppas jag att det blir när jag ska få se min älskade Herkules igen... kram, tänker på dig!

Usch vad jobbigt det är!

Alltid lika trist......

Gråt, gråt, och åter gråt.......
Det var fint gjort med Blyger!

Hur gärna man än vill och hur mycket man än gör för sina djur så är det alltid sååå jobbigt när man kommer till det stadie att man måste avgöra vad som är bäst.

Att "ta bort" sin älskade vän är är ett smärtsamt beslut, hunden har troget funnits vid ens sida och det svider så in i helsike att man inte kommer att få känna just den gemenskapen längre...

(Uscha, jag gråter så jag nästan inte ser knapparna på tangentbordet....)

Du har gjort det som var bäst, Cassiopeia!
Hunden mådde inte bra... Nu får den ro och frid...
Och du kommer att överleva det här, även om det kanske inte känns så just nu.

Livet går framåt... du kanske kommer att hitta en annan hund som vill slicka dig på kinden och vara DIN vän!

Stora Tröstekramar från mig!

Nej nu har jag läst en sån här tråd igen fast jag sa att jag inte skulle...
Så fint skrivet, A-C E, vilken underbar sista stund din Blyger fick. Det känns konstigt att avliva djur på veterinärkliniken där de flesta känner sig rädda och otrygga, bra om veterinären kan komma hem istället.
Stor tröstekram till dig, Cassiopeia. Tänk på att om några år så överväger de trevliga minnena.

Åh, så sorgligt att läsa detta, Cassiopeia. Sånt här är alltid så oerhört svårt....
Fin berättelse du skrev, Anki. Tror precis som du, att ge sin livskamrat ett värdigt slut.



Kan berätta om vår lille Elliot som visade sig ha en obotlig sjukdom och inget hopp fanns om att han skulle bli bättre.
Vi hade planerat en utomlandsresa den sommaren, men bokade av den eftersom vi ville ge Elliot det allra bästa...

Vi åkte upp till svärmor och landet, han fick ligga i gröngräset, lyssna på surrande humlor och se fjärilar som passerade hans nos. Han fick sniffa lantluft, sniffa på blommor, äta färsk, nykokt gädda.....helt enkelt njuta av allt som fanns omkring honom. Vi lät honom få bestämma när han inte längre orkade vara med i livet och en somrig och solig eftermiddag kom veterinären ut till svärmor. Vi satt med Elliot i vår famn och talade om hur mycket vi älskade honom medan han fick somna in.
Då......precis då.............kom det flera regndroppar från den soliga himlen som jag kunde svurit på var molnfri........
Jag tror det var änglarna vid Regnbågslandet som grät för honom.
Vi gav honom ett värdigt slut för han hade givit oss så oändligt mycket.
En liten kisse på knappt 8 månader.

Och på sätt och vis så kan jag säga att det är tack vare Elliot som vi idag har två älskade katter hos oss.


Jag tänker på dig, Cassiopeia...



Det har gått tre år i sommar och saknaden finns fortfarande efter Elliot.
Mina tårar började rinna då jag skrev min berättelse om Elliot.

Jag lider med dig cassiopeia jag vet exakt hur du känner,jag var tvungen att låta Storm min vackra älskling somna in den 1 april i år,
han blev 12 år.Jag saknar honom oerhört men jag vet att vi inte hadde annat val han hadde ju så ont,det är ju våran plikt som hundägare
att se till att de inte lider.Men vi hadde en underbar tid tillsamans,att veta att han har haft ett gott liv tröstar.

Många många tröstade kramar härifrån oxå, det hjälper inte mycket nu, men det är många som tänker på er.

Jag har själv en hund är hemma som är 8 år, vi vet att det snart är dags att åka med henne, obotlig cancer i munnen. Jag försöker se varje dag som en gåva just nu, vet ju inte hur lång tid till det tar innan hon blir för påverkad och får ont, då är det dags att fatta det där hemska beslutet...kan handla om dagar el veckor, kanske tom månad, ovissheten är jobbig. Jag bävar.


Lider med dej, gråt alla tårar det är din vän värd.

Lider verkligen med Er. Har varit med om samma sak själv.
/Eva

Usch ja, det är hemskt att vara tvungen att fatta ett sådant beslut! Känner med dig!!!

Tröstekramar från mig också.

Det här är bland det värsta man kan vara med om. Ens husdjur är ju en familjemedlem. Även om man förnuftsmässigt vet att den inte lever lika länge som en människa så är det en Stor Stooor sorg när den dagen kommer då man måste skiljas.

Vår första katt somnade in 17 september 1996. Den dagen glömmer jag aldrig. Men jag har också många glada minnen från de 13 år vi fick tillsammans.
Och jag kan ge mig den på att han från sin katthimmel skickade lilla Smilla till oss förra året när vi behövde det som mest! Hon är också svartvit. Hon "landade" först hos grannen men hittade "hem" till oss efter några månader.

Det är hemskt!! Spelar ingen roll om man vet att man gör "rätt", för man mister en familjemedlem och det är sorgligt!!!

Tack alla för tröstande ord, tankar och kramar. Har inte orkat svara.
Tänk gärna på mig idag för idag är det dags. Kl 13.45 har vi tid.
Många tårar blir det...

Ska tänka på dig.

Ska också tänka på Dig och Din familj då...

Tänker på er

Skickar en gigantisk mentalt stor köksrulle och lite salva till näsan.
Evt. slänger jag in ett lakan, ifall rullen blir för liten.
Tänker på dig....
Anki

Tänker på er!

Vi var tyvärr tvugna att ta bort vår lilla valpis för ca en månad sedan hon blev bara 5 månader gammal, det är så jä---la jobbigt jag vet... usch och fy!

Men tänk på att det nog är det bästa för hunden, och det är ju ens plikt som hundägare att låta ens älskade få somna in då dens liv inte längre är värdigt.

Många tröstkramar!