Min kära mamma fick häromdagen 4 små kissar och vi ska i sinom tid adoptera 2

Sambon har sedan länge snöat in på att "2 honor måste det vara", fast lite efterforskning senare så har det visat sig att hon nog mest fått för sig det utan att veta varför. Oavsett kön så kommer det bli kastrering/sterilisering.

Nu är frågan till alla kattägare: hur upplever man skillnader generellt på hanar och honor?
Spelar det någon större roll om det blir 2 av en eller 1+1 hane hona som med vissa andra djur?

Visst blir man vansinnigt sugen

Personligen tycker jag bättre om hankatter. Kastrerade hankatter blir ofta lugna. Vad jag vet spelar det ingen roll vilken könskombination man väljer, jag har haft en av varje och ett tag 2 honor + en hanne.

Jag föredrar också kastrerade hanar. De blir så tillgivna.

Jag föredrar hankatter framför honkatter.. jag har haft både hankatter och honkatt.. och upplever hankatterna som mer tillgivna och keliga.. honkatten jag hade var mer tillbakadragen inte specielllt kelsugen av sig..

Jag har haft olika konstellationer. En hona, en hane. Hanen kastrerad. En ensam hona, steriliserad. Nu två hanar, kastrerade.

Första hanen var inte kelen alls. Inte med mig iaf. Han var hårdhänt och fångade fötter och ögon när man sov. När han träffade en baby var han däremot hur mjuk och försiktig som helst. Honan var helt och hållet "min". (En vildkattsunge som satt fastklämd på mina föräldrars uthusvind.) Låg på min mage så fort jag slängde mig i soffan o liknande. Genomkelen.

Ensamhonan var mycket speciell. Kelen och go, låg hos mig i sängen och så fort jag satte mig ner, men samtidigt, klappade man henne där eller när det inte passade så markerade hon bett. Allt var på hennes villkor. Och det tyckte jag var helt okej. Hon hatade andra katter och slogs mycket. Barn var heller inte populära. Dem rev hon så fort hon kom åt. När jag tvingades avliva henne så ville jag ha katt direkt igen. Någon måste ju hålla efter mössen här hemma och huset blir så tomt utan.

Skaffade två pojkar, mest för att jag hört att honor är bättre jägare. Och så ville jag aldrig mer hamna i situationen att stå utan katt. De kommer från olika kullar och är de goaste katter man kan tänka sig. Kelna och lekfulla både med mig och varandra. Slåss sällan vare sig med katter som kommer in på tomten eller när de är och besöker grannarna. Använder aldrig klor eller tänder vare sig när de leker eller om man klappar eller hanterar dem på olika sätt. De är nu två år gamla och jag har inte märkt något av att de blir slöa som kastrater. Vintertid är de inte ute lika mycket som de varmare årstiderna, men vem är det? Den ene hetsäter när han blir uttråkad. Vintertid får jag hålla koll på honom annars tenderar han att bli riktigt fet.

Så min slutsats är väl att det är personlighet mer än kön som styr hur de är. Och hur man kan avgöra den när de är små genomsöta ulltussar, det är en helt annan fråga.

Rent generellt när det gäller katter, så trivs jag bäst med hannar. Dom flesta hannar är stabilare psyke än honor, men det finns ju (strålande) undantag - som en honkatt som jag hade för 18 år sedan...*suck* så jag saknar henne! Och så finns det hannar som är *ryys*...

Mina erfarenheter och råd när det gäller att välja ut en kattunge:
Redan innan dom fått ögon, så kan man se några särdrag på deras personlighet. Vill du ha en garanterat tillgiven katt, så ta en unge som strävar efter att vända sig mot ditt ansikte när du håller den i handen och framför ansiktet. Vill du ha en självständig katt så ta en unge som vänder sig från mamman när den ätit sig mätt.
När dom är 4-5 veckor kan man börja se om en unge är trygg i sig själv - den ungen blir inte rädd utan snarare nyfiken när den hör ett okänt ljud. Blir den rädd så kan man ju naturligtvis bygga upp dess självförtroende, så uteslut den inte för det...

Det var några av mina observationer under åren (uppväxt på ett jordbruk med mååånga katter...har själv haft några honor (som smitit ifrån p-pillret (tror förbaske mig dom kunde räkna dagar) genom åren - alltså har det blivit en del ungar...).

