Jag kan bli så less på mina sk kollegor ibland att de inte ens kan klara av att säga hej i korridoren när man hälsat på dem. Det händer ofta här och inte bara mig. Mötte nyss en tjej i korridoren och sa hej (vanligt hyfs?) och hon bara glodde som om jag kom från en annan planet eller som jag haft en död vessla på huvudet. Vet inte om jag ska bli lessen eller tycka synd om dem eller bådadelarna. Sen när de behöver ens hjälp då är det fjäsk på hög nivå...

Ja visst blir man förvånad ( ja fortfarande trots allt) över ett s ådant bemötande. Om alla hade hälsat på varandra och bemött varandra med ett leende, så tror i alla fall jag att världen hade sett lite bättre ut. Det kostar ju så lite...

...och vilket hyckleri sedan när det är de som behöver ens hjälp och börjar fjäska!!!

ja det är så man kan kräkas... hög utbildning betyder knappast hyfs... ibland tvärtom

Jo, om man börjar dagen med en trevlig hälsning och ett glatt leende så går dagen så mycket bättre! Jag tror nog att de sura personerna på arbetet mår sämst själva.

tyvärr tror jag de (här i alla fall) mår urbra av att behandla andra som lägre stående...

Helt otroligt sånt. Jag blir arg bara jag läser om det. Kan du inte byta jobb?

jo jag ska byta till nåt annat när jag hittar nåt... det känns bara som lite oroliga tider att byta jobb när man har ett stort bolån och liknande kul, lite fegis är jag...

Jag känner igen det där beteendet, Skogstroll. Jag jobbar också på ett större företag. Numera har jag slutat hälsa på dom som jag vet ändå inte hälsar tillbaka. Vissa vet jag har gått i egna tankar och då ser dom inte omgivningen men det finns också dom som tycker att jag står så långt ner på pinnen så dom har ingen nytta av mig och då behöver dom inte vara artiga!
Dessutom är jag så lastgammal, jag kunde vara mor åt några av ungtupparna.

Hehe, härom morgonen på väg in i huset kom en kille ikapp mig och gav mig en komplimang "Mmmm vilken god parfym du har".. Jag tackade och sen såg han mig och det syntes i hans ansikte att han blev överraskad. Han hade trott att jag var en ung tjej! Han ilade snabbt vidare i korridoren

sorgligt är det

Kanske går hon i egna tankar och inte riktigt hinner "vakna till" när du hälsat och det är för sent? Ibland kan det vara svårt att ställa om sig från djupa tankar till snabba möten i verkligheten.
Det har hänt mig mer än en gång att folk har ryckt upp mig från de döda och bara fått ett förvirrat mummel till svar som de med största säkerhet inte har kunnat tyda om jag hälsade på dem eller bad dem fara åt helvete...

Prova med en levande vessla på huvudet istället !

Det där råkar man ofta ut för om man jobbar som städerska ! Jag orkar inte ens bli uppretad och arg längre. I stället blir jag ännu envisare med mitt hejande ! Ler och säger hej högt o tydligt och nästan hoppas på att andra ska märka hur ohyffsad den jag möter är

hm svårt att få tag i kanske, fast jag har ju en grävling under huset jag kan ta kanske

Bra idé! Nästa gång de inte hälsar på dig - föreställ dig att du har en levande grävling på huvudet. Så kan de undra varför du börjar skratta varje gång du möter dem i korridoren.

Jag hälsar på alla jag känner. Det kan bli väldigt många hälsningar på en dag, men hellre det...

Hm, frågan är om det är så lämpligt för ditt huvud att ha en levande grävling där ?
Och vad tycker grävlingen om det ?
Grävlingen kanske inte alls gillar dina kollegor och då är det väl djurplågeri ?

Hm, ja det är sant. Stackars grävling. Hur ska vi lösa detta?

Hittar du inte nåt djur hemma så kan du låna ett här. Älg, rådjur, Hjort, Skata...

ja eller en komocka bara, det borde väl funka det med?

Trist att det ska vara så Skogstroll Det är nog väldigt olika på både var i landet man bor och vilken arbetsplats man är på. På mitt lilla sjukhus hälsar alla på varann när man möts och alla hejjar och pratar med städerskan när hon kommer till avdelningen. På större sjukhus tror jag dock inte att alla hälsar på varann. Här hälsar de flesta på varann när man möts på stan också vare sig man känner varann eller ej.

...ja det är nog ett stockholmssyndrom, så fort jag kommer hem så hälsar alla plötsligt på varann antingen man känner dem eller inte... i tunnelbanan är man bara som en svettig flipperkula bland alla knuffande innerstadsbufflar

Fast så illa är det inte överallt ens här i Stockholmsområdet! Där jag jobbar pratar och skämtar vi alltid med våra jättetrevliga städare och vi hälsar alltid i trappuppgången och hissen när vi möter personer från andra företag som sitter i huset.

Dålig stil är det, men det kan ju vara så att dom går i sina egna tankar.
Fortsätt du att hälsa, så trillar kanske poletten ner någongång hos dom...

På stora arbetsplatser kan det vara opersonligt och där hälsar man kanske inte på alla, vad vet jag? Har inte varit på ett sånt ställe sen jag jobbade på Saab, och det är snart 20 år sen. Vi är inte fler på mitt jobb än att jag kan slå gubbarna i arslet med en pärm om de inte hejar.
Men en del mänskor kan vara rent oförskämda också, då spelar det ingen roll hur käck och trevlig man är¨. En grannkärring två villor bort är sån, gud vet vad jag gjort henne, jag har ingenting med dem att göra alls, men hon har tydligen bara bestämt sig. Annars tycker man att hon borde känna igen mej efter 12 år.

nja så många är vi inte på arbetsplatsen, och för övrigt en konservativ miljö... sen har jag vart här i 15 år så till slut tröttnar man på att vänta på poletter... blir bara irriterad ibland när de med flit låter bli att hälsa

ja tänk att det ska vara så svårt att
visa lite uppmärksamhet mot andra......

bara sluta sig som en mussla och tänka på sitt.
usch vad sådana människor missar glädjeämnen i sitt liv.

fram för mer glädje och leenden..