Allt som ofta får man höra att folk gått i väggen - någon här som gjort det och som kan berätta om hur det var

ingrid

1
ja
2
Vad vill du veta?

1..Ja
2..Det var etthelvete just då, men blev bra till slut med hjälp från profsen.
Oftast är det samma sak, som posttraumatisk stress, med andra ord, händelser du inte kan råda över.
Sök hjälp innan det blir oöverskådligt

1. Ja
2. Då-ett rent helvete ,
Nu- en erfarenhet som jag kunnat klara mig utan men som hur konstigt det än kan låta har gett mig mycket.
Kan du precisera vad du vill veta så kan jag försöka svara.

Var rädd om dig !!!!
Annis

ja, det var som allt bara blev kolsvart på nåt vis. Pulsen gick på högtryck och jag fick ont i bröstet. Inget som jag tyckte var kul innan var kul då... våren var pest och glada människor var pest och på jobbet orkade jag inte göra nåt alls jag bara glodde ut genom fönstret och sen grät jag för absolut ingenting. Gömde mig från allt och alla och sög ut varenda liten ledig sekund att sitta hemma och glo i lugn och ro.

Till slut gick jag till läkaren som ju fattade att jag var helt slut när det bara brast när hon frågade hur det egentligen är, så jag blev sjukskriven ett tag och fick lite glad-piller (inte så länge men det räckte för att jag skulle ta mig ut ur mörkret).

Nu gör jag allt i min egen hastighet och försöker tänka att det inte går fortare för att man stressar upp sig. Ibland tycker de på jobbet jag är nästan för lugn när det är JÄTTTTTEBRÅTTTOM och extremt viktigt, men passar det inte så kan de ju ta sig nånstans. På min arbetsplats är det nästan "ballt" att stressa och jobba så mycket över som möjligt men det är ju bara tragiskt... Borde väl byta jobb egentligen

Känner igen det mesta av vad Skogstrollet skriver, och kan tillägga att det tar tid att bli frisk.
Det hände mig vintern2001.
Jag jobbar fortfarande bara 75%. Orkar inte mer.

Ja
Sökte aldrig hjälp, så har ju inte fått någon "diagnos". Skulle väl kunna kalla det för stressdepression eller kanske bara depression. De svartaste dagarna ville jag försvinna. Använde självmord som en tröst, om jag inte klarade en dag till så fanns det ju som "räddning". Fick panikångest av mycket folk och/eller vad som i mina ögov var "glättiga", "trevliga" människor. Ville helst vara hemma och ha det tyst omkring mig, kunde sitta på en stol och glo rakt ut i luften i flera timmar. Kände inte igen mig själv längre, kunde inte komma ihåg när jag skrattade senast eller sjöng, som jag alltid gjorde innan.

Hade några vänner som verkligen förstod, som hade varit där själva som gjorde att hoppet stannade. Klarade att gå till jobbet och låta trevlig i telefonen, men såg nog ut som ett vandrande "sorgmoln". Skrev enhel del, för att få ur mig alla tankar. Tänkte att det måste vända, att det inte gick att sjunka längre att andra hade överlevt. Min syster fick mig att sluta med p-piller, hon fattade aldrig hur dåligt jag mådde men jag tror ändå att det hjälpte. En annan kompis fick mig med på en minisemester långt bort från allt ute på en ö med sol och bad....det var första gången på länge, länge som jag hörde mig själv skratta på riktigt. Jag tror att det vände då. Jag fick känna en stund hur jag kunde vara, så som jag och mina vänner kände igen mig. Det gick sakta men tillslut en dag vaknade jag och kände att jag ville leva. Att jag ville ha den dagen, att det fanns en framtid!!

