Tack ska ni ha för er omtanke
Jag är glad att jag inte vet allt som "lurar
bakom hörnet". Jag har två barn en dotter
på 22 år och den 18-årige sonen. Dottern
har varit (är) helt vild och lever livet.
Flyttar runt i världen och har hunnit både
gifta och skilja sig

en som som
alltid syns var hon än i världen är.
Sonen är en "hemmaman", lugn, smart,
snygg (ja, jag är mamman) och medveten
om alla faror. Ändå har jag alltid varit, och är
mest orolig för när han är ute. Funderar så
mycket på varför det är så. När jag växte upp
så var det vi som alltid fick höra att vi skulle
vara försiktiga. Nu har det vänt, killarna är dom
som råkar värst ut. Eller? Det vore kul att ser
hur ni tänker på det här. Sov gott. torvan