[font="Arial Narrow"][/font]
Hej på er alla!

Jag har ej varit inne på Odla på evigheter då allt omkring blivit för mycket. Har käkat(käkar fortfarande) morfin för cancerpatienter för att klara dagarna och min värk.
Det har visat sig att jag har två diskbråck istället för ett och jag blev inlagd akut då smärtan vann över mig en dag och jag var bara fast.Kunde inte röra en fena utan att det ryckte och slet samt tog stopp i kroppen.
Men nu till mitt gnäll...JAG känner mig så ensam då jag "tydligen" ej duger åt min mamma
Min storasyster har haft en sambo som varit alkolist men är nykter sedan några år tillbaka och det tog ett hastigt slut i somras under semestern då han bara "stack". Min mamma och hennes sambo/fästman har nu tagit på sig rollen som "klippor" och ordnar boksatvligt talat allt åt min syster...Visst jag förstår absolut att hon behöver stöd och uppmuntran men samtidigt är hon lättad att det äntligen e över då de ej haft det bra på många år!
Jag har exemplet om bara handling då hon tydligen hade handlat en massa olika matgrejer(ost,smör osv osv) som hon vräkte över henne när jag var där....ingen fråga om pengar eller liknande som det ALLTID är när det är något hon gjort för mig...
Hon måste nog sett min stora och gav mig senare "TVÅ SMURFAR"!!!! Något jag lekte med när jag var liten.
Häromdagen lyckades jag få tag i henne och då fick man skopan tillbaka....det går ju aldrig få tag i dig, du e ju aldrig hemma. Något jag brukar säga nu då jag aldrig får tag i henne då hon alltid e ute hos min syster och städar, plockar, målar ja you name it hon gör det sålänge som det handlar om min syster.
Alltid under min uppväxt har hon alltid varit så noga med att man skall ringa min syster eller ge henne en slant om vi skulle hitta på något men när det gäller mig så e det bara att skita i mig.
Jag är så besviken och ledsen över hur skillnaden e mot oss...varför vad har jag gjort henne för illa?!?
De åker och handlar/shoppar ihop och frågar inte ens mig...
Jag har haft två långa förhållanden som tyvärr ej hållt varav ett var jag förlovad och jag det jag fick hjälp med var flytten sedan var det klart.
För att våra grannar(speciellt en granne som mamma "skvallrar"med)skall höra ordenligt när hon släpper av mig(kastar av i farten)att hon e guds bästa barn skriker hon -OCH kom inte sedan och säg att jag ej ställer upp för dig!!! Hon gjorde detta häromdagen och snacka om att jag fattade noll! Sedan i nästa sekund dök denna granne upp och började lovprisa min kämpande,klippa till mamma.
Äh, jag har sådan lust att bara lägga ner!!! Gråtit i flera dagar,tittat på mitt underbara kära smärtvapen-saxen-och vill bara få ur mig all smärta!, eller min hand och halva ansiktet domnar bort. Livsgnistan e liksom inte här.
VARFÖR lyckas hon förtala mig underbart bra och se ut som moder teresa själv?
Jag är BARA 30, men känns som jag e 90 i kroppen med en känsla av att vara barslig och idiot som bara fantiserar allt. (vet dock att allt e sant)

Suck suck suck....
Sorry ni får läsa min skit...men jag har ingenstans att ta vägen....kurator/psykolog/sjuksköterska får jag ej träffa förrän nästa vecka.

SUCK!

Annica

Hej Annica!
Kul att se dig, det var länge sen; men vad tråkigt att du mår så dåligt. Kan i alla fall berätta att Huernian jag fick av dig mår jättebra!

Underbart att höra! Något som jag dugit på! Mina förövrigt har tyvärr nu drabbats för hårt utav bommulslöss och måste kastas. Har ej orkat med dem när jag varit så dålig och har ej hunnit ta hand om dem och löss-jäklarna har vunnit... Skall importera nya nästa år....förmodligen....