Min trädgård hjälpe mig mycket. Där behöver man inte förklara sig om man börjar gråta helt utan anledning eller inte vill prata på en hel dag. Där kom lugnet och så är det nu med. Får fortfarande panik ibland men inte så ofta och det hjälper alltid att ta en rejäl trädgårdsrunda.Min sambo också, vi var vänner när det var som värst och han fanns där hela tiden, men vi blev ett par först när jag började må så pass bra att jag "såg" honnom. Han är underbar, och han vet, det gör inget om jag mår dåligt ibland han bara håller om mig tills det går över. Kan inte stressa och ha för mycket inbokat, då får jag panik direkt. Planer får helst inte ändras i sista stund, då vill jag inte vara med längre.

Känner ju inte att det var bra att det hände, men någonstans är jag ändå mycket starkare nu. Jag vet hur mycket jag tål. Jag vet att jag överlever och det bästa är att jag kan känna en sån otrolig lycka över att jag vill leva!! Jag sjunger och skrattar igen! Jag vill leva!!

Mycket intressant att läsa om era erfarenheter. Har inte själv råkat ut för det (känner mig deppig vissa perioder men det är ju långt ifrån det ni beskriver), men känner folk som gått in i väggen, bl.a. min bästa vän. En gång träffade jag en tjej som satt i rullstol. Hon berättade att hennes kropp bara slutade fungera en dag. Hon var helt frisk och hade ett roligt men jättestressigt jobb. Eftersom hon hade så kul och tempot nu en gång var så, lyssnade hon inte till kroppens varningssignaler, jobbade och stressade alldeles för mycket och sov för litet, och så en morgon vaknade hon och kunde inte gå längre. Men jag vet inte om hon blev bra sen.

Jag lyckades med konststycket att gå in i väggen fast jag var arbetslös.
Livssituationen var denna: gift med en blandmissbrukare som sjönk in i sig själv och sitt missbruk och tillbringade 20-23 timmar per dygn i sängen - när han mådde bättre, så uppvaktade han kvinnor; 4 barn, en med epilepsi (och tonåring!!), en med lätt autism (visste vi inte då), en med astma och pollenallergi, en med livsmedelsallergi och atopiskt eksem + (som vi vet nu) ADD "eller liknande".
En dag gick jag in i väggen "med dunder och brak", hade redan en etablerad kontakt med soc. p.g.a. makens missbruk, som såg vad som hände och hjälpte mig. DÅ tyckte jag inte att det var någon vidare hjälp - hela familjen till utredningshem, efter lång tid bestämde vi alla tillsammans att barnen mådde bäst av att få komma till familjer som kunde ge dom den omsorg dom hade rätt till. Nu, när jag ser i backspegeln, så var det det bästa som kunde hända mina barn - jag hade uttömts på all energi, både kroppsligen och mentalt.
Socialsekreteraren och hennes chef såg till att jag fick en tid på psykmottagningen. Jag fick genomgå en psykisk utredning och fick en diagnos, ansökan om sjukpension gjordes och så fick jag en samtalskontakt. Gick sjukskriven i ca ett halvår - tills sjukpensionen godkändes - och gick på regelbundna besök på psykmottagningen i 2 år.
Nu mår jag bättre men klarar inte av stress över huvud taget. Får jag ta allt i min egen takt går det bra, men måste påminnas ibland om att städa och hålla ordning. Speciellt på våren, som förut var min favorit-årstid. Det har hänt att jag har behövt antidepressiv medicin men har klarat mig utan i några år nu (ett försiktigt "jippii"). Har några goda vänner som stöttar mig och som "tar tag" i mig när livet blir jobbigt.
Har förhoppning om att så småningom kunna ha ett deltidsjobb, dock inte inom "mitt" yrkesområde - det är alldeles för stressigt med alltför höga precisionskrav. Jag tar en dag i sänder och det går bra.

Tar gärna emot fler tips om hur man som vän ska bete sig. Ska man hålla sig borta när personen säger att hon vill vara i fred eller? Det är så svårt!!

