För fem-sex år sedan fällde vi en stor rönn på sommarstugetomten. Och nu gräver jag ett nytt grönsaksland några meter ifrån stubben. En jätterot från före detta rönnen sträcker sig över slutet av nya landet (det blir till att hugga och såga...) men det konstiga är att roten verkar fullkomligt spänstig och frisk.

Det kommer inga nya skott någonstans (vilket ju är märkligt med tanke på att det är en rönn) så roten försörjer ingenting nu. Men jösses, hur lång tid kan det ta innan en rot åtminstone börjar visa tecken på förmultning?

Man kan hitta stuppar som är många tusen år gamla, rötterna på de flesta träd har i grunden ett bättre skydd mot nedbrytning än resten av veden. Man gör ju t ex tjära av just stubbar.

Ja just ja, det har du rätt i förstås. Jag blev bara verkligen förvånad. Hade tänkt mig att tidens tand skulle göra jobbet något lite mindre slitigt än det nu verkar bli.

Å andra sidan: Man kan ju tänka sig att det ligger ett koppel av gamla rönnrötter djupt under nya grönsakslandet, djupare än jag kommer att krafsa fram. Och deras tusenåriga nedbrytning borde ju ge en jämnt tillförsel av några lämpliga näringsämnen - eller hur?

;-) Javisst är det underligt att förmultningen sker så olika snabbt i olika marker!
Det kan säkert fuinnas flera tusen år gamla stubbar, det finns ju flera tusen år gamla träd. Om du känner till någon specifik art eller stubbsamling som är så gammal Kurt så är jag intresserad av att läsa vidare!

Annars så är rötter från uppvuxen rönn ytliga och liksom många andra trädarter ligger de flesta på 5-40 cm djup i normala förhållanden. Jag skulle tro att de ytligaste (och grövsta förstås) är de som förmultnar sist om de inte har skador.

Och visst är döende rötter en av de bästa jordförbättringarna man kan ha i trädgården! Särskilt om man ska plantera andra träd - då ser man ofta att det levande trädets rötter slingrar sig om de döende rötterna i tajta spiraler. Där finns syre och fukt i någa år framåt!

Hej!
Nackdelen med kvarvarande rötter är honungsskivlingen. Den kan döda massor med buskar och träd om man har otur.
MVH
Jan Lindgren

Finns bara ett sätt att klara stubben och det är att gräva upp den. Så länge trädet ifråga inte har pålrot så går det faktiskt röätt lätt, nåja i alla fall om man har block och talja.
Jag har under november grävt upp dels en krikonrot dels en björkrot. Gräva runt om ca halvmeter brev grop, gräva under alla rötter och söga av alla rötter på två ställen så man får ett så stort hål som möjligt om det skulle dölja sig en rot under roten vilket det gjorde titt som tätt vid björkstubben. Efter ca 2 + 2 timmars jobb låg stubben på rygg i gräset båda var ca 3 meter i omkrets

Att man bränner tjära av stubbar har nog mer med att det inte går att göra något annat vettigt av en stubbe och visst den tål att stå i backen ett antal år beroende på vilket träd det är gran ruttnar väl inifrån och tall utifrån

"Vad är tjära?
I en tall finns många olika hartssyror, som alla är lättflytande, och strömmar i tallens "blodådror". Då en tall sågas av kan inte denna strömning fortsätta, utan det sker en ansamling av hartssyror i stubben och den del som finns under jorden.

Eftersom ytveden och de små rötterna innehåller ganska lite skydd (hartssyror) mot röta, kommer dessa att efter mellan 15 och 30 år till stor del ha ruttnat bort. Detta gör det betydligt lättare att bryta upp stubbarna, samt att sortera bort ytveden. Det är då dags att ta stubbarna, samt såga, klyva och torka dem.
Man vet fortfarande inte varför hartssyrorna samlas just i stubbarna. En teori är att det är någon slags skyddsmekanism hos trädet. Samma sak sker nämligen om en tall skadas av törskatesvamp, "tjärgadd". Hartssyror samlas då vid den skadade delen. Dessa går utmärkt att använda till tjärved.

Man kan även själv skada tallen genom att barka av den upp till några meter från markytan, utom en smal vertikal remsa, som vetter mot norr, den s k livranden. Denna metod att få tjärved, "katning", användes förr, men är nu i lag förbjuden. Det går även att utvinna tjära ur gran, men utbytet blir inte lika stort. Rent kemiskt är dock tjära från tall och kåda från gran samma sak."

http://www.angersjo.nu/1-se/se-skogsm-tjardal.htm

Är man ute i skogen och skall göra eld, så är det ju allra enklast att just spraka upp en tjärstubbe, de brinner även om de är våta!

Ja, förmultnande rötter måste vara något av favoritmaten för levande växter. När jag röjde i spireasnåret förra vintern rev jag bort en knippe spirearötter som sökt sig in i vad som varit just en ytlig rot till något jag tror varit en rönn. 4-5 stycken spirearötter fyllde precis upp hålrummet som roten utgjorde, dom slingrade sig runt varandra som daggmask, de var nästan flätade. Av rönnroten var i stort sett ingenting kvar, bara enstaka fibrer. Kanske det berodde just på fukten som du skriver, det är torrt där annars

Vet någon varför metoden KURT skriver om, katning, är förbjuden nu för tiden? Låter som trädplågeri i mina öron, men det är väl ingen på lagstiftande nivå som tror att träd kan lida?