Bara det att du fick skriva av dig allt och nu vet att någon läser det, kan vara en bra början! Jag har inga konkreta råd att ge dig men du får i alla fall veta att någon läst din berättelse och tycker att det är synd om dig. Livet är ganska orättvist ibland och jag vet att det finns i min släkt en familj där ett av barnen alltid klagades på och ingenting vad han gjorde verkade bra.

Visst e det konstigt...Jag har alltid varit noggrann, noga med tider och pengar...noggrann på alla sätt med min syster får nu bank,pengar,lån,betalningar och räkningar rdnade utav mamma...min syster är snart 40, två barn, hund,hus bil, jobb osv...HON om någon borde väl hålla ordning på viktiga saker Men men det är ju SÅÅÅ synd om henne!

Eller så får du sticklingar av mig... då är det ju samma individ som du får tillbaka...

Kan vara skönt att få ur sig lite när man inte mår bra och är ledsen så du gör rätt i att skriva av dig.
Det enda jag kan bidra med är lite och en

Hej!

Kan hända är du känslig, men det låter iallafall otroligt! Så hemskt när någon som står en så nära kan såra en så. Kan du inte ta mamma - time out och försöka hitta sådant som verkligen stärker dig och få dig må bra? Lätt att säga.. Hitta en bra chat sida där du kan prata av dig och få se att du duger och är bra (för det är du). Det är ju inte DU som gör att din mamma beter sig som hon gör, problemet ligger hos henne. Fast du drabbas.
Hoppas du mår lite bättre, importera lite kaktusar - lite kan göra så mycket gott i själen!

Annica, jag känner inte dig men du berör mig starkt med det du skrivit.

Vet inte vad mer jag kan säga, jag är inte alls utbildad eller har erfarenhet av att hjälpa folk som är i situationer som din. Men jag tror inte du kan göra mycket åt hur din mor agerar. Om du orkar, försök att inte fundera så mycket på det utan på annat, vänner kanske.

Precis som Lilla Birka har jag sett familjer där barnen behandlats helt olika, och det har fortsatt även efter att barnen är vuxna. Det är fel, men felet ligger aldrig hos barnet utan på föräldrarna.

det där tror jag också på. Få lite distans så du ser att du visst duger som du är.

Hej.

Tyvärr har jag bara en vän, då jag slutade lita på människor för flera år sedan. (när jag gick första året på gymnasiet) Så vände min då bästa vän sedan vi var mycket små mig ryggen och det enda jag bryr mig om eller håller på med nu är djur och växter. De bedrar en inte så och blir något fel är det bara mitt och ingen annans.
Som en riktigt "gnuggare" så det djur jag mest av allt vill ha kan jag ej ha då jag ej tål dem...En hund...

Jag är såååå trött....så mentalt trött så jag mest ligger hela dagnarna och gråter...Ja, efter jag ordnat allt åt min inte allt för hjälpsamma sambo...
Att dra hela lasset hela dagarna i ända...orkar bara inte mer nu....

Sätt mig på landet eller i en hundgård, då kommer jag att må som en prins...där är ens sanna vänner...djur...
(ja, kanske en stackars ny växt.)



Tyvärr svårt då vi bor bara 4 hus ifrån varandra...Men en time out hade nog varit helt okej.... Tack för ditt förslag med växten men vi får se det framöver. Nu väller bommullen överallt och vill ej riskera några nya liv att bli smittade. tack för din tanke Pia.
Kram A

Ledsen alla. jag vet jag startade tråden men jag måste nog sluta för dagen. Grinat så huvudet sprängs...allt för att man får ur sig lite ord...tänka sig vad förlösande.

Tack för era råd och varma ord. Nu känner jag mig inte som satan själv i alla fall... Kanske skriver lite imorgon.

Kram och godnatt!


Annica

God natt!

Hej Annica! (Man kanske ska säga God Morgon!!!!!)

