[attachment=26019:Vår_katt.jpg]
lite klappad. Hon kommer i sängen när jag ligger och verkar vilja bli klappad. Kurrar och buffar med hvudet. Plötsligt gör hon ett anfall mot min arm som hon sätter både klor och tänder i, hårt. Jag har fått fler rivmärken.

Vad kan det bero på? Är hon understimulerad? Jag jobbar heltid och sonen är ofta med kompisar efter skolan. 2 gånger i månaden är jag hemma mer för jag är ledig.
Hon äter för närvarande p-piller, men det var likadant innan. Tycker att det känns obehagligt nu när hon vill komma upp i sängen. Det kan också vara när jag sitter och läser och hon vill bli klappad för att hon sen ska bita mig.

Ska hon ha en kattkompis att busa med på dagtid? Vet veterinären något om sådant här? Vi bor i Stockholm.

Det låter som kel-bit agression. Om du går in på www.agria.se, klicka på "katt". Välj "vanligaste beteende störningarna" så hittar du information om kel-bit aggression.

Men i korthet handlar det om att det "slår slint" när kissen har det som mysigast. Det kan då bitas eller rivas eller hålla tag i handen med klorna. Det bästa är att hålla handen helt stilla när det händer, då "kommer de på" att det inte är jakt och släpper handen.

Jag har själv haft en katt med den här typen av beteende och det verkar i allmänhet vara rätt vanligt hos katter. Oftast är det inget onormalt som du kan läsa på agria, utan snarare en normal reaktion på den för katten rätt onormala situationen att bli klappad.

Fast om hon gillar andra katter så skulle hon kanske ändå gilla lite sällskap. Mina katter har jättekul ihop, men de är förstås uppvuxna tillsammans...

Mina var mycket bitchigare innan jag kastrerade dem, särskilt när de fick p-piller en kort period

Jag hade en katt som var sån jämt. Han blev 16 år. Jag älskade den katten, resten av familjen var rädda för den. Trodde alla katter var sådana. När det blev en ny katt, så var den inte alls så - världens keligaste. Han blev 12 år - alla älskade Linus!

jag hade också en sån kisse, ibland blev han lite till sig och ville bita lite här och där. Men å andra sidan var han jättego och jättesnäll och tröstade en när man var lessen... han blev 20 år

Jag tycker i alla fall att det är jättejobbigt och känner mig faktiskt lite rädd för katten. Har ingen lust att få massor av rivmärken.
Men vi ska kastrera henne så jag hoppas att beteende försvinner.

Jag tog hand om en katt för flera år sedan som hade en sådan beteendestörning. Han gick t o m till anfall när jag låg i sängen och läste. Då kunde han hoppa upp vid huvudet . Det var riktigt obehaglig tycker jag. När jag väntade barn vågade jag inte ha honom hemma så en god vän tog hand om katten. Det var inga problem tills vännen skaffade en sambo. På henne var katten också på och bet. Så vi fick avliva den katten. Tyvärr.

Men våran är uppvuxen med oss sen hon var liten.

Va tråkigt. Jag hade en katt när jag var liten som var halvlömsk. Mig gjorde hon aldrig någonting men andra kunde hon morra åt och bita. Sen hade morbror en elak katt som anföll så fort man försökte klappa den. Den hoppade upp på benen och bet


Sen har jag bara haft snälla katter. En körde jag i dockvagn när jag var liten. Han bara låg och spann med dockkläder på (och mössa)

Edit: jag har en kompis som har en katt som hoppar upp och rivs i ansiktet, speciellt när kompisen och jag talar i telefonen. Den är 7 månader. Beteendet har blivit lite bättre efter kastrering.

Tycker du skall prova med att inte klappa så mycket och så länge...
Några klappar när hon kommer, och sedan låta bli henne.
Då skall du se att hon lägger sig still hos dej och sedan ge henne en klapp då och då bara.
Det kan bli för mycket av det goda.

Om hon bara bits/rivs när du klappar henne så behöver du väl inte vara rädd? Jag förstår om katter som aktivt ger dig på en är jobbigt. men är det bara vid som pejori och info sidan hos agria jag tipsade om säger så kan man lära känna vart kattens gräns går.

Ta till vara Pejoris råd!
Du har uppenbarligen en katt som i grunden gillar dej och inte är *arg* eller elak.
Det är en stor skillnad på en katt med dåligt lynne och en katt som överreagerar på kel.

Utan att ta det här opraktiska beteendet vid kel med i tankarna så är kastrering absolut att rekommendera!!
P-piller är bara en nödlösning för uppfödare som måste hålle en katt fertil, eller kortvarig lösning fram till kastrering för en ungkatta.
Risken att en katt som går på p-piller förr eller senare får ljuvertumörer är på tok för stor för att det skulle vara värt det.
En kastrat blir också vanligtvis jämnare i humöret - gäller både honor och hanar.
Fördelarna med kastrering är många helt enkelt - listan kan göras lång.

En katt kompis är också en jättebra idé ur alla synvinklar!
Dubbla glädjen för halva jobbet helt enkelt

Lycka till!!!!

Min kisse har också varit på detta sättet men det har blivit mer och mer sällan som det hänt och det är ju tur, för det blir ju som du skriver, söttok06, att man går och är rädd för katten.
Nu är det nog säkert ett år sedan hon fick ett sånt anfall. Det konstiga var att hon aldrig bitit min sambo, bara jag och barnen. Hon är för övrigt väldigt kelsjuk och klänger och klättrar ofta på oss och vill bli buren på axeln eller ligga i knäet. Hon är ca 7½ år nu.

Hej!

Precis som de andra skriver så är det ett vanligt beteende hos katter och ett reflexmässigt svar på att bli klappade, vilket egentligen inte är naturligt för dem.

Jag har haft katter som har haft det beteendet. De var jättefina i övrigt och jag lärde mig se när de hade "fått nog" av klappande så att jag slutade innan de bet mig. Jag tror inte att det har med understimulans att göra.

Däremot har jag träffat katter som har lurpassat på fötter och då tror jag att man kan få bort det beteendet med lite mer stimulans. Kanske promenader i koppel eller lite mer lek kan fundera..?

Min katter har lek-agressionsbeteendet mot varandra men aldrig mot mig. Så att skaffa en kompis kan också vara en idé.