Idag var det dags att ta det där fasansfulla beslutet som jag vetat om i några månader att det skulle komma....Det oundvikliga.

http://www.odla.nu/forums/index.php?showtopic=71599&hl=

Wilma blev helt plötsligt sämre, kunde inte stå på benen och blev jättedarrig. Vetrinären tyckte att vi tagit rätt beslut det fanns inget att hoppas på.

Hon fick somna med huvudet i lillhusse Tobias knä, Matte och Husse satt runt om henne. Hon var jätteduktig när dom stack i henne, det hela gick fort och värdigt, men så sorgligt.

Sorgen är förfärlig, men vi har ju vetat att denna dagen närmade sej med stormsteg. Hon hade full kvalitet på sitt liv in i det sista och slapp få smärtor och plågas.

Men tårarna är många...


Wilma2.JPG


Wilma1.JPG

Åhh, så ledsamt för Er!
Beklagar.... men det var ju rätt beslut som du själv skriver...

Är ju bara så jobbigt när man vet att det inte finns någon återvändo, när bara ett alternativ kvarstår...

Nu har Wilma det bra ändå och Ni får glädjas åt de glada och fina minnen Ni har kvar efter henne...




VILA I FRID WILMA

Har suttit och funderat, vi har ju vetat i flera månader att detta skulle ske. Senaste månaden hade cancerknölen vuxit till rätt rejält och vi hade börjat fundera på när vi skulle ta steget.

Maken och jag har just varit borta några dagar för att hälsa på mina föräldrar på Åland, vi kom hem sent i går kväll. Det var vilkoret för att vi skulle kunna åka bort enligt yngste sonen, att vi bara var borta några dagar, innan Wilma blev sämre. Båda sönerna har varit hemma och skött om hundarna så hundarna har haft det bra. Men visst kände vi stressen att inte vara borta för länge, inte med en sjuk hund i huset. Så det blev 4 dagars frånvaro.

När vi kom hem igår kväll var Wilma var jätteglad, hoppade och sprang omkring, gav inget intryck av att vara sjuk. I morse var hon precis som vanligt, pigg och glad.

I förmiddags pratade vi om att ev ta henne till vetrinären nästa vecka och kanske ev ta det där beslutet....då blev hon helt plötsligt så mycket sämre... Det känns som om hon väntade på att vi skulle komma hem och sedan talade om att hon inte orkade mer....

Tack för alla snälla ord under denna långa väntan på det oundvikliga.

Beklagar
Vet hur det känns och vilket otroligt svårt beslut det är att fatta. Som Sussie skriver får ni glädjas åt de fina minnen ni har kvar efter henne och vet att hon har det bra där hon är nu.

Jag vet att inga ord hjälper mot sorgen. Vi var tvugna att avliva vår valp för ca 3 månader sedan och ännu är det lika svårt och jag förstår inte hur man någonsin kommer att komma över sorgen och saknaden...

Tröstkramar!

Det är så sorgligt att behöva ta bort en gammal vän, hur rätt beslutet än är. Jag tror att du har rätt i att hon väntade på er, djur förstår så mycket mer än vi tror.

Jag satt med min gamla schäferhund i tre dygn och våndades, sedan sa hon att nu är det dags så vi åkte. Den gamla älsklingen hade brukshundsförlamning och hade inte gått sista veckan, vi bar henne ut och in när hon skulle kissa eller bajsa. Men väl framme hos vetten så gick hon med högburet huvud, jag gick efter och stödde henne vid höfterna, hela vägen in till behandlingsrummet. Jag tror till och med att hon tröstade mig, för hon höll min blick i fäste ända tills hon somnade.
Mvh
Fenja

Oj, så väl jag känner igen den stämningen, sitter med tårar i ögonen, rycktes tillbaka till de gånger man varit med om samma sak. Man vet att man gjort rätt men... det är ett oerhört stort ansvar som man plötsligt står med. Sörj så länge ni vill, Wilma visste att ni älskade henne, det förtroendet visade hon. Kram på dig!

Så sorgligt. Men det var ju ändå fint att hon mådde så pass bra och blev jätteglad när ni kom hem.

Men visst är det sant, att våra älskade djur kan styra oss till "rätt" beslut, det känns verkligen så!

Wilma har aldrig varit så lugn hos vetr som hon var idag, hon haft haft en tendens till att bli grinig när man härjar med henne och jag bad tom sonen att hålla "undan" nosen när dom satte nålen idag, men det var helt onödigt. Hon var så lugn och fin hela vägen, det är en tröst att tänka på...

Att vi gjorde rätt val i dag tvekar jag inte på, men jag saknar henne ofantligt mycket. Kan inte räkna tårarna....