Jag gick med i odla i mars, och jag tror att det enda vi har skrivit i samma tråd var när du fyllde 30 år, i april. Så för mig är du lite "okänd" ännu men det spelar ingen roll för här får man så många osynliga vänner som man lär känna lite bättre efter ett tag....

Jag blir så beklämd över att läsa det du skriver... och jag förstår att du gråter och är ledsen.
Det är såå sorgligt att Du/människor över huvud taget, ska behöva känna så som du beskriver.

Att inte känna sig "sedd" och att inte känna sig "bekräftad" har jag fått lära mig är det värsta en människa kan bli utsatt för. Allting handlar om bekräftelse! Framförallt att bli bekräftad för vem/vad man är, men även för vad man har gjort, presterat och åstadkommit. Det är roten till allt i hela livet...
Tänk om man skulle komma till jobbet en morgon och säga "hej" till sina arbetskamrater och ingen ens tittar på en... -Vedervärdigt!!!

Mellan dina rader kan man gissa sig till att det inte bara är mamma som sårar dig, utan även situationen som den är. Jobbigt med två diskbråck och outhärdliga smärtor där du inte klarar av att göra det du vill. Det som är ännu jobbigare att känna, är att man inte ens vill vara i sin egen smärtsamma kropp längre... Det är tufft!!!
Man vill inte vara den person som man upplever sig själv att man är... utan man vill att man själv ska få vara en glad, sprallig, aktiv, engagerad, lycklig och harmonisk person, och är man inte det så är det inte konstigt om man blir ledsen och vill kasta in handduken...
(nu blev det djupt...)

Instämmer att du borde ha/få lite miljöombyte och komma ifrån ett tag. Vad tycker din sambo då? Är han införstådd med att du inte mår så bra? Stöttar han dig?
Tycker också att du borde prata med din mamma och berätta hur du känner. Hon kanske inte vet vad du känner...?
Älskar man varandra så vill man väl hjälpa varandra och inte låta någon känna sig försummad, otillräcklig, onödig, oviktig m.m. m.m. (viktiga saker!)

Du ska se att allt det här kommer att bli bättre framöver men du behöver proffshjälp. Det finns ju personer som är till för sån't här. Det ska man ta tillvara på.

Mitt svar på din fråga om du är känslig, lyder: -Ja! Man BLIR mera känslig när man vill vara lycklig samtidigt som man känner att ingenting blir som man vill eller önskar. Jag tycker att det är positivt, för det finns ju dom som stänger av helt och hållet också...

Nu är jag trött, vi hörs vidare om du vill i morgon.
Kram och godnatt!
S.

Hej Annika.
Du har ju faktiskt en vän till och "reservmamma" också... (vinkar)
Du vet var jag finns

Annika, det är klart att du är känslig! Det är inget som helst fel att vara känslig. Världen behöver fler känsliga människor!
Det är inte att undra på om att du mår så där dåligt när inte ens din mamma - som borde känna dig nästan lika bra som du själv gör - bryr sig om och stöttar dig fastän du har så in i h*****e ont! Din sambo skulle jag vilja ha ett snack med! *mutter mutter* han som träffar dig varje dag borde ju veta hur handikappad du är nu!
En sak som jag fick lära mig (hade fantastiskt bra hjälp av ett proffs) när jag hade gått in i väggen, var att: håll negativa människor på distans tills du orkar med dom; ta inte på dig ansvar för någon annan än dig själv - dom andra klarar sig (och skulle dom inte göra det så är det deras eget ansvar, inte ditt)!; våga be om hjälp (kör gärna med utpressning mot dina närmaste och påminn om alla gånger du har ställt upp ); och framför allt TA ALLT I DIN EGEN TAKT!
Fortsätt att skriva av dig - om inte du vill skriva så här "för allmänheten" så finns det folk som ställer upp som stöttepelare så länge som du behöver. Det är jag 100% säker på!
RSMH (Riksförbundet för Social och Mental Hälsa) har en bra "slogan": Ensam är inte stark.

