Plankar diskussionen från kapitel1, för jag tycker den är rätt trevlig.

Vad händer hos er om tio år?
Jämför gärna med vad som hände hos er för tio år sedan, ifall ni hellre vill ge en realistisk bild. Det händer rätt mycket på tio år, och livet tar märkliga vägar.

Själv är jag om tio år 45, snart 46. Ylva Brixmyr och mina örtaböcker har bringat in miljoners miljoner och jag har sedan länge tagit av mig svetsarbrallorna och njuter av att slippa springa omkring i en verkstad som en helyllemajor eller för all del rottweiler för att få folk att göra som jag vill.
Jag lever vid det laget helt efter devisen "Själv är bäste dräng"
Jag har sedan fyra år tillbaka börjat skriva på blodiga, psykologiska thrillers som blir en jättesuccé och jag är förmodligen djupt involverad i en fånig diskussion angående sanningshalten i Brixmyrsböckerna med någon avdankad journalistwannabe som tror att hon ska tjäna en hacka på att baktala mig.

För övrigt bor jag kvar i skogen och svär min sedvanliga ed om att jag aldrig mer ska skaffa några stora baltiga hundar, medan det är just det jag gör. Varje gång.
Jag fortsätter gräva upp och ned saker i marken om somrarna och svär förmodligen åt mina växthusfönster som fortfarande inte är färdiga.

- och som jag skrev i bloggen om Drömmen om det glamourösa författarlivet:
Jag lever förmodligen på köttbullemackor med Johnnys senap och baljor med kaffe.

Tittar jag på vad jag gjorde för tio år sedan... Jag då arbetade jag på ett bemanningsföretag som företagsekonom.

Idag är jag arbetslös.

Så om 10 år sitter jag väl som arbetsförmedlare och ställer orimliga krav på arbetssökanden!

För 10 år sen arbetade jag på en fritidsgård för pensionärer och om 10 år så kanske jag kommer lullande till samma ställe med min rullator för att få bli bjuden på gratis torsdagssoppa fast antagligen har kommunen vid det laget stängt stället på grund av nedskärningar.
Kanske sitter jag istället i en liten stuga i skogen och knackar på datorn ner en resume över mitt liv. Många pausar kommer det att bli då jag går ut och sätter mej på farstutrappen med kaffekoppen och njuter av fågelkvittret, den vackra naturen och den speciella tystnaden.

För tio år sedan var jag 17 och gick på gymnasiet. Jodå, det har hänt en del sedan dess... Tror inte det kommer bli lika stor förändring de nästa tio åren dock. Förmodligen är jag fortfarande ungkarl som dräller omkring, jobbar lite när pengarna tar slut, reser mycket, kanske har jag fått byggt klart min stuga och då lär jag väll bo där i stället för i lägenhet. Eventuellt har jag kört ihjäl mig eller dött i någon annan olycka, det kostar på att sakna sinne för försiktighet. Eller så har jag brutit ihop av meningslösheten och gjort något drastiskt för att ändra mitt liv. Men det är väll inte sannolikt...

Om tio år har jag med stor succé öppnat "Karolinas trädgård" eller "Hedas blomsterängar" kanske det blir. "Alla" vill komma till den annorlunda perennodlingen med personliga växter och jag springer som en tätting mellan perenner, hundar, ungar och höns. Så måste ju huset målas också och bastun nere vid vår egen brygga, vid vår egen sjö byggas klart sen ska vildsvinen skjutas och hängas och styckas å jag måste hinna till skjutbanan och cykla med jakthundarna och pussas med min sexige make. Men på morgonen måste jag i lugn och ro gå en runda i trädgården och lukta på blommorna, innan ungarna ska till skolan och små plantor ska omskolas och fler vackra växtstöd ska smidas i min egen smedja.

Eller också bor vi kvar i vårt lilla, lilla hyrtorp med en djungel till trädgård utanför knuten (på 10 år blir det nog det) trångt som fn med några ungar och ett gäng hundar och en massa fröbyttor i fönstren. Jobbar kvar med att mäta virke och stickar tofflor åt farmor. Inte så mycket pengar men mycket kärlek och en väldigt sliten skitig skinnsoffa som jag har tjatat om att vi ska kasta ut i 10år!