Hur Lova (vår andra hund) ska ta detta vet jag inte ännu, hon har aldrig varit ensam förut, hon har alltid haft någon annan hund runt sej.
Men just nu är hon vår tröst och glädje, och om några veckor får vi se hur vi mår allihop.

Aldrig lätt, även om man vet att det är rätt beslut. Går sjäv och är oroligt för äldsta hunden min. Hennes rygg är mer eller mindre slut, så det är ju bara en tidsfråga tills jag får ta det beslutet. Men den medicinen hon tagit ett tag nu hjälper bra, så hon är fortfarande pigg och glad.
Christer.

Det är en stor lycka att ha djur, de ger så otroligt mycket och kräver så litet tillbaka. Den stora sorgen är ju att hundar och katter bara lever i 10-12 år, så man hinner igenom flera sådana här pärser under sitt liv. Ni gjorde helt rätt Monica, det visade ju Vilma själv också, så ni får försöka att bara minnas de underbara stunder ni har haft med henne. Jag vet precis hur ni känner nu...

Att förlora ett husdjur är ju att förlora en familjemedlem, väldigt ledsamt.
Det är himla jobbigt också att gå och vänta på det oundvikliga slutet. Jag har två katter som börjar bli till åren komna och vi märker ju att orken sinar. Dom är 16 och 17 år gamla.
Många tröstekramar!

ja den vägen är tung att vandra.. o lång

Så sorgligt Monica, Ett oerhört tungt beslut att behöva ta, men så nödvändigt. på er hela familjen, hoppas det känns bättre snart.

Det är underbart att ha hund men den glädjen är alltför kort - tänker på Er och förstår precis hur det känns - miste själv tre hunder på mindre än sex månader helt nyligen.

Lider med er Monica . Vet själv hur ont det gör. Efter hand så lanar smärtan av, men glömmer gör man inte. Nu efter ett halvår efter att vi fick ta bort vår Fantast kan vi äntligen skratta när vi tänker på allt han skulle ha gjort om han varit med. Det känns skönt. Styrkekram får du och din familj härifrån

Jag delar din sorg Monica. Det är ett jobbigt beslut som man vet att man måste ta tillslut. Jag har nästan bestämt att jag inte tänker ha fler djur när mina två kattor och min hund en gång är borta. Hoppas att sorgen snart har mattats av för er och att ni börjar se lite ljusare på det hela,men det dröjer nog länge än.

en stor till er allihopa Monica

en stor till er!

Skickar många till er Monica!

Vi fick ju ta bort vår gamla vovve för drygt en månad sen, det var väntat men ändå så plötsligt.
Vi hör honom fortfarande tassa omkring i huset...
Så jag förstår hur ni har det.

Visst gör det ONT när en älskad familjemedlem måste lämna, men när man efter ett tag tänker på den saknade känns värmen ända ut i fingerspetsarna.

Oj,oj oj vad ledsamt. Gråter med Er. Vilken sötnos.
/Eva

Stor kram till dig och resten av familjen!! Kicki

När så´nt här sker, så gör det så ont!
Man vet att det är oundvikligt, men utestänger det.
En del av en själv är borta.

Känner med er, har en katt som är min ögonsten och bästa vän

Det är lika svårt varje gång.
Man säger...ALDRIG MER!!! men med tiden läger sig sorgen lite.
Sen är man där igen...Det som jag tycker är värst, är att ta bort ett ungt djur...
Har mina djur fått ett fullvärdigt liv, som innefattar deras normala livslängd, så är jag nöjd.
Ett bra slut, när tiden är inne, då har du gjort ett bra val.
Hur många gånger jag gråtit över ett dött djur, som iiingen kan ta platsen för, vet jag inte, men det kommer nya kärlekar...
Jag gråter med dej.

Ja, kära du jag vet exakt hur ni känner er. Det gör så fruktansvärt ont att det är inte sant.
Detsamma gjorde jag med min Ceasar i tisdagsförmiddag i Fjugesta.
Han fick diagnosen testikelcancer för en månad sedan men allt var okej med honom fram till måndag när han var så konstig hela dagen. Han ville inte äta överhuvudtagen vad jag än lockade med och sov och sov.
På tisdagmorgon märkte jag att han kunde inte kissa, på sin höjd några droppar och då förstod jag vad klockan var slagen.
Ringde till fyra vet.stationer innan kliniken i Fjugesta förbarmade sig över honom. Det var fullt överallt, blev hysterisk, det här var ju akut för sjutton.
Vet. upptäckte att hans prostata var förstorad och med hans cancer i bagaget var det inget alternativ med några åtgärder.
Han blev helt utslagen av den första sprutan så hans bortgång gick också väldigt snabbt och fort. Han rörde inte ens på ögonlocken.
Mina tankar är hos er.
Mvh Inger

Och mina tankar är hos dej...Inger1
sörjer med er som nyss förlorat era älsklingar

Tröstekram till dig Inger också!