-Vad bra och klokt skrivet!!!

Tack alla för era ord...Någon utav er undrade över sambon....tyvärr ingen hjälp och mycket "löjleri" och skrapa under mattan syndrom.
Sååå, man kan säga att jag e helt ensam även om jag inte vill visa det utåt. Tack MariaS för din extramamma-kommentar.
Skall jag lyckas med någon måste jag oftast krypa i stoftet och be vännen eller sambon om skjuts...inte alltid med glädje de gör det men det gör det...Hur förklarar man för någon att "glimten/gnistan" e slut när de bara tycker att man är "lat"?(Försök gå själv när en jäkla asvaltsvält kört över dig)
SÅ enormt nere idag men har TVINGAT mig att ordna allt omkring ändå....tvätt, mat-dock utemat men jag fick ordna då kille ej "orkade", följt med som resesällskap att ordna hans brors bil osv. NU skall jag sticka kniven i rumpan och tvinga mig till affäern och handla, blir med min lilla dramaten för killen kan ej visa sig idag...blev hemma från jobbet. Något som jag förtått gärna resulterar i att sitta på rumpan, köra med mig och oja sig och se på tv.


Jag måste även påpeka att jag kanske inte kan svara så mycket då jag bara sitter korta perioder framför datorn....killens vanligaste domän.

Annica

Men nu blir jag så arg så jag kokar!!! Din sambo! En liten pojkvasker som inte vet vad ansvar eller empati eller nåt som helst j***a folkvett är!
Du Annica, VÄGRA! När du har så ont så ska du vägra! Du ska se att om du inte gör allt det där så inser han så småningom att han blir utan mat/rena kläder och allt annat om han inte fixar det själv! Risken finns ju att han far ut och äter ensam så att du blir utan mat (hoppas du har nåt hemma!) men den risken får du ta! Det verkar vara enda sättet för en del individer att fatta att världen inte kretsar kring dom (har själv varit gift med en sådan idiot).
Måste sluta skriva och räkna till 100 så jag inte spricker av ilska nu......

Annica, extra känslig BLIR man av smärtan som ständigt ligger där, orken och tålamodet tryter och självförtroendet får sig många törnar för att man tar åt sig av orättvisor istället för att skaka av sig allt.
Jag har äntligen lärt mig att stänga av då jag blir orättvist behandlad, som min bästa vän brukar säga "jag krusar inte större skitar än mig själv".
Din sambo......han påminner om mitt ex, noll sympati eller förståelse för min sjukdom och den kroniska dygnetrunt smärtan, efter 23 års förhållande så sa jag upp mig som : hans morsa, kock, hembiträde, trädgårdsmästare, målare, snickare, möbelflyttare m.m. jag tog ut skilsmässa och mår mycket bättre på det sättet.
Din mamma......jag har inte dom erfarenheterna, men skulle min mamma ha gjort så då tror jag att jag skulle hålla mig undan den kontakten.
Annars så fick jag faktiskt själv lite dåligt samvete då du talar om hur illa du tar åt dig av orättvisor, både ekonomiska och i engagerad tid, många år så var jag nästan dygnet runt med sonen, det var dottern som kom i andra hand, men det håller vi på att reparerar idag.
Tack för din tankeställare, jag kommer aldrig att göra sådan skillnad på barnen idag då dom båda är vuxna, och jag hoppas att du kan rycka upp din sambo eller hitta kraften / orken att bryta upp, det kan vara det bästa du gjort.
Lycka till Annica, vad du än beslutar.

Jag vet inte om jag kan säga något till tröst, men jag vet hur det känns att inte vara vatten värd.

