Tack, tack & tack för alla värmande inlägg!
Ibland måste man lätta sitt hjärta för utomstående..
Idag känns det bättre, gråter iaf inte så fort jag tänker på Ruffe även om det känns..
Det jobbigaste är att jag tänker på hur allt gick tillväga, rummet med ett tänt ljus, när han slutade att andas, hur vi lämnade honom där..
Tankarna bara snurrar
Ögonen var ömma och huvudet värkte när jag kom till jobbet i morse. Såg inte klok ut, men stod inte ut med att vara hemma bara.
Om en-två veckor så får vi hämta askan, det känns jätteviktigt för mig att få hem den.
Har fått några dumma kommentarer av folk som inte har hjärta(känns det som), typ att mamma måste känna sig mer ledsen bara för att han bodde hos henne, det är väl klart att hon är ledsen och jag med,men det är väl ingen tävling...? Min mamma skulle vara precis lika fördärvad om det gällde Diva eller Hero(som bor här hemma). Vi träffas så mycket, är som en stor familj tillsammans.
Och en sa till mamma att det var det bästa beslutet som hon nånsin gjort,sen skrattade han. Skitkul..
Dom menar det säkert inte på det sättet, men kan man inte säga nåt snällt så behöver man inte säga nåt alls. Är ju lite extra känslig också vid såna här tillfällen.
Vi bara saknar honom så himla mycket!!!
Visst är det hemskt att mista en kär vän!
)