Ja, det är svårt! Fruktansvärt svårt! Både för den som mår dåligt och för dess vänner. Mitt tips: håll dig inte borta, hör av dig men inte varje dag. Hitta något (litet) som du "behöver" hjälp med och som du vet att personen kan/är intresserad av. Skoja och skämta på samma sätt som du alltid gjort med den personen, ändra inte på dig själv och ömka inte!
Och säg aldrig "ryck upp dig"!

Håller med om att man som vän aldrig ska säga "ryck upp dig!" eller "du behöver göra något roligt!" eller liknande. Ingenting är roligt och det går inte att rycka upp sig! Det är nog olika för alla men för mig var det viktigt att få vara ledsen och nere, att jag inte förväntades låtsas vara glad....att få veta att man får vara ledsen, utan att känna sig som en glädjedödare eller tråkmåns. Då vet man vilka som är ens RIKTIGA vänner. Ibland i vårt samhälle är det ju det värsta....man ska vara så jvla glad och rolig och karriärsugen och käck hela tiden. Tror att det är en del av problemet. Man får inte stanna upp och sitta och glo. Man får inte vara ledsen. allt bara byggs upp och till slut exploderar det.

Nu tillåter jag mig själv att vara ledsen ibland. Det är ju inte hela världen! Man MÅSTE inte vara glad och rolig och duktig hela tiden...man får finnas endå! Men det är bara bra om de runtomkring fortsätter att skojja och skämta...se till att vara lite lyhörd bara. Vissa skämt funkar en dag och gör en ledsen en annan.

Finns där! Tala om att du finns där! Var lite efterhängsen och lämna inte ifred för mycket, man gräver ner sig om man bara är ensam. Däremot kan det vara bättre att komma och hälsa på och bara sitta och dricka te i gräset, än att förvänta sig "roliga" utflykter mm. Att bara finnas är bra!

Tänker på alla de där historierna om indianer och allt vad det är som skulle flyga eller åka tåg eller bil och måste sitta och vänta på sin själ...det är nog lite så. Vi springer ifrån våran själ och har inte tid att lyssna fast den skriker om uppmärksamhet och stillhet och eftertanke! Tillslut strejkar själen och kroppen och hjärnan...så har man inget val.

//Heda

Ja och relativt nyligt.
Det hade nog varit på gång rätt så länge, men jag försökte att skjuta allt ifrån mig och engagerade mig till 100% i barnen.
Jag levde då i ett dåligt äktenskap utan känslor, mitt i en svår tid miste jag alla mina s.k. vänner, sonen utreddes då dom misstänkte att han hade cancer, jag tog ut skilsmässa, dottern var med om en bilolycka och skadades både i kroppen och själen (hon fick en personlighetsförändring som gjorde henne känslokall) all detta inom loppet av bara några månader fick allt att bara rasa och hjärtinfarkten blev bara slutspurten av elände.
Från Januari så har väl allt löst sig och det ljusnar mer och mer, jag VET att livet leker egentligen, men jag törs liksom inte lita på att det håller i sig, kunde mina s.k. vänner svika i en svår stund så får man svårt att lita på medmänniskor efter det.
Men jag har en underbar ny kärlek som talar om för mig hur mycket han älskar mig hur många gånger om dagen som helst, men i djupet gnager ju osäkerheten ändå.
Det tar tid att läkas, men jag gör mitt bästa att se det ljusa som finns i livet

Helt rätt "ryck upp dig" är väl det sista man behöver höra i den situationen. Man behöver bara nån som frågar om man kanske ska göra nåt möjligen? Tanken på att nån bryr sig är rätt bra, man kan ju bara ta en promenad eller en kopp kaffe

Tack för att Ni delade med Er

ingrid som inte behöver gå till doktorn - har ju Er

Ville bara tala om att det gjorde jag för femton år sedan !men då visste de inte riktigt vad det var så då kallades det för Yuppisjukan om ni kom ihåh de yuppikillarna som höll på med bla aktier och IT som stressade sig sjuka.I dag kallas det för att gå i väggen.Verkar som om man alldrig riktigt hämtar sig från det i alla fall,det sitter alltid och lurar bakom dörren man tål inte någon överbelastning på psyket för då känner man ilningarna i nerverna,det är så jag upplever det

