Nu måste jag bara skriva av mig om en sak som stört mig så länge..

En gång i tiden fick jag lära mig vad ordet "utanförskap" betyder - en sociologisk term som beskriver en människa som på alla sätt lever utanför samhället.

Det kan vara en missbrukare som saknar bostad eller människor med psykiatriska diagnoser som saknar alla former av sociala kontakter eller en person som av olika anledningar valt ensamhet och att ställa sig utanför det som vi kallar ett normalt socialt liv.

Det låg inget nedvärderande i ordet utan bara ett försök att beskriva en mycket utsatt människa.

Men nu har den politiska retoriken lagt rabarber på uttrycket "utanförskap" - nu omfattar det plötsligt tusentals människor i vårt land och nu har det sannerligen fått en negativ innebörd och genom att ständigt upprepa ordet försöker man göra det till en sanning.

Samhället har på mycket kort tid indelats i "vi" och "dom" - vi som arbetar och vi som inte arbetar. Att tro att detta inte påverkar människors självkänsla är naivt -

Så har de politiker som säger sig vilja rädda människor från "utanförskap" sannerligen skapat just detta - ett utanförskap.

Människor är så mycket mera än ett arbete - familjer, intressen, föreningsliv osv..

Ingen har heller ställt den rimliga frågan om man per automatik hamnar i det eländiga "utanförskapet" när man blir pensionär!!!

Ordet "utanförskap" är stigmatiserande - "vi" som arbetar och betalar för "dom" som inte gör det. "Vi" skapar lösningar som "dom" skall vara tacksamma för...

En människas värde kan inte mätas i prestationer och jag hoppas innerligen att "utanförskap" inte har fått fäste i våra sinnen så vi börjar betrakta varandra genom arbetsmarknadsministerns glasögon.

Hej!
Visst är det en form av utanförskap att vara arbetslös men jag som är arbetslös och lever av diverse samhälliga bidrag känner mig inte ett dugg nedklassad för det. Jag vet att samhället inte kan göra något för mig och det känns helt ok. Jag tror dock att om man är ung och letar förgäves efter arbete så är det svårt. Annars så är jag tacksam mot er som försörjer mig.

Betydelsen av ord ändras hela tiden på gott och ont. Jag blir exempelvis störd av "miljörörelsens" "stöld" av ordet ekologi.
MVH
Jan Lindgren

Gunilla, så rätt! Jag hatar regeringens sätt att missbruka ordet!
Farmor och jag pratade om detta, hon reflekterade över att hon som hela livet känt sig delaktig i samhället helt plötsligt är utanför. Trots alla hennes engagemang i PRO, röda korset mm.mm sedan hon blev pensionär.
Jag känner mig inte särskilt utanför, ändå är jag det enligt Reinfeldt mfl.

Jag gillar inte heller uttrycket "utanförskapet". Vi har pratat mycket om det hemma. När hustrun var sjukskriven sex veckor efter höftoperationen så konstaterade hon lite galghumoristiskt att hon faktiskt ingick i "utanförskapet".

Det som är jobbigt med begreppet "utanförskapet" är att det har flera bottnar och används på ett hycklande sätt. Samtidigt som man pekar ut människor som en belastning, så hycklar man ett stort intresse för att hjälpa dem ur detta predikament. Det har visat sig att man gärna använder statistik på ett mycket flexibelt (felaktigt) sätt för att försöka visa hur snälla och duktiga man är. Personligen går mina associationer snarast till vargen som gav Rödluvan "goda" råd!

Jag ser det inte alls som något konstigt, regeringens arbetslinje skall ju drivas igenom på alla områden, och då skiljer man bara på närande och tärande. I utanförskapet klumpar man ihop alla som inte passar in i regeringens arbetslinje. Sedan har det ingen betydelse om det beror på att man är studerande, arbetslös, pensionär eller för den delen handikappad eller cancersjuk.

Därmed föds vi alla in i ett utanförskap, och de flesta av oss dör också i ett tärande utanförskap, i båda fallen utgör vi en börda för regeringen, och det skall vi banne mig också vete om. Fast med tidigarelagd skolgång (från 2 års ålder), kortad skolgång (återgång till 6-årig grundskola och inget gymnasium eller universitet), och höjd eller helt avskaffad pensionsålder kan ju alltid utanförskapet minska - det är ju mycket enkelt.

Bra skrivet, Gunilla!
Det är verkligen sant att en människa är så mycket mer än sitt arbete. Men när jag var arbetslös märkte jag att många inte ser det på det viset. "Har du fått något jobb än?" var ofta det första folk frågade när man träffades, vilket i längden blev mer jobbigt än att inte ha så mycket att göra. Den som inte hade något jobb hade tydligen inte samma värde. Det borde inte behöva vara så!

Ordet "utanförskap" förknippar jag bl a med mobbing och utfrysning, något jag fick känna på i skolan. Mer eller mindre dolt förekommer det också i andra sammanhang. Jag har t ex varit med i två föreningar som var uttalat negativa till att synas utåt och ta in nya medlemmar. Båda är nu nerlagda, för när de gamla trogna hoppade av en efter en fanns ju inga som kunde ta över. Varför man stängde ute folk som var både intresserade och duktiga förstår jag fortfarande inte. Kanske glider jag ifrån ämnet nu, men min åsikt är att man bör låta alla vara med och inte stänga ute någon. Oavsett om man har jobb eller inte.

Olle

Jag tillhör också dem som enligt samhället är "utanför". Jag har inget dåligt samvete för det, inte ett dugg. Jag har stått till samhällets förfogande sen jag bara var en liten tjej med flätor i håret. Jag har betalat skatt i hela mitt liv ( och gör så ff ). Och, jag tror faktiskt att jag skulle vara mer tärande om jag vore på min arbetsplats utan att klara av att utföra det jobb jag vore satt att göra, men det är det inte många som tänker på.

Jag håller med dig om att ordet utanför har fått en väldigt elak klang Gunilla och så ska det helt enkelt inte få vara.

Utanförskap har ju alltid varit någon som inte är socialt accepterad av någon anledning.
Att förr i tiden inte inneha ett jobb var ju att vara sk. lösdrivare och det var väl inte någon direkt social merit att leva på andras allmosor.
Tror väl att acceptansen är större idag än förr, mot de som inte har något arbete.
Tyvärr blir ju hetsen mot de som inte tillför statskassan något hårdare när det skall sparas i kristider.
De som far mest illa är de gamla och sjuka och de som blivit arbetslösa.. de som aldrig tillfört statskassan något i hela sitt liv fastän de är friska, fortsätter att glida runt med de medel andra tillfört.
Självklart påverkas en normal person negativt av att inte få ett arbete, tror inte det heller är nytt.
Det som folk mest upprörs av är väl att vissa "lösdrivare", om man nu ska kalla dem som inte vill jobba, har så det går runt för dem, medans t.ex en pensionär, någon som blir sjuk, ensamstående mamma eller pappa som jobbar men har så dålig lön att det ändå inte går ihop, får kalla handen direkt om de söker någon slags hjälp av samhället.
Tror inte att människor ser de som vill men inte kan/får något jobb ses som utanför.
Sedan vad de skenheliga politikerna babblar om för att få röster till nästa val är ju som att lyssna på en skvalande hissradio.. lika meningslös

Hållerb med i allt du skriver, men får nog erkänna att jag känner mej utanför....
Hur det än är så missar jag kompissnacket på jobbet, och en uppdattering av dagsläget...Nu umgås jag med "likasinnade" som är lika avstängda från samhället som jag är.