I mitt fall är det min syster och jag som inte var riktigt på samma våglängd under tonåren och ett tag efter. Jag har aldrig kunnat konsten att tala. Jag kan prata men att argumentera, ta mig ur någonting eller försvara mig har jag aldrig kunnat. Hjärnan blir helt blockerad och jag blir bara frustrerad och börjar gråta istället.

Min syster däremot kan det där jag inte kan. Och det har hon utnyttjat. Jag har försökt så många gånger att visa att jag är ingenting att kasta skit på, men jo, sen sitter jag nertryckt i mina skor igen. Min förmåga att börja gråta har också tolkats som att jag bara vill ha sympati. Men egentligen är det bara ren och skär frustration över att aldrig kunna uttrycka det jag verkligen känner.

Jag hoppas det en dag ordnar sig, men jag vet att vägen dit är fruktansvärd.
Kramar

Håller med att han nog är en pojkskam många gånger men han har absolut sina ljusa stunder...Han försöker ibland på sina klantiga och tafatta sätt...
Jag har kommit så långt så jag orkar ej säga nej-jag blir ens inte arg eller besviken över saker JAG MÅSTE lösa åt andra utan jag bara tackar och bockar...För jag vet att gör inte jag det så blir det aldrig gjort! Mitt hem ser ut som en svinstia, ja förutom att det e inte fullt av skräp, sopor....det är bara alldeles för fullt av saker. Vi har bott ihop i snart fem år och vi bor fortfarande i en tvåa men har sökt trea nästan sedan vi flyttade ihop...
Vi/jag kan aldrig bjuda hem någon/några för jag skämms värre än en hund över hur det ser ut. Jag vill ha ordning och reda. Kunna pyssla med pärlor, mina växter, gardiner, inredning...ja massa saker men nu fångar bara kudden min uppmärksamhet.
De senaste dagarna har jag bara lyssnat på en låt som etsat sig fast i min sinne...den liksom får mig att hålla fast och minnas mig och min pappa...(Evenescence-My immortal)
Jag önskar jag hade kraften att ta mig upp men jag e så långt ner i skoskaftena så man knappt kan se mina ögon.(fniss på ett sarkastiskt vis).
Jag menar, jag MÅSTE ha sjunkit lägre än vanligt för nu e jag inne på att slänga alla mina växter och bara ge upp...även dessa känns som de är emot mig.(Vet det är ohyra men ändå).
Jag skulle nog behöva bo på en botanisk trädgård just nu..kaktus och suckulentavdelningen och bara njuta...då KANSKE jag skulle kunna ladda mina batterier men det är en omöjlighet.

Ber om förlåtelse för min framfusighet men VET DU/NI NÅGON som vill sälja Nattens prinsessa eller Håriga kaktusar?? Ett nytt skötebarn med alla dess beskrivningar så jag åter kan drömma. Hitta detta i affär är en omöjlighet...(inflikning bara att MariaS är snäll och hjälper mig leta M.bocasana)Men jag tar emot allt...

Nu får jag smita...MÅSTE ordna tvätte...(killen orkade ej, ser på tv)

Kram alla underbara hjärtan!

Annica

Måste fråga dej....Tycker du att dom små stunderna han "försöker" är värt det slit du utsätts för?????
Tror du inte, att du skulle må bättre av att bo själv ett tag, så han får lära sig att skithuspapper inte växer ut ur väggen???
att få ha det som du vill och ladda dina batterier i din takt??
Sedan till din fråga om nattens prinsessa...
Det finns två olika som går under det namnet, vilken är det du vill ha???

Den slingriga taggiga, eller den med blad på?

Nämen....??? ...Igen...? -Hur många prinsessor ska/vill du ha???

Jag tror att Pejori pekar på något viktigt här!
Sköt om dig! Du är bra!

Hej Annica, jag känner inte dig men blir starkt berörd av det du skriver - du verkar vara i en fruktansvärt jobbig situation, med både fysisk och psykisk ohälsa.

