Nä nu blir jag så trött på alla vänner, släktingar och arbetsbekanta som ställer frågan varför man är singel och när man ska träffa nån?

Jag har varit utan karl i 4 år snart men före dess så har jag varit upptagen sen jag var 19. Jag tycker bara det är SKÖNT att få rå om mig själv, sonen, husdjuren om mina intressen. Varför måste alla andra ha ont av att jag är ensam och inte har nån att ha "det där" med, det saknar jag inte det minsta.... Eller att man inte har nån respektive att ta med på julfesten, jag kan väl stanna hemma om man måste komma i jämna par....

Usch det kanske blev lite personligt detta, men är det INGEN som känner lika dant? Är det inte lite angrepp på integriteten att ställa frågan "när ska du träffa nån ny karl då", ungefär som att fråga någon när de ska ha barn, det gör man väl bara inte??????

Jag har samma problem. För ett par veckor sedan började min ena syster komma med antydningar om att jag kanske var bög Lyckligtvis har ett par av mina andra syskon skaffat barn redan, så jag har inte den bördan på mig i alla fall

Jag har förstått att många kvinnor har kommit på att de klarar sig minst lika bra, om inte bättre, utan karl. Män söker oftare en ny partner. Nog säger det en del om hur ojämställt vårt samhälle är.

JA, det är både oförskämt och okänsligt att ifrågasätta att människor lever själva, och t.om. kan trivas med det.....


rättat div slarvfel...

Huggorm: Nämen! Det där frågar man inte om, när om om så är fallet så är det ju den tillfrågade som ska lätta på hjärtat, ingen annan! Fy systern!!! Jösses måste man känna denna stress att vara två? En del har ju problemet att kunna hålla sig till bara en, men där ställer ingen frågan på samma sätt?




Aqva: Tack igen, då är jag inte helkonstig då? Jag har inte tagit ett livslångt beslut på nåt sätt, men det kommer ingen i min väg som faller mig i smaken, helt enkelt!


Krångel....

Verkar vara så med tanke på hur många tusen thailändskor som flyttat till sverige som hustrur till svenska män

Mjo så är det nog, man får hoppas att de blir väl omhändertagna trots allt. ANNARS jäklar!!!!!

Men dom gör det bara av ekonomiska skäl och det behöver inte svenska kvinnor göra längre som tur är...

Det påminner mig om bondmoran i Blekinge som blev så illa behandlad av sin man. Men när hon fick sin första pension så lämnade hon honom...

Fast nog hade det underlättat alltid med en lön till, det kan man ju inte komma ifrån... Hyran är ju densamma, bilkostnaden densamma, ungarna äter lika mycket.... Försäkringarna samma osv. ALLT är uppbyggt på att man är två, hela systemet är sjukt!

Ja det var ett av dom största skälen att kvinnor stog ut med odrägliga karlar för att dom inte hade några ekonomiska möjligheter att ta sig ur ett äktenskap.
Sen var det alla fördomar skamligt att skilja sig, här kommer religionen in i bilden också som tur är så är vi inte så religiösa i landet längre.

Nä och definitivt inte jag....
Men man ska hitta nån som gillar att ha råttor springande runt fötterna också.....

Då ska du skaffa en katt,,,dom gillar de

Näääää isch inte katt här....jag föredrar ju råttorna....

Jamen då får ni ju ett gemensamt intresse

Du Meriona - sedan skilsmässan hösten -98 var jag singel i 4½ år. Hade sedan ett rel. kort förhållande med en karl, sedan var jag singel i ytterligare 5 år innan jag kände att jag hade plats i mitt hjärta för någon man.
Mina släktingar och vänner har hela tiden accepterat mitt val att leva ensam. Nu accepterar dom att jag söker en livskamrat.
Säg du åt dom som ojar sig över att du är ensam att du har fullt i ditt hjärta!