//Heda

Om tio år har jag förverkligat drömmen om ett kollektivistisk by och den utökas stadigt med kreativa och intressanta människor som tror på solidaritet, hållbar ekologiskt leverne och är lite allmänt queeriga. Tillsammans med ett par av mina närmaste driver vi kurser i livstäckande mindfullness och lever efter samma principer. Vår ekonomi är stadig så vi slipper oroa oss, men några större utsvävningar finns det varken utrymme eller drömmar till.
Mina partners är samma som idag och vi är alla nöjda med det och våra två barn leker glatt med byns övriga småglin i alla hus och skrymslen i byn och slipper större delarna av det stora könsförtrycket som ligger på övriga individer i det stora samhället.
Jag mår riktigt bra och gemenskapen ger näring och ro.


eller


Om tio år har jag blivit tillräckligt god fotograf för att leva på det och kunna kuska land och rike runt tillsammans med dem jag tycker om. Vi lever som backpackers sex till nio månader om året och är hemma resten. Hemma finns innuti oss, men här i Sverige bor vi antagligen i något kreativt kristiania-inspirerat kyffe, alternativt ett litet torp som även det saknar det mesta i bekvämlighet. Vi har inga barn men vänner runt om i hela världen.


eller


så ser livet ut på något helt annat sätt - och det är väl troligast.

Om tio år, då har jag flyttat längre norrut och har en sambo (ev.särbo) dom älskar mina fel o brister lika mycket som jag älskar hans fel o brister. Jag är både farmor och mormor, barn och barnbarn hälsar på lite nu o då.
Jag bor i en lägenhet på 4 rok, ena rummet används uteslutande som hobbyrum, med vävstol, syateljé (med 3 symaskiner) och massor av förvaringshyllor för alla mattrasor, garner, smyckestillverkningsattiraljer, tyger m.m.
Kolonilotten ligger inom gångavstånd och där odlar jag framgångsrikt olika slags grönsaker, massor av bärbuskar har jag och gammaldags, rotäkta rosor. Några pioner och lite andra växter "till lyst" finns där också. Ett litet växthus och en örtagård har jag lyckats få plats med också.
En mysig butik har jag, där säljer jag egentillverkade och andras hantverk av allehanda slag, garner, hobbymaterial m.m. I butiken hålls det kurser i konststickning, smyckestillverkning och annat som mina trogna kunder önskar lära sig.
Jag mår bra trots min reumatism, känner mig tillfreds med tillvaron och ser fram emot pensionen - men det lär dröja innan jag överlåter butiken till någon annan!

Om tio år jobbar jag som suspekt journalist och försöker hitta sanningen i påhittade romaner. Eller inte, så sjuk i huvudet tror jag inte att jag blivit då.

Om tio år går jag och lyfter min ynkliga pension Medans gubben lyfter en fet pensionsförsäkring,så går det när man sätter barnen före yrkeslivet Fast jag ångrar inte en dag !

Härligt Eva-Helene! Vilken framtid!
Jag håller med Christin Ljungqvist: "Om du kan tänka det, kan du få det att hända".
Kör så det ryker!

Om tio år är det nedräkning som pensionär. Då blir det mycket pyssel i trädgården i lugn o ro, umgås med barn o barnbarn utan stress. En liten mops ska jag också skaffa!! Står redan nu på önskelistan, men jag arbetar för mycket just nu. Kanske lite resor, gärna England o Italien- trädgårdsbesök. Om jag får ha hälsan vill säga.

Ja, sker tenderar ju att inte bli som man planerar, men man kan ju alltid hoppas.

47 år gammal är ganska säker på att jag inte är kvar på samma jobb som jag har nu. Jag skulle önska att jag har blivit så bra på det jag gör att jag kan "frilansa" och ta på mig de uppdrag jag vill ha, och jobba med dem mestadels hemifrån. OM huset är färdigrenoverat har jag troligen börjat renovera det andra huset, någon annan byggnad på gården eller rent av börjat om på samma hus. Lite snickrande på fritiden i en eller annan form är det säkert. En nyfiken hund följer mig i hasorna överallt när jag klättrar omkring på husen. Kan han inte följa med och jag försvinner utom synhåll så blir han sur och skäller på mig. Min fru arbetar på ett liknande sätt som jag, vi arbetar i perioder och är lediga i perioder, mest är vi hemma och trivs med det, men då och då kan det bli en "inspriationsresa", längre eller kortare, till exempelvis komosse, fjällen på sommaren eller varför inte svannen i afrika.