Du behöver verkligen hjälp nu, när allt är så jobbigt - kommunen har boendestödjare, det är något jag kommer på. Alla har rätt att få en kontaktperson, du kan få någon som du själv väljer som jag har fattat det.

Det finns något som heter riksförbundet fär social och mental hälsa - kanske har de något stöd att erbjuda?

Din mamma verkar inte alls förstå - eller vilja förstå? - hur du har det. Kanske du orkar skriva ett brev till henne och beskriva vad det är i hennnes agerande och annat som du mår dåligt av - sedan inväntar du att hon ska ta kontakt - jag skulle ta timeout från henne.

Din sambo skulle du behöva ta ett ordentligt snack med om det går.

Här verkar det iaf finnas många vänner som vill hjälpa dig

Helst en djungel! Nä, skämt åsido, jag lägger revare både här och där....för säkerhetens skull... Obotlig letare..

Morgonen började bra, agerat väckarklocka 1.5 timmar för att HAN skall vara i tid till sin mor och bror då de skall resa bort under dagen...Va fan hjälper det!

Precis gått in i duschen och skall vara där o iväg kl 10.00!!!

Hujamej. Annica stannar hemma och städar och stryker tvätt. Jihoooo!

Annica

ps. jag ber er alla om ursäkt om jag förstört era nätter. verkligen inte min mening att andra skall få problem utav mina problem.

Kram

Men snälla du! Inte behöver du be om ursäkt! Dom som inte klarar av att läsa din tråd behöver inte göra det heller. Vi som läser den gör det för att vi bryr oss och för att vi gärna stöttar dig!
Och låt pojkvaskern ta sitt ansvar själv......

Annica!
DU förstör inga nätter!!!! Du får absolut inte ta det så!!! -INTE känna så!!!!
Det är JAG som känner att jag vill hjälpa alla, om jag kan!!! Det är mitt val!
Jag är bara så, som person... Jag kan inte hjälpa det...
Skulle nästan kunna gå "genom eld och vatten" för att hjälpa andra.
Jag har så inpräntat, från min uppfostran, i min hjärna att kan man hjälpa någon, då gör man det!
(...nu blev det mycket "hjälpa... )

Sussie.


edit: precis som Eva-Helene skriver, vi läser för att vi bryr oss!!!

Kanske inte ska klanka mer på din sambo, för allt vi säger vet du ju säkert själv innerst inne och det vill du säkert inte höra i tid och otid från oss (så kände jag det ). Men jag kan inte låta bli... Han stjäl din energi som du så väl behöver själv. Han gör det säkert inte av ondo, men det blir så. Du blir hans möjliggörare genom att ge den lilla energi du har.. Asch, vet inte hur jag ska formulera mig. Önskar att han kunde förstå och stötta dig, eller iallafall inte dra ner dig värre. Blir arg när jag läser också Man ska ju vara rädd om dem man älskar!!

Ni är för goda hela bunten. Jag känner mig ALLTID skyldig och elak, vad jag än skriver eller gör. AlDRIG något som duger hur jag än vänder på mig.
Så inpräntat att jag ej klarar något eller e kapabel till något.
När jag låg inne för mina diskbråck hälsade både min sambo och hans bror på. Min mor syntes ej till-på 5 dagar! Hon ringde dock och pratade om auktioner, loppis, bensinpengar och hur mycket allt kostade.
Då efter detta hände förstår jag hur pass LITE jag är värd! Jag har verkligen blivit införstådd att jag är ej mycket värd..det är när de MÅSTE ha hjälp för något e obekvämt, tråkigt eller jobbigt...då passar jag.
När jag skriver detta gråter jag dock ej, jag e helt likgiltig för jag VET att jag ej är högt värd...det bara är så...
Konstigt att någon/något kan krossa ens tro så mycket att man tror på det själv?
Jag är jätteglad att jag kan skriva här och jag vet att ni som läser det stöttar mig men på något sätt så känner jag mig som djävulen själv som berättar. Min mamma är alltid rädd för att vad jag pratar om till människor, vad jag än gjort så blir jag korsförhörd.
Nä jag måste finna denna lilla bit ork att ta mod till mig och berätta för min sambo(IGEN) hur jag mår och att jag ej vill vara hembiträde eller förvaltare åt honom....han är ju liksom min sambo. Vad beträffar mamma måste jag få ett break från henne. Men jag vet ej hur. Hon är största skvallerkärringen (ursäkta grovt uttryck)i denna stad och jag lyckas tom få kängor av helt främmande personer bara pga något min mor skvallrat vidare.
Nu skall Annica ta tjuren vid hornen och ordna denna förbankade tvätten...Suck!