Jo tack! Det vill jag inte vara med om igen!
Jag brände mig dessutom så illa, så än idag försvinner ALLT minne när jag befinner mig i stressituationer.
Visst känner jag igen mig också när ni andra beskriver stadiet.
Mitt sätt att komma ur, var i alla fall trädgården. Ogräsrensning och hårt fysiskt arbete med nyanläggning av rabatter. För att inte tala om den bästa boten. Gräva och anlägga en damm! Snacka om avkoppling! Rensar hela kroppen!

Du Ingrid. Passa dig! Bromsa ner takten, sluta tänka och ta en sak i taget.

Men det är ju så svårt att ta en sak i taget när man är under press !som nu när vi ska sälja huset och flytta plus att vi bygger nytt,man ska plocka och slänga allt skräp städa hela huset ta vara på saker och när de kommer på visning ska det helst inte synas att någon bor här ,plus att man har det nya att angagera sig i med allt vad det innebär.Just nu vill man bara helst dra täcket över huvudet och säga hockus pockus och så ska allt vara färdigt som man önskar sig Vad ska man ta sig till när man är i smeten och inte kan ta sig ur?man kan inte fly undan utan man får ta fan vid hornen och hoppas man håller

Konsten är att stänga av och stanna i nuet. Särskilt vi kvinnor har ju en förmåga att simultant redan befinna oss tre dagar framåt i tiden i vår planering bara.
Stanna upp och stäng av! Stanna i nuet, både i handling och tanke.

Så sant så sant Maria .S men alla klarar inte det även om man önskade att man kunde,hur lär man sig det ?

MottiTvinga dig själv att ta åtminstone 20 min per dag, 20 minuter gör inte att allt går åt skogen!! 20 minuter där du "känner igenom" dig själv, inuti. Känn dina känslor, dvs är jag arg eller irriterad eller stressad och varför. Vad är det värsta som kan hända? Det brukar hjälpa mig! Om du inte pallar att packa alla glas i egna små pappersknyten....är det värsta som kan hända att dom går sönder och ni får dricka i pappmuggar tills du hunnit köpa nya för 60kr på IKEA....försök få perspektiv!
Det du har just nu är ju faktiskt bara "världsliga ting"! Känn hur roligt det är med nytt hus och ny trädgård!! Snart är det över och då kan du strosa runt och göra stoora planer för alla underbara rabatter!! Sånt där praktiskt det löser dig, jag lovar! Ni hinner! Sätt dig ner en stund i röran och känn...lyssna på fåglarna, försök få perspektiv!


Det är värre när det blir som för Pia L, när det är känslomässiga, stenhårda smällar!! till Pia. Då finns det verkligen bara en väg ut....att överleva. När man har överlevt får man laga ihop sig så gott det går och vänta på läkning.

//Heda

Den som är på väg in i väggen eller inte förstår att den redan är där, kanske märker många båda fysiska och psykiska symtom och tecken på att något är fel.

Kroppen har man ingen kontroll över utan den kan strejka och man hyser allvarliga tankar om att man håller på att mista förståndet.

Men....... egentligen är det bara reptilhjärnan som slår till och räddar livet på en eftersom den egna personligheten och förmodligen den uppfostran man fick gör att man fullkomligt försöker ta livet av sig själv med krav....

Man kan tex svimma, få brästsmärtor och mycket annat när stressnivån blir för hög.

Reptilhjärnan kan hitta på så förunderliga saker som att du inte är läskunnig längre och alla bokstäver ser ut som kinesiska tecken vilket gör att du inte kan jobba ifall läskunnighet är ett krav på jobbet.

Andra små fiffiga saker reptilhjärnan hittar på, är att du kanske en morgon inte kommer ihåg hur du lägger in backen på bilen så att du kan backa ut från garageuppfarten.

Eller om du åker buss att du inte kommer ihåg var du skall gå av......