Jag rekommenderar också två hankatter eftersom de definitivt har en keligare och tryggare personlighet efter kastrering. Även uppfödare jag träffat har sagt det samma. Om jag stött på någon som har haft problem med en nervös katt har det alltid varit en honkatt. Sedan är det naturligtvis en fråga om personlighet för det är ju olika bland både människor och djur så vissa hankatter kan ju trots allt vara lite spattiga de också.

Som de andra konstaterat är hankatter oftast mera sociala. Sedan har dom ju en tendens att ge sig av men de låter dom väll bli om man kastrerar dom. Honkatter är ofta bättre jägare och de som håller ihop flocken. Ofta kan dom uppfattas som intelligentare.

Jag har två honor har alltid haft tjejer de är hur tillgivna som helst de leker och trivs med varandra trots ålderskillnad kastrerade dem först när jag upptäckte juvertumörer på den äldre men det blev ingen skillnad förutom mer matglada kanske. Sen är ju alla fyra lika söta måste jag säga.

Jag har alltid haft en förkärlek för kastrerade hanar men nu har jag honor också och de är också bra. Nu har jag ju birmor och de är ju kända för sitt trevliga lynne. (Där blev det lite reklam för birmor, men de ÄR faktiskt kända för sitt trevliga sätt)

Omöjligt att svara på skulle jag säga. Jag har (haft) kullsyskon födda 1998, en hane (Msasi, död i cancer förra sommaren) och en hona (Simsim, ensam katt på täppan nu). Båda kastrerades vid första möjlighet och efter det konstaterade jag att skulle jag ha fler katter skulle jag bara ha hankatter. Kastrering av honkatt är ju en stor bukoperation och Simsim började blöda efter nån dag och jag trodde hon skulle dö. Ja jösses.

Msasi var lättsammare, både för mig att hantera och för "främmande". Personalen på Djurakuten erbjöd att han skulle få bo hos dom om saker inte löste sig (total relationskollaps mellan katterna vid dryga 1 års ålder). Han var hur lättbehandlad som helst och spann när sköterskan tog bort dränage

Men Simsim och jag är tightare. Hon släpper inte vem som helst inpå sig och väljer sina människovänner med omsorg. Kattvänner har hon inga, väpnad neutralitet är det närmsta hon kan komma tror jag. Gällde även brorsan, även om de kunde umgås ibland. Simsim är mycket keligare mot mig än vad Msasi var. Men Msasi var gosigare med andra människor än Simsim.

När det gäller revirhävdande så har jag en känsla av att kastrerad hona har ett litet revir (radhustomten räcker) men det ska inte komma nån annan katt in på det för då djä....! Medan hanen hade en mer avspänd attityd till reviret, och gjorde betydligt längre utflykter från det.

Msasi var klart klumpigare än Simsim. De få saker som nån av katterna haft ner har han stått för. Rivskador på väggar och möbler är däremot jämnt fördelat.

Edit: Det där med att honor är smartare än hanar stämmer på mina. Msasi kunde göra riktigt puckade saker men bjöd på sig själv på ett sätt som förnäma Simsim aldrig skulle göra.

Jag vet inte om det är nån direkt skillnad i kynne, men jag har fått intrycket att kastrerade honor fortfarande är rätt griniga mot varandra (och ännu mer mot kastrerade hanar).

Precis tvärtom här, min förra hankatt var bara min.

Jag har haft både och men måste nog säga att jag föredra hankatter kanske mest för jag vill ha stora katter och hanar blir i regel större och lugnare,sen som någon påpekade så är det ju lättare och smidigare att kastrera en hankatt.Vår katt som vi har väger 7 kilo och är en bamsekatt Han är också en enmanskatt bara mattes han föredra att hålla sig undan från andra ,till och med husse.Vi har haft honom i 7 år nu och han kommer nog alltid att vara skygg för andra, det var jag som kom och räddade honom på katthemmet och skötte honom första dygnen när han var sjuk av mask och undernäring så jag vann hans tillit helt och fullt En nackdel om man vill resa bort en helg ! är att ha en folkskygg katt.

jag föredrar kastrerad hankatt. De är lugna och trevliga Har haft ett antal katter men honor är lite knepiga. Nu har jag en kattmamma och en kattunge som antagligen är hona... De är väl söta men mamman är en riktig vimspotta och kattungen piper hela tiden när den inte får gosa med mamma eller på filten i soffan...

Tack så mycket för alla era erfarenheter


Vi får väl se om det blir val av kissar redan till helgen (det blir det om barnen får bestämma ), själv väntar jag gärna ett tag.