Här är en till, som har samma erfarenheter.
Efter min första skillsmässa var jag ensam i tio år, då barnen var små och jag inte hade tid och plats för en relation.
Min "familj" blev allt otrevligare i sina komentarer och lugnade sig inte föränn jag åter blev sambo.
Nu är jag åter ensam sedan fyra år och har inga planer på ett samboförhållande igen, möjligen särbo, när jag blir äldre.

Tycker jag "särbehandlas" nu också för att jag är singel.
Har gott om vänner från måndag till fredag eftermiddag, men helger och högtider är det tyst.
Det stör inte direkt, men man kan undra om man är ett "hot" mot dom etablerade paren, eller varför man utesluts ur gemenskapen på helger.

Jag brukar säga till sådana som 'oroar' sig för mig att jag är hellre lycklig och singel än olycklig och gift/sambo samtidigt som jag kollar noga på en av parterna. Då brukar det bli ganska tyst

Känner igen det där sen jag va ensamstående med sonen. Idag kan jag ibland längta tillbaka till den tiden. Det mest konstiga jag upplevde när jag blev "i par" igen, va att jag på nåt sätt respekterades mera. Det borde man ju bli för den man är, inte hur man lever. Hoppas det är annorlunda idag för det här är ju nästan 30 år sen.

Så vackert skrivet! Jag känner igen det, har varit singel i 8 år nu och skulle nog fortfarande inte orka med ett förhållande, trivs väldigt bra med att vara själv men ibland kan det vara ensamt. Men ingen lägger sig i (kan ju i och för sig bero på att jag så sällan träffar folk som skulle kunna ha en åsikt...), man ska verkligen inte behöva försvara varför man är singel!
Dessutom blir det nog svårare och svårare att träffa någon ju längre jag har varit ensam. Kan inte tänka mig att gå på disco eller vart man nu går för att träffa någon, så här sitter jag ensam i skogen utan att lära känna nya människor...

Jag tycker det ligger en styrka i att vara singel ni som är singlar klarar ju er utan sambo eller hur ?Jag tror många av dom som frågar om "ni har skaffat " någon samtidigt är avundsjuka på er självständighet ,att de flesta singlar trivs med att leva själv och föredra det.Nu är jag själv gift sen 33 år men mina vänninor och jag brukar säga att vi aldrig skulle skaffa en ny att passa upp på om vi blev själva ,möjligtvis en särbo som någon här skrev
Har en son på snart trettio som är singel med många intressen och lite tid över för att "ragga brudar",svärfar frågade häromsist om han inte va intresserad av fruntimer Ja om du menar att han skulle va bög sa jag så är han inte det , han har bara inte hittat någon än så enkelt är det!Verkar på något sätt misstänksamt att va singel eller hur ,är man singel när man är över 27 är det något fel på en Bättre att inte hasta in i något snabbt för att det ska vara så.Tror singlar är mer självständiga !

Jag har varit singel i snart 8 år och det tänker jag vara resten av mitt liv. Även jag fått höra kommentarer från en del håll så tydligen går man inte säkert ens som pensionär. Jag har valt själv och jag trivs utmärkt att leva som singel.

Myosotis du har ju internet, tycker det verkar som om det är där de flesta träffas idag. Båda mina tjejer träffade sina killar på Facebook.

Ja, det är sant. Förr trodde jag att det skulle vara ytligt, att man inte kunde lära känna någon på riktigt på nätet, men som min kloka kompis sa, det är nog tvärtom, man bedömer tankarna hos den man pratar med istället för utseendet. Sen kan man ju bli lurad, men det kan man bli IRL också.

Ja man ska nog va lite försiktig. Jag tror som din kloka kompis att det är tvärtom. Man kan lära känna varandra väldigt väl på nätet. Jag har själv av en slump hittat flera kompisar på nätet, det är ett perfekt sätt tycker jag.