Om tio år så är jag pensionär, men kan nog inte låta bli att undervisa och kör nog fortfarande en och annan psykologikurs. Annars blir det fritidshuset i Blekinge från tidig vår till sen höst, med morgondopp varje dag.
Vi kommer att ha en lägenhet på behändigt avstånd från barnbarnen. Det äldsta går nu i femte klass. På vintrarna blir det rätt mycket södra Italien. Det låter kanske inte särskilt spännande, men rofyllt och trevligt. Förhoppningsvis kan vi snart se fram mot en riktig guldbröllopsfest...

Om tio år så är jag tio år äldre och kanske visare och kanske gör något klokt. Inte kan jag tänka så långt fram jag som sällan planerar mer än en vecka framåt. Varför lägga ner tid på det som kanske ska hända? Framtiden kan man ju inte styra över, slumpen styr ju det mesta tycker jag. Mycket bättre att leva i nuet och bli rik på upplevelser som man kan minnas när man inte har nått annat för sig.

Om tio år...

Då har jag nyligen passerat den magiska 50-gränsen. Jag är en välrenommerad trädgårdsmästare med egen firma som sysslar med både design, anläggning och skötsel. Kanske även jobb vid husvisningar (garden staging?). Jag jobbar som en gris på sommarhalvåret och reser runt på äventyrsresor i varmare länder på vintern. Kanske som en föråldrad backpacker?

Min egen trädgård har äntligen vuxit upp och fått struktur. Träden har börjat ge skugga, häcken är "kämpahög", det finns inte en gnutta bar jord någonstans som lockar ogräs. Jag har stora samlingar av pioner, dagliljor, irisar, japanska lönnar och andra växter som jag inte kommit på tanken att börja samla på än. Gräsmattan är decimerad till en liten cirkel på kanske 10 m i diameter. Förhoppningsvis har jag genom diverse smarta trix lyckats komma ner en hel växtzon i största delen av trädgården. Huset är färdigrenoverat med stort härligt badrum och tvättstuga i källaren, och det skabbiga uterummet har fått ge plats åt en isolerad vinterträdgård. Kanske med trädäck och en liten pool åt barnbarnen

Det är ju inte omöjligt att jag är farmor då, och säkert har jag en underbar hund och några katter som alltid hänger mig i hälarna. Kanske finns det även en särbo undangömd nånstans... (den mest osäkra faktorn )


Eller kanske inte alls. Inte sjutton trodde jag för tio år sedan att jag skulle ge upp ett bra kontorsjobb för att plugga till trädgårdsmästare av alla yrken, eller att jag och sambon skulle dela på oss, eller att jag skulle gå och köpa hus alldeles själv. Eller att jag skulle börja blogga - hemska tanke!


Det är väl egentligen tur att man kan drömma - men att man inte vet vad framtiden bär med sig....

om 10 år är jag en bit över 40. ja inte är jag tidningsbud då men annars har jag ingen aning

Om 10 år är jag en bra bit över 50(!) och har lagt ner jobbet som sjuksköterska. Jag har skrivit många utomordentligt storsäljande böcker och är helt ekonomiskt oberoende.....Trädgården är äntligen som jag vill ha den, dammen minst dubbelt så stor och alla mina fina Koi lever fortfarande .
Jag har en verkstad där jag tillverkar olika keramiska alster, som naturligtvis är väldigt efterfrågade
Barn och barnbarn är till stor glädje och sällskap... Vinterhalvåret reser jag till varmare klimat och skriver nya bestsellers....

Eller så blir det inget av varken det ena eller det andra, tur att man kan drömma lite iaf

Om tio år lever jag inte längre - skönt!

Oj, det lät pessimistiskt.

Framtiden är omöjlig att känna till så jag oroar mig inte för den. Planer finns men ofta så har man inte full kontroll över vad som sker, möjligen kan man försöka styra utvecklingen lite.

Så får du väl inte säga! Klart du lever!

Våren 2019 så åker nog jag till England och går på trägårdsmässor tillsammans med Ingrid Fuxwall. Jag ska ha med mig en säckkärra med specialbyggd låda (byrå?) så att jag får plats med mycket växter.