Eller att lokalsinnet försvinner så att du inte hittar hem ifall du går ut.

Tidigare tecken kan vara att du inte hittar din mobiltelefon när du skall till jobbet eftersom den stressar dig. Du glömmer den inte medvetet utan undermedvetet.

Eller bilnyckeln som har en benägenhet att försvinna när du skall till ett möte eller ett arbete du inte vill gå till och som stressar dig.

Listan kan göras hur lång som helst med små spratt som reptilhjärnan hittar på...... men kom ihåg en sak. Det är livräddare, för ibland behöver folk rädds från sig själva.

OCh tokig är man absolut inte, bara lite överansträngd.

Jag känner igen mig med Skogstrolls beskrivning.
Jag hade dessutom svårt att köra bil - blev helt enkelt ur-kass på att köra, växlade fel, körde åt fel håll och var väldigt okoncentrerad. Kändes farligt så jag undvek att köra då det var som värst.
Sen tar det ju väldigt lång tid att bli frisk. Jag var sjuk förra året och började sen nytt jobb efter jul på heltid igen men jag är inte mig själv ännu.
Den fruktansvärda tröttheten finns kvar. Har svårt att orka göra något hemma men jag hoppas det blir bättre då jag har ett jobb jag trivs eftersom det var det dåvarande jobbet och chefen som gjorde mig sjuk.

Efter ett halvår med konstant feber, luftrörskatarr och bihåleinflammation svartnade allt en dag på jobbet i början av 2005....jobbet som jag prioriterade före allt annat. Jobbade som teamleader med drift, personalansvar mm. Hemma hade jag sambo o 3 barn...men jag jobbade 100% både på jobbet o hemma....för när jag kom hem körde jag också på i 140....hela tiden...från 06,30 på morgonen till läggdags på kvällen. Själv fattade jag inte varför jag belv sjuk......undersökninger, prover, röntgen....jag längtade tills de skulle hitta en tumör i lungan...men icke....efter mycket om och men .....utmattningssyndrom.....+ en muskelinflammation i vänstersida....från örat till skinkan.....och den är idag kronisk.

Hur det var??? Det minns jag tyvärr inte....de första 7 månaderna är en stor minneslucka.......ser på mina gamla läkarintyg att jag var sjukskriven 14 dagar i taget....under den tiden skulle jag bli frisk från infektionerna samt träna upp mig hos sjukgymnast......sen försökte jag rehabiliteras tillbaka till min arbetsplats....för jag skulle tebax!
Jag provade en gång...två gånger..tre gånger.....det gick inte.......årsskiftet 2006/2007 avslutades min anställning....jag gick en kurs för sjukskrivna (GRUS) på arbetsförmedlingen direkt 2006/2007....den va jättebra....trodde efter den att jag var redo att arbetsträna.......och under sommaren 2007 gick jag en coachkurs i på Af osså....sen blev jag inskriven i Samverkan.....mellan AF & FK.......skulle arbetspröva i ett år.....jag hann med två ställen....jobba har jag inget problem med....att ta pauser och inte vara världsbäst.....har jag problem med. Kan inte bara sitta på en stol o titta....utan skall göra samma jobb som alla andra som jobbar där. När jag kom hem efter arbetsträningen på 2 timmar så orkade jag inte ens prata med sambon o mina barn...utan la mig raklång på sängen med kläderna på o sov......sen va jag sliten hela dagen.

Den senaste tiden har jag träffat en arbetspsykolog via AF...helt superbra....vi har kartlagt var min stress situation började och den började med mitt första arbete fr 21 år sedan...sen har jag bara kört på. Och under tiden så har det ju hänt saker som dödsfall, skilsmässor inom familjen, barnafödande mm mm som givetvis osså påverkar. Jag har väldigt många symptom kvar, så det är bara sjukskrivning eller sjukersättning som är aktuell just nu. Jag MÅR mycket bättre....om man jämför med 2005, men jag har massor att jobba med. Måste lära mig att koppla av....prioritera rätt saker varje dag.....säga nej......ligga o vila......leva i nuet.....ja....massor!