Problemet är väll att folk ofta är väldigt olika den uppfattning man fått om dom via skriven text på nätet. När man träffas i verkligheten kan det plötsligt kännas väldigt fel

Ja det beror väl på hur lång kontakt man haft innan man träffas irl kanske. Man kanske har chattat och mejlat och kanske telefon i flera månader innan man ses. Med dom kompisar jag har träffat har jag inte märkt att det skulle vara som du säger alls.

Men...Måste man "hitta" någon då??
Som sagt, jag trivs utmärkt som singel, och backar snabbt för inviter.
Tvåsamheten, är den så viktig egentligen?
Jag känner att jag är nöjd, när jag kan ligga och läsa mitt i natten utan att någon "gnäller" över tända lampor.

Ja, så är det tyvärr. Det är dyrt att leva ensam.

Angående att hitta någon på nätet...jag hittade en trevlag sådan på nätet för snart 2 år sedan, vi pratade på msn lite innan vi beslöt oss för att träffas, vi båda kände att vi var på samma plan.
När vi i efterhand tittade efter så hade vi bara pratat på msn i en vecka, men vi hittade varandra riktigt ordentligt, det räckte med att se in i hans ögon så kändes det att NU hittade jag äntligen rätt.
Den mannen och jag ska gifta oss 25 Juli i år

Men egentligen........så hade jag planerat att vara singen i MINST ett år innan jag över huvud taget skulle träffa en man, och helst bara vara särbo sedan....men, men, känslorna kan man inte styra över.

Jag tycker det är väldigt skönt att bo själv... Så jag säger inget . När man lagar mat finns den kvar tills man själv ätit upp den.. Ingen som nallar från lunch lådan .

Men allvarligt, vissa saker tycker jag är jobbiga med att vara singel. Man förväntas vara till förfogande jämt på något vis, precis som om man inte har ett fullt liv utan barn och man . Är man singel har man faktiskt en massa att göra bara av att sköta hem och hushåll - har man en sambo delar man (ofta??) på alla göromål. Ingen byter däck, lampor, klipper gräs, handlar, lagar mat, städar........... På detta skaffar man sig annat som gör livet rikt. Visst, ramlar man över kärleken så gör man, det är ju toppen! Men är du nöjd med att leva singelliv så gör det.

Singel med barn, då har man ju ett barn i livet! Dessutom. Och du - en pojkvän måste även acceptera tre semesterboende lurvtottar modell större

Jag var singel i drygt 3 år efter en skilsmässa. Trivdes med singellivet, men är en väldigt sällskapssjuk människa, så jag sökte hela tiden den stora kärleken. Jag fann den till slut, så nu är vi gifta och bor på landet :-).

Vad jag egentligen ville kommentera är att ni som valt att leva som singlar, det ska respekteras! Men... det finns de som säger att de valt det, men faktiskt inte vågar skaffa någon ny. Eller som intalat sig själva att de vill leva ensamma och sedan blir väldigt bittra när livet passerat revy och de känner att de missat nåt viktigt. Har en väldigt nära i familjen som idag är så bitter att man knappt orkar träffa henne....och hon har i 30 år hävdat att karlar bara är besvärligt och inget för henne igen.

Så.. jag respekterar fullt ut allas val här i livet, men man måste också ta konsekvenserna av det!

Bara en liten annan vinkling så här på morgonen :-)

En önskan är att så många som möjlighet får leva det liv de själv vill och får respekt för sina val.

Personligen så har jag levt i samma tvåsamhet i snart 36 år och har ingen som helst önskan att byta ut detta mot ett singelliv.

Ja det jobbigaste är just att omgivningen alltför ofta tror att man bara säger att man valt att leva singel fast man egentligen inte vågar/vill. Det är ju dom som tror det man måste försvara sig inför. Det finns många som är bittra utan att det beror på att dom lever singel. Tror det är mycket en läggningssak. Positiva människor blir sällan bittra.

Det finns inget jag saknar för att jag är singel, tvärtom är det mycket jag är glad för att jag slipper.