Förstår att det är jobbigt Inger, vi fick ju lite längre tid på att förbereda oss. Men man blir ändå aldrig tillräckligt förberedd... Även om man vet att man gör det rätta så kommer tankarna, kanske ändå, ett litet tag till...
Men när man ser att sjukdomen tar överhand och att djuret inte mår bra längre, då vet man ju att man inte har något val. Åtminstånde det kan man ju göra för sitt husdjur, låta dom slippa att lida mer.
Nu har det gått 11 dagar sedan vi tog bort Wilma, och det känns innerst inne som en lättnad. Vi visste ju och bara fasade för vad som skulle komma, nu är det gjort och både vi och hon kan få ro.
Lova, min andra tik har mått riktigt dåligt, men hon har sedan 2 dagar börjat att vilja ha vårt sällskap igen. Hon har bara gått undan och velat gömma sej sedan hon blev ensam.
Idag kom Wilmas urna (separatkremering) och nu känns det som om hon ivarje fall är lite hemma igen...
Tack för alla tröstande ord, det värmer!

Hej Monica

Jag satt länge och funderade på en kommentar för jag ville gärna ge mitt stöd för just nu går även jag och vet att "dagen snart kommer" för min hund.

Jag är helt säker på att hundar förstår mycket mer än man tror och de blir ju en familjemedlem som man känner utan och innan. Så därför är jag helt säker på att när Wilma kände att det var dags (efter att ni kommit hem) så kände även du det och fattade rätt beslut.

Men jag förstår att det måste varit väldigt svårt och jag lider verkligen med er.

Kram
Susanne

Jisses Monica, denna tråden hade jag helt missat.

Usch, usch usch det är så jobbigt, varje gång men det är ju en del av att ha djur och det är värt det! Det är värt all den där sorgen och alla tårar för att få ha dem hos sig! De ger så otroligt mycket, våra djur och hur jobbigt det än är när de lämnar oss så är det värt det!

Ibland träffar man ju människor, som inte själva har djur, som undrar om man verkligen vill ha en hund igen och gå igenom allt det där, en gång till....klart att man vill! Så mycket som dom ger, så mycket som man får, så mycket glädje!!

Vi har en labrador som börjar bli grå om nosen och även om hon är jättepigg och i fin form fortfarande, så vet man ju att det går ganska fort när det väl börjar rasa. Usch, ibland får jag tårar i ögonen när jag ser henne, bara för att hon inte ska finnas för alltid!! För att man vet att det bara är några år kvar men än finns hon hos oss!! Så mycket kärlek som man ger och får tillbaka!

Många kramar till er! Glöm inte bort den hund ni har kvar, hon klara sig. De fungerar ju inte som vi. De saknar ett tag och sen går de vidare, sånt är livet. Min sambos förra gammelhund fick en hjärnblödning. Han tog bort honom morgonen därpå och när han kom hem med honom nosade Stina (labben) bara på honom helt kort, konstaterade antagligen att han inte var där längre och gick sedan iväg.

Kram, Kram

//Heda

Hej Inger
Det är så fin att så många bryr sig i det som hände dig. Från min sida vill jag säja att hoppas att gråter det som du behöver. Vi är så inriktad att verkligheten integreras så att vi glömmer det som jag har sett i andra kulturer, där räknar man att när våra djur dör är inte de helt borta från vårt liv. De är på väg någonstans.
Det viktigaste då är att ge sig tid och möjligheter för att tårarna rinner ut från oss tills man känner att man är färdig.
Lycka till

Usch va hemskt.... jag sitter i en sån fruktansvärd sits nu.... Min hund har pålagringar på höfterna bak (artros) och hon blir inte bättre.... bara sämre och sämre... och nu den senaste tiden har det börjat gå väldigt snabbt neråt... förra veckan började vi prata om det där hemska beslutet, men då blev hon väldigt pigg så veterinären tyckte vi skulle fortsätta med tabletter ett tag till för uppenbarligen vill hon inte än.... känns det som... men nu har jag märkt mer och mer på henne att hon snart inte orkar längre... det här är det värsta jag varit med om.... NÄR beslutet ska tas, hur länge man ska gå... man vill ju inte ta beslutet för tidigt, men ändå inte för sent så dom lider Nej fy va dåligt man mår just nu.... Men en stor kram till er iallafall! Tänker på hur ni haft det innan beslutet.... usch...