Det är ett stort privilegium att kunna ha semester och ändå upplever jag att många är så missnöjda.
Man gnäller över uteblivet solsken, över att man måste börja jobba igen, att semestern varit för kort (4 veckor), att stugan/ hotellet inte var bra, att ungarna varit bråkiga, gubben besvärlig och svärföräldrarna oförklarligt jobbiga.
Själv var jag lyckig över fjorton dagar då jag skulle avsluta firman under en vecka. Sedan skulle gubben och jag åka bort några dagar.
Av detta blev intet. Jag är helt slut och avslutet av firman går i sniglefart med min huvudvärk. Dessutom har gubben tvingats börja jobba efter två veckor han med, för de måste skörda vall annars finns inget foder till korna i vinter.
Det får gå som det går, djuren måste få foder och man får göra vad man orkar. VI visar glada miner fastän besvikelsen känns lite tung. Det kommer väl fler år om man får leva och ha hälsan. Skulle ge guld för en långweekend bara och man visste att man inte hade en massa jobb hängande efter sig.
Med att då höra allt detta jädrans gnäll från människor som faktist har fått semester, som har fått umgås med sin familj och som till och med kunnat åka bort och koppla av........ det är jobbigt.
Var kommer allt semestergnäll från egentligen, kryper det upp ur hörnorna, är det dunster i marken, inskrivet i almanackan, sitter det i folksjälen eller var kommer det ifrån.
Semester är en förmån och ett privilegie som man borde vara tacksam och glad över.