Efter ännu ett par år utan "personlig" kontakt möttes vi som "vuxna" tonåringar. Hon 17 och jag 18. Vi fann varandra omedelbart och känslan var som om att vi aldrig varit ifrån varandra. Vi kunde inte prata samma språk utan fick "hanka" oss fram på stöpplig ( i alla fall från min sida ) engelska, men det spelade ingen som helst roll. Det var som att hitta den andra hälften av sig själv......helt fantastiskt.
Sedan dess har vi haft kontinuerlig kontakt och setts en till ett par ggr om året beroende på hur vi haft det på det personliga planet. Alltid har vi haft denna fantastiska känsla av närhet och samhörighet. Ibland, inte alltid, så tror jag faktiskt på att blod är tjockare än vatten ( ialla fall i det här fallet ).
När vi träffs så blir det alltid med "pompa och ståt". Vi ställer alltid till med kalas och allt blir "så mycket" om ni förstår vad jag menar. Sena nätter och nästan ingen sömn eftersom vi försöker ta igen allt vi missat sen sist. Vi har alltid drömt/fantiserat om att kunna umgås på ett mer "normalt" sätt. Att kunna träffs under en dag och att var och en åker hem till sig när dagen är slut. Att det inte måste vara så festligt var gång man träffs. Ja, önskningarna har varit många under årens lopp............
Och nu kanske en del av våra önskningar kan få någon form av verklighet! Idag kommer min syster och hennes man hit för sista gången som "gäster". Det är i alla fall så vi har sagt

Det känns spännande och konstigt, men framför allt fantastiskt kul att få ha min syster inom "kramavstånd" åtminstonde vissa delar av året..............
Kanske ska säga att hon vuxit upp i Holland och jag här. Vi förstår varandras språk ganska bra, men ingen av oss talar den andres. Vi har dock en alldels "egenuppfunnen" engelska med lite svenska och holländska ord inblandade som passar oss alldeles förträffligt

edit: ett ord för mycket