Det är konstigt att folk inte kan få vara som de är och leva som de vill. En del lever i (förhoppningsvis) lyckliga parförhållanden, andra njuter singellivets friheter. Varför kan man inte respektera båda sorterna? Jag har aldrig varit annat än singel, och även om jag inte skulle vara främmande för något om den rätta dök upp är jag inte precis någon aktiv sökare. Jag är ingen festprisse heller, men när jag någon gång hamnar på ett fint kalas brukar det konstiga med mig vara att jag är nykterist. Det får jag försvara betydligt oftare än att jag inte lever ihop med någon.

Olle

Vet inte om det var menat till mig.. men jag kan i alla fall säga att den personen jag tror är bitter inte har behövt försvara sig alls inför mig. Jag har respekterat valet fullt ut, men tycker det är jobbigt när man ständigt får höra av denna singellevande kvinna hur jobbigt det är att leva i tvåsamhet. Hur man nu kan ha så otroligt mycket åsikter om det när man lever singelliv och så har gjort i halva sitt liv.

I det fallet är det nämligen precis tvärtom, att vi som valt att leva som sambo/gift har varit tvungna att försvara oss gentemot singelmadonnan.

Nej det var inte menat direkt till dig bara, jag bara spann vidare.

Fast tror du inte den typen av människa hade gnällt o klagat åt andra hållet om hon inte varit singel? Jag tror att en del människor hela tiden utgår ifrån sig själva och har synpunkter på alla som inte har det som dom. Egotrippade besserwissrar som bara måste ha synpunkter på andra. Påminner lite om en del barnlösas kommentarer och åsikter man fick höra när ungarna var små.

Klockrent Stintan! Så är det! Den här kvinnan klagar faktiskt mycket på allt som inte stämmer överens med hennes val. Tack för den vinkeln!

Jag har en tjejkompis som har samma problem som du. Att hon är singel verkar vara ok men att hon är nykterist - och gillar att gå på krogen och pubar för att umgås med vänner och träffa folk - det väcker ständigt frågor och kommentarer från omgivningen.


Jag känner igen en sak som någon sa tidigare i tråden; att man möts med större respekt när man ingår i ett par. Mellan mitt första äktenskap och nuvarande var jag singelmamma under några år och jag upplever att jag både i en del privata sammanhang och mer offentliga blir bemött med större respekt nu som gift än när jag var singel.
- Kan det vara så att singlar upplevs som hotfulla, är en del gifta kvinnor kanske rädda att man ska ta deras män ifrån dem eller att deras män ska drabbas av "nyuppväckt jaktinstinkt" när de kommer tillräckligt nära en "ensam hona"...?
- Går man som singelkvinna in i en elektronikbutik för att köpa t.ex. en TV eller andra kapitalvaror så är min erfarenhet att man får sämre service än om man har en man vid sin sida, utstrålar man "lägre köpkraft" som singel eller vad?

Det där inlägget skulle jag nästan kunna kopiera och bara byta signatur. Exakt så är det för mig med



Tydligen inte "lättlurat offer" i alla fall, alltid något att glädjas över

Jag tror att det kan stämma att singelkvinnor "diskrimineras" i olika sammanhag. Men det gäller inte för män, eller?



En annan reflektion: Jag tror att många parförhållanden är asymetriska. Jag tar min egen relation som exempel: Min största rädsla är att jag skulle mista min hustru. Hennes största rädsla är att det skulle hända barnen något. Jag har tagit upp detta med många vänner, som känner igen sig. Mannen beöver sin partner, kvinnan behöver sina barn. Är det ofta så här, och i så fall varför?

Jodå naturligtvis gäller det även för män. Ett par exempel: I min bekantskapskrets fanns för många år sedan en man som blev ensamstående pappa till en ettårig dotter när hans sambo dog. Olyckskorparna kraxade en hel del över hur det skulle gå men jag kan lova att den dottern fick en minst lika bra uppväxt och omvårdnad som om hon skulle växt upp med en ensamståenda mamma.
Mammor anser sig ofta ha större kunskap och fallenhet för barnavård och skötsel av hemmet.
Hemma hos oss är det maken som tar hand om städningen och vi handlar tillsammans, vi får ibland höra att han är duktig på att "hjälpa till" här hemma. Ingen skulle uttrycka sig så om mig som är kvinna.