Det Bettson beskriver stämmer så bra, jag kunde bara inte hitta orden då jag kände att det var alldeles för mycket.
jag har t.ex haft ett album här, men det var innan allt rasade och minnet totalt försvann för mig, idag sitter jag med bilder som jag gärna skulle vilja dela med mig av, min älskade lilla kattunge, mina nyanlagda rabatter, men minnet finns bara inte där och jag begriper inte hur jag klarade av att få till ett album.
Jag får sitta och titta på mina bilder för mig själv istället och vara nöjd med mina resultat.

Men vi vill gärna se på dina bilder, bara du visar dem för oss

13 december för 8 år sedan sprang jag in i den berömda väggen, har alltid jobbat massor, massor har haft extra jobb mm. var projectledare de sista åren då flög jag upp och ner till Stockholm men stortrivdes. Den morgonen gick jag upp som vanligt och satt vid frukosten och började bara stor gråta, sedan var karusellen igång. Jag orkade/kunde inte ta mig upp ur stolen, när jag efter några dagar tog mig till företagets läkare blev jag sjukskriven i en månad!!!! idag förstår jag ju att det var alldeles åt pipsvängen fel men då fattade jag inget. Jag hade panikångest gick i cirklar på nätterna och fick ingen luft, kunde inte sova följde faktiskt en serie på TV Kvinnofängelset jag tror den började vid 0400 tiden. Kunde inte prata med folk omkring mig, mina "vänner" slutade att höra av sig eftersom jag inte ville prata slöt mig för mig själv då var det som bäst. Fick/får det är fortfarande lika dant för mig att om allt går i sin gilla vardagslunk så fungerar jag idag, men jösses en sådan jobbig tid det har varit och fortfarande är ibland. ´När jag väl kom i kontakt med vuxen psyk fick jag en underbar läkare som har hjälpt mig mycket på vägen.

Jag skulle också arbetsträna jojatackar..... jag skulle alltså börja med två timmar om dagen, jag var alltså på jobbet 05.30 med en massa ångest och satt där till 06.00 då gick jag in och "jobbade" i två timmar sedan kunde jag rusa hem när alla andra kom till jobbet orkade bara inte träffa folk och heller inte prata med dom. Då bestämde min chef att jag inte fick komma före 08.00 och att jag måste fika med dom andra för det var bra för mig.... ellerhur. Då hade jag mina tankar på att köra bilen rätt in i en bergvägg, så illa var det för mig. Jag vet inte hur många gånger jag har ställt kundvagnen i affären och rusat ut för jag har inte fått luft eller så har det varit för mycket folk där.

Idag går jag fortfarande hemma och kommer nog aldrig tillbaka men jag kan fungera idag, vissa dagar/nätter är det ett elände men för det mesta fungerar det. Idag kan jag tänka att om jag visste vad mitt arbete kunde ställa till med, då hade jag gått hem 17, inte jobbat varje helg, tagit ut min semester, inte sagt ja till allt och alla, men nu är det som det är. Skulle nog kunna skriva en timma till om allt men det gör jag inte

När jag gick in i väggen för fem år sedan, var det inte stress som utlöste det.
Inget stressigt jobb, eller svårigheter att säga nej.
Det var mera som Eva-helene säger...Personliga tragedier som hela tiden avlöste varanndra.
Jag var redan sjukskriven och hemma, där dom stora problemen fanns.
För att slippa tänka och känna, blev jag väldigt speedad och gjorde hela tiden saker, för att slippa känna efter.

När sedan smällen kom, och jag fick hjälp, ville jag först inte ha hjälp. Jag var ju inte sjuk, det var mitt liv som var sjukt!!!
Min kurator övertalade mej att komma på ett besök, med orden" vi behöver inte prata, vi kan bara vara"
Tänkte att, det kan ju inte bli värre och det blev det inte.
Fick fantastisk hjälp och är frisk idag, men man blir inte helt frisk, någonsin.