Kastrerade hankatter är väldigt trevliga, men jag har haft otur med alla mina killar. De kissar ibland inne, de markerar ute på altanen (har innekatter och innätad altan).
De kastrerade honkatter jag haft har alla varit trevliga men honkatter har mera humör, precis som vi kvinns.
Hankatter är mera easygoing.

Vi har två osteriliserade honor--samt 8 kastrerade hannar!
Det går ganska bra......
Honorna får p-piller, men; det är ju inte så bra!

Det låter som om de blev kastrerade lite sent. Jag tror man nuförtiden rekommenderar kastrering vid cirka 6 månaders ålder (nån kan rätta mig där), innan katten blir könsmogen; väntar man tills de börjar markera finns en chans att de fortsätter även efter kastreringen.

Det beror på vad man är ute efter. Jag uppfattar kastrerade hanar som lättare att ha att göra med, keligare och jämnare. Men jag föredrar faktiskt tjejer (jag har två) för det mesta. Jag tycker om att de kan vara lite svårare, de har liksom mer färgstark personlighet. För mig är det inte ett måste med knäkatt, Jag är fullt nöjd med att vara fascinerad av en annan varelse som då och då underlåter sig till att gynna mig med sin uppmärksamhet.

Ska nog tillägga att alla mina tjejer varit trevliga och sociala, men aldrig tok-keliga knäisar. Tror vi delar bostad på lite lika vilkor och jag gillar det.

Jag måste berätta om mina kissar
just nu är det tre stycken damer i olika åldrar och utförande
katterna som är tre trivs bra med varandra och är väldigt olika till lynnet

Strimma är tanten på 9 år, lugn och sansad vill bara gå ut i fint väder och på förmiddagen
helst stannar hon på balkongen och solar sig

Gaia 4 år är primadonnan, hon vet att hon är vacker och för sig därefter
lugn och väldigt harmonisk klätterapa som gärna klänger i buskarna här utanför
hon gosar på sina villkor och kan bli supergosig då.

sen har vi Idun, yngst i familjen 8 månader
hon är den som alltid är där jag är,helst ligger hon på min mage eller i mitt knä
social och älskar människor,är som en hund i sättet

det jag vill ha sagt med mitt inlägg är nog mest-när ni väljer katt kanske ni ska bortse från kön
försök hitta en familjemedlem som "klickar" alla mina katter har varit självklara val-sen att de är honor är mer en slump
jag är rätt övertygad om att det är katten som väljer oss,inte tvärtom
Lycka till!

alla katter är underbara men som någon sa så uppfattas honor ofta som inteligentare kasrtrerade hanar blir ju bara så gosiga och jag har nu 5 st maine cooner men har även haft bondkatter jag har uppf av katter och ser verkligen skillnad redan när de är små på honor och hanar honorna jagar från födseln medans hanarna sover äter och är lite latare

Jag har haft ett 40-tal katter, eftersom jag varit jourhem till hemlösingar. Och jag har inte märkt att några skillnader mellan könen. En del är gosiga, en del lekfulla, en del egensinniga och den del är något helt annat. Men att något visst beteende skulle kunna sammankopplas med ett visst kön, det har jag inte märkt.

Min svarta honkatt var så dum så jag undrade ibland om hon hade någon hjärna. Jag blev mäkra förvånad när det visade sig att hon på äldre dar kunde lära sig att hundar inte är farliga. Så det fanns en inlärningsförmåga! Det hade jag inte trott.

haha... det undrar vi ofta om vår katthona... hon verkar helkorkad ibland, otroligt lat och kräsen som en diva...

När jag valde 2 katter på en kull på 4 tog jag de två som lekte och verkade trivas tillsammans. De andra två drog sig mer undan och var skyggare. Det råkade bli hona och hane och de leker fortfarande och ligger och myserihop efter 3 år. De är mycket olika. Hon är smart och charmig, han är gosig. Det handlar mer om personlighet än kön.

Mina katter har blivit kastrerade innan de blivit könsmogna, ingen av dem har börjat strila innan kastration.

Jag har tre tjejer och en kille och har inte märkt någon skillnad som jag kan koppla till kön Jag tror absolut inte att det handlar om kön utan om personlighet, katter är nog inte lika medvetna om sitt kön som vuxna människor är (vilket jag tror påverkar vår personlighet), katter är barn. Och ja, katter väljer sin människa...

Killen kastrerades så fort veterinären tyckte det var okej, det var innan han visade några tecken på könsmognad och det har inte varit några problem alls. Det känns som att lite av kissproblemen skulle kunna kopplas till en oren kattoalett... Inte alla såklart, men en del.