Ha det gott mina vänner och många kramar sålänge!

Annica

Vet inte om detta blir rätt pejori men det är den med blad som jag söker...Hoppas detta skrivet hamnar rätt...e ingen höjdare på detta med skriva...(fniss)

Annica

Precis! Fortsätt skriva här, jag har undrat så hur du haft det. Det är så svårt att komma med goda råd så här utifrån, din sambo verkar ju inte vara till någon större hjälp vilket i och för sig också kan bero på osäkerhet: Det finns folk som inte kan hantera närståendes smärta/problem.
Lätt för oss att säga att du kanske borde lämna honom, vi känner inte till bakgrunden och det är jättesvårt att ta det tunga steget när man är mitt uppe i det och inte har perspektiv. Vad hjälper det dig just nu att du kanske skulle må bättre om ett år om du tar din katt och sticker nu. Kanske skulle det vara bra att åka bort ett tag, komma ifrån både mamma och sambo, för att få lite distans. Du kan åka runt hela landet och hälsa på alls odla-vänner, t.ex. Vi är nog många som skulle bli glada över ett besök. Du vet ju var jag bor!

OK. då vet jag vad jag skall titta efter...

Det stämmer nog Myosotis, här står gästrummet tomt så länge inte dottern är på besök, du är hjärtligt välkommen Annica, jag vet av erfarenhet att man behöver få distans och min första spark mot friheten fick jag av alla i chaten.

Annica
Jag önskar att du inte slänger ut dina odlingar och blommor det är iallafall något att luta sig mot när man behöver tröst... Jag har oxå mina stunder då jag inte "vill vara med" då har jag mina växter och min bod.
Min bod har jag inrett med mina intressen, sömnad, snickra, måla, odling. Önskar att du oxå hade "min" bod. När man inte mår bra är det viktigt att man inte går och lägger sig, utan har något att göra med händerna. lycka till Annica kram Mari

Annica J.
Du har PM.

/Skruttis

Annica, usch va jobbigt! Det är förjävligt när man är så totalt mentalt slut som du är nu! Har själv varit där. Men ursäkta...den där j--vla så kallade sambon borde du faktiskt inte behålla!! Han bidrar ju bara till att du känner dig värdelös!! Har själv bott med en som var expert på att trycka ner mig i skoskaften och kunde få allt till mitt fel! Jag var ett stackars psykfall som behövde proffesionell hjälp...tillslut blev jag det, men från början var jag alldeles frisk.

Min nuvarande har jag levt med i två år och jag hajjar fortfarande till när han säger - Oj då, det är sånt som händer! över en ny repa i bilen, istället för att skälla ut mig totalt och tala om för mig vilken jävla idiot och värdelös bilförare jag är...du borde inte ha honom kvar, han är inte bra för dig!!

Han tar all din energi och får dig att må ännu sämre! Du borde verkligen säga tack och adjö! En nära vän till mig hade ungefär samma förhållande till sin mamma som du. Hon tog en riktig time out. Bytte till hemligt telenummer mm. Din mamma måste fatta hur hon beter sig!

Usch, usch vilken röra!! Kram, kram kram....åk till en botanisk trädgård och sitt och andas en stund!

