Jag läste ditt inlägg o ville ge dig lite hopp om att du kan/orkar för att du måste, för dina barns skull.
En nära vän till mig förlorade sin dotter, då 5 år, utan förvarning. Hon dog framför ögonen på henne hemma i köket. Gränslös sorg, inte bara för henne o hennes familj. Det var bysorg.
Hon förstod då inte hur hon skulle orka vidare, men hon kämpade, hon hade ju tre barn till som behövde sin mamma. Det följde ett långt o jobbigt år, fyllt av frågor... "Varför?" Men med familjen o många vänner, så tog hon sig igenom det första jobbiga året.
Fjorton år senare så hängde hennes äldste son sig, han var 21 år! Det var hans föräldrar som hittade honom...
Inga förklaringar, ingen förvarning. Åter stod hon inför frågan... "Hur ska jag orka" Av fyra barn, hade hon nu två kvar! I två månader var hon begravd i sorg, men hon hade fortfarande två barn som behövde henne. Hon hade precis börjat jobba igen, nån timma i veckan.
Då kom nästa chock, hennes dotter hängde sig, i en liten stuga på deras tomt! Det var mina söner som hittade henne, plockade ner henne o gjorde hjärt o lung räddning på henne. Dom fick puls samtidigt som mamman o ambulansen kom. Men hon överlevde inte natten...
Hon hade fyra barn, tre har hon begravt, men hon har yngste sonen kvar. Han är fjorton i dag, han var bara några månader gammal då hans syster dog. Nu är han ensam kvar o han behöver sin mamma!
En dag så känns dagen lite ljusare o det känns lite lättare att gå upp på morgonen. Sorgen kan kännas övermäktig. Sorgen kan göra omgivningen riktigt kolsvart. Men om du tittar riktigt noga, så ser du en ljusglimt långt där framme. Alla har olika långt att gå, men du är stark, dina barn behöver dig.
Du klarar det, en timme i taget. ...
Tänker på dig
//Kram