Kan det bero på att mamman burit barnet inom sig i nio månader och därmed känner nån sorts starkt band mellan sig och barnet? Och att kvinnan, av tradition bl.a. ofta ägnat större tid åt/med barnet än vad mannen gjort.

Kan vara så. Men jag tror även att vi kvinnor är mer självständiga än män. Det är mycket mer vanligt att karlar desperat-snabbt letar ny partner när ett förhållande spricker, än kvinnor. VI klarar oss nämligen själva!

Apperopå bitter, så finns det nog lika många bittra i parsammanhang faktiskt . Jag har hört "några" gnälla över sina livskamrater genom åren... Över hur livet blev.. Hur det kunde varit.. Osv..

Visst är det så, en del blir aldrig nöjda, fattar kanske inte hur bra de har det - egentligen...

"Sitt barn är man släkt med men inte med sin man"
är en replik i en serie som Erland Josefsson och Liv Ullman va med i på TV för några år sen. Minns inte vad serien hette men vet att jag tyckte uttrycket stämde.

Tror att om jag skulle skilja mig eller bli ensam på annat sätt, så skulle jag inte gifta om mig iaf även om jag skulle träffa någon ny, knappast flytta hop med någon permanent heller. Delsbo eller särbo låter bra tycker jag.
Det ultimata vore väl att träffa någon man som var genuint trädgårdsintresserad, min nuvarande klipper inte ens gräset utan påminnelse och resten får jag o döttrarna sköta bäst vi kan. Men han är ju bra på andra sätt så klart.
Men skulle jag som sagt träffa någon ny kanske man skulle leva ihop i någon stuga undet trädgårdssäsongen. Men jag ska helt klart ha min egen bostad också.
Tror jag nu iaf:)

Ja det ligger nog en del i det där - med sina barn har man ju blodsband. Kanske därför man ömmar mer för sina barn än för en man.
Ja att sitta och gissa hur man skulle göra om man blev själv av någon anledning kan man ju, men det är ju bara spekulationer. - Jag ska aldrig gifta om mig och skaffa hus igen! sa jag en gång i tiden... jaja, det var då det... Förresten, min man var inte ett dugg trädgårdsintresserad när vi köpte hus. Men allteftersom åren gått och trädgården börjat ta form så har han blivit mer och mer intresserad. Han snickrar gärna till trädgården och tycker att det är fascinerande att se hur det växer och gror.

Jag tror att det är väldigt vanligt. Det värsta är att det ofta inte bara är frun som mannen sätter före barnen. Vad det beror på kan man ju bara gissa sig till och jag tror jag avstår från att sätta min gissning på pränt.

Jag hoppas verkligen inte att jag kommer att vara ensam resten av livet, men jag har haft turen att få ha två riktigt långa förhållanden (13 år och 7 år) med jättegoa killar (även om vi skilts åt ändå tillslut), så jag hoppas att det finns en tredje sådan också. Men jag väntar mer än gärna några år till, jag har svårt att få tiden att räcka till som det redan är med barn och djur och alla intressen...

Men vänta lite nu här, är det inte sagt att mäns föräldrainstinkt är lika stark som kvinnors? Är detta bara en lögn som feminister använder sig av? I såna fall kan man ju fråga sig om det är så bra att föräldrarna tar ut lika stor del av barnledigheten och så vidare.

Snyggt hugget Huggormen...

Skämt åsido, rätt många män verkar ha bra mycket mindre föräldrainstinkt än vad de flesta kvinnor har - men det finns undantag. Likaväl som att det finns kvinnor som av olika anledningar väljer bort barnen vid en separation.
Feminist är för mig en person som tror på, och strävar efter - jämlikhet mellan könen.