//Heda

Hur är det Annica?



nähä... nu försvann du igen. Hoppas du mår bättre i alla fall.

Hej alla!

Varit inne lite "snabbisar" lite då och då men ej riktigt funnit orken att skriva... Finner liksom inte någon ork/lust till det. har som sagt varit inne några gånger nu på forumet och varje gång ångrat mig.
Tack alla snälla för eran omtanke och för de som skrivit i min/på min sida? jag skall erkänna jag ej är så haj på detta ännu så om svar dröjer eller ej kommer så betyder det inte att jag inte bryr mig.

Det ni på forumet gjort för mig kan jag ej beskriva...utan er vet jag ej hur jag gjort. FÖRSÖKER ta nya tag men orken är så tom. Batterierna behöver ladda.
Har tyvärr kastat ALLA mina Huernior jag samlat i flera år, även vissa som jag tror var smittfria men jag vill ej riskera något. Är nu på jakt och skall försöka spara till nästa år för att importera från Tyskland tror jag. Exotica är ett underbart företag och de är alltid lika trevliga...Konstigt nog den jag saknar mest är faktiskt min Stapelianthus madagascariensis. Snacka om underbara blommor! ja, ja hoppas min ork finns nästa år.

Är det någon utav er här inne som kan rekommendera ett bra ställe (pålitligt o friska växter) som man kan importera ifrån?

Mvh Annica

Spontant skulle jag säga att; nej, det är inte du som är känslig, utan jag skulle kalla dig en normalt funtad människa med känslor! Man kan inte bli utsatt för det du blir utan att reagera.

Hejsan förresten! Såg att du blev medlem sedan jag tagit "paus" härifrån. Kan nämligen säga att tidigt i år så blev allt för mycket för mig, och blommorna och Odla som varit min glädje orkades inte med. Har oxå kronisk smärta och är inte alltid på topp om man säger så, sen att dippen skulle vara så länge trodde jag inte.

Men tillbaks till ditt inlägg... Din mamma kan du tyvärr inte ändra på, utan du får helt enkelt försöka fundera igenom vilken relation du VILL ha med henne. Dvs om hon inte hjälper dig nu så lär hon nog inte börja göra det, men träffa henne bara när DU vill, ring när DU vill prata med henne. I alla fall till en början för då väljer du tillfällena när du mår bra och risken att hon sårar dig är mindre än om du låter henne avgöra er kontakt. Visst det låter enormt egoistiskt att du bara ska ha kontakt med henne när du vill, men du måste göra det för att klara dig igenom den här krisen.

Din sambo... Rädslan för att bli ensam och hur man ska klara sig då är enormt stor och det är bara du själv som kan avgöra om du älskar honom och vill leva ihop med honom. Men då måste det till en förändring annars kommer inte ert förhållande att klara sig. Min sambo har varit fantastisk under hela tiden, men det är jag som har ställt för höga krav på mig själv. Jag visade inte honom hur ont jag hade och hur dåligt jag mådde utan jag låg till sängs på dagarna fram tills 1-2 timmar innan han skulle komma hem då jag satte en djävla hastighet med städning, tvätt, handla, laga mat och andra saker. Jag skämdes över att jag inte klarade allt som jag normalt klarade, jag skämdes över att min familj (föräldrar + syskon) bara tyckte att jag "gick hemma och hade det bra", jag ville att det skulle vara fint när min sambo kom hem så han slapp dubbeljobba.

Om du tycker det är svårt att prata med sambon eller du upplever att han inte lyssnar: Skriv ett mail/brev till honom, låt denna diskussionen ligga uppe så han läser den. Håll inte dina känslor inom dig, spara inte din gråt till när du är ensam, om han ligger på soffan och är sjuk så har du DEFINITIVT oxå rätt att göra det. Strunta i att lägenheten inte är så välstädad som du vill, ditt diskbråck blir inte bättre av allt städande. Ni måste definitivt hjälpas åt.

Kramar Agge