Det ligger alltid en liten oro i bakhuvudet, att det kan slå till igen, och man är skör....Så dålig vill jag aldrig bli igen och mitt dåliga samvete, att min omgivning fick ta smällen, har jag lärt mej leva med....Det man inte kan förändra är det förflutna, så man får "göra upp" med sig själv för att orka.

Större saker går bra, det är smådetaljer som ställer till det.
Men man lär sig att undvika dom och som någon sa, "man försöker överleva"....

För min del började det i juli -02 med synrubbningar och att rummen gungade fast jag inte var yr i huvudet.
Vägen var helt plötsligt inte rak.
Jag gick samma dag till vårdcentralen och de sa att jag var stressad och utarbetad och det tyckte jag nog kunde stämma med tanke på mina 12 timmars arbetsdagar.
Jag blev iaf sjukskriven fyra månader och började sen jobba halvtid.
Men jag fick minnesluckor varje dag. Jag visste tex inte var jag varit och lastat eller var jag skulle lossa.
Och ändå hade jag kört samma vända i fyra år.
Blev inte bättre trots antidepressiva tabletter, stresshanteringskurs, kurrator mm.
Efter 1½ år upptäcktes att jag hade en väldig B12-brist och det ger ju bla samma symptom som depression.
I september -04 blev jag helt sjukskriven och var det i två år då jag fick chansen att gå på "körskola" för att ev börja köra igen.
Det kändes bra att sitta i en lastbil igen och jag passade även på att komplettera med släpkort.
Nu har jag kört i ett år och trivs jättebra men är fortfarande trött och har gräsliga minnesproblem.
Måste skriva upp allt (med klockslag) och stryka när det är klart så jag vet att jag fixat det.
Var hos läkaren för ett tag sen och tog nya prover som visade hyfsade värden, men jag litar inte på dom.
Har läst att just B12:an kan visa okej fast det inte är det.

Här e ännu en som suttit som en smäck i väggen... Även för mej var det privatlivet som var orsaken och fattade först ingenting.. inte kan man väl bli utbränd när man gillar sitt jobb.. men visst kunde man det...

Nu känner jag igen tecknen igen och försöker därför bromsa så mycket jag bara kan... för mej börjar det med att jag blir fruktansvärt ljudkänslig och irritabel.. hjärnan får svårt att tolka både syn och hörselintryck.. ibland blir jag bara sittandes med stängda ögon och fingrarna djupt instoppade i öronen.. Jag måste verkligen ANSTRÄNGA mej att sakta ner, ta en sak i taget.. medvetet hålla tankarna kretsande kring stunden och inte dra iväg flera dagar eller veckor framåt..

Ja, tack och lov så har jag faktiskt gått in i väggen. Motivering till det svaret: Utan den s.k erfarenheten hade jag aldrig lärt mej att prioritera och prioritera bort saker, eller att känna efter hur jag egentligen mår.

Det var en obeskrivlig tid. Ta alla negativa känslor du någonsin känt och blanda ihop dem så vet du hur det kändes för mej. Framförallt var den extrema tröttheten närvarande hela tiden. Huvudvärk och ständig sjukdomskänsla var också riktigt besvärligt.

Detta hände för ungefär 2 1/2-3 år sedan och då hade det varit på g i ett par års tid. Främsta orsaken var nog problem med anhöriga och en rad dödsfall inom den närmaste familjen.

Efter många om och men har jag faktiskt repat mej rätt bra . Kan både jobba och träffa folk igen.

sant! man lär sig nåt också - nämligen hur himla tråkigt man hade det innan.

Tycker så synd om Er alla som råkat så illa ut

här kommer min historia: allt började med odlas forum. jag ville vara en lojal kille som var intresserad av odling. men jag blev inte accepterad av någon tyvärr. vet inte vad det berodde på alla bara utfryste mig