Inte just nu dock, det var två år sedan. Jag skulle gå runt ett litet kärr för att komma på fast mark och hamnade på en ö ute på en stor mosse. Jag tog sikte på en ny skog och när jag gått längs mossen i kanske två timmar så var jag tillbaka där jag kom iland, det var ännu en ö...

Det var helt mörkt, endast några plusgrader och jag hade ingen jacka så det var kallt. Ingen mat och nästan inget vatten. Ingen mobiltelefon. Karta och kompass hade jag med mig men det var för mörkt för att se något. Den sista biten in till ön hade jag krupit och klängt över djupa vattenhål så jag skulle bara inte ut där igen i kolmörkret.

Till slut frös jag dock så förfärligt så jag var tvungen att ta mig vidare. Utrustade mig med två störar och kände mig fram för att inte hamna i något dyhål. En stöveln hade börjat läcka så den var full med vatten och när jag gick så sa det blubb, blubb, blubb i mossen.

Jag garanterar att jag till slut gick där jag aldrig hade vågat gå i dagsljus. Klängde mig fast i små träd för att kunna ta mig över vattenfyllda diken och den jobbiga terrängen hade i alla fall det goda med sig att jag höll mig varm.

Till slut kände mina fötter att här fanns något som kändes som en stig. Böjde mig ner och kände med handen. Jo, det var nog en stig. Följde den en bit och kom fram till den där förbannande mossen igen och var nära att vända men då stötte foten i en bräda. En bräda i skogen betydde en spång!!! Yes!!! Jag följde stigen och kom till en glänta och därifrån gick en väg.

Klockan 5.30 kom jag till bilen och då hade jag varit vilse i 11 timmar. Min stackars sambo hade genomlevt några helvetiska timmar och hade egentligen haft det värre än jag. När jag kom hem så sa jag bara GRÖT!!! Jag vill ha GRÖT! Jag slukade två portioner och sedan gick vi och lade oss.

Min sambo hade anmält till polisen att jag hade försvunnit och de tvingade honom att ringa mamma och min bror mitt i natten innan de tog emot anmälan. Det spelade ingen roll att min sambo bedyrade att jag inte skulle åkt till dom 11 mil bort utan att säga något. Jag är fortfarande arg på polisen för att de riskerade min mammas hälsa på det viset. Ringa till en 77 åring mitt i natten och berätta att hennes dotter försvunnit. Hon kunde ju fått en hjärtinfarkt eller hjärnblödning.

Inte frågade de min uppjagade sambo var jag brukade gå i skogen heller och han hade fått för sig att jag åkt och tittat på ett hus. Bilen stod fullt synlig några km hemifrån så jag trodde ju att de skulle leta efter mig.

Har ni gått vilse någon gång?

Usch det låter som en mardröm. Nej jag har aldrig gått vilse och har begåvats med ett gott lokalsinne.

Ja..Jag har gått vilse bara dagtid tack och lov.
Rantade omkring i skogen mellan Strömstad (Krokstrand) och Fredrikstad och hittades efter fem timmar, då dotter fick hela ridlägret att ge sig ut på häst och leta.
Hittades vid 22.30 på kvällen då det var högsommar tack och lov, men natten hade inte varit nått jag eftersträvat att uppleva där.
Stackare var du måste varit rädd.

Fy vad läskigt Christa - tur att det slutade bra!

Jag har ridit vilse en gång för massor med år sedan när jag hade islandshäst. Men eftersom jag visste att hästar alltid hittar hem så släppte jag tyglarna och lät henne visa vägen. Det var ingen behaglig ridtur precis som följde stigar - det var mycket riv i ansiktet från grenar. Djur är mycket smartare än vi

Nja någon gång har man väl gott fel i skogen, men alldrig mer en att efter någon timme hittat rätt, är van sedan barnsben att vandra i skog och mark,det är nog ganska vanligt att folk går vilse, har varit med och letat efter folk i skogen.När jag är ute och plockar svamp med min fru så utrustar jag henne med visselpipa, pga hon blir så ivrig när hon hittar svamp så hon tänker inte på var hon går och var jag är.

Hu, så hemskt!
Min man påstår att jag går vilse jämt och ständigt. I alla fall i större gallerior. Kanske har han liiite rätt för jag vet aldrig var jag kom ifrån när jag ska ut igen.
Lokalsinne?? Vad är det för något??

Tur att din dotter fick dem att leta reda på dig. Där finns ju enorma skogsområden. Jag hörde i alla fall mullret från en fabrik så jag hade något att orientera mig efter. Jag är inte rädd för skogen och mörkret men jag var rädd att frysa ihjäl. Hade jag skadat mig och blivit liggande eller hamnat i ett vattenhål hade det ju varit fullt möjligt.

Känslomässigt var det dock värre för min sambo. När jag insåg att jag inte skulle hitta ut innan det blev natt så kände jag mig förståss ganska ynklig och nedstämd men då tänkte jag på pappan till en kille jag var tillsammans med i tonåren som rymt från ett ryskt fångläger men två kulor i kroppen. Kan folk genomlida ett krig så skall väl jag kunna ta mig ut ur en skog tänkte jag och när jag väl fått upp värmen i kroppen och kände att jag orkade så gick det ganska bra. Värst var det nog att ransonera min ynka dl vatten. Tog en klunk när jag bara måste ha lite vatten. Jag höll också på att få en vass pinne i ögat och glasögon åkte av och blev hängande längst ut på ena skalmen. Det var i skogen och det var nästan värre än mossen pga av alla vassa pinnar och höjdskillnader. Klev plötlsligt rätt ut i tomma inte men hann parera så jag inte föll.

Hu ja..Det är lätt att trilla och bryta både armar och ben när man inte ser underlaget.
Ryser när jag tänker på skog nattetid och då är det inte djur jag är rädd för utan som du säger, fällorna

Fy ja, va rädd jag skulle vara Vad tänkte du egentligen när du irrade runt där, stackare .
Själv har jag inte irrat bort mig någon gång (tack och lov) fast jag är ute i skog och mark mycket.
Föresten så irrade jag runt i ett parkeringshus en gång, men då var det inte jag som gått vilse utan bilen

Nä jag har aldrig gått vilse !men jag kan tänka mig hur rädd man blir när man inte vet vart man är Jag har ett väldigt gott lokalsine och har gått mycket i skogen men mest där jag vet att jag känner igen marken,vet jag att jag inte har koll så håller jag mig där jag vet att jag hittar ut igen.Man kanske borde tänka på att det kan hända ! och ta med sig varma kläder en liten tändare vatten och en chokladbit osv innan man knatar iväg ut i skogen. Man vet ju aldrig !Där är ju Mobiltelefonen en stor tillgång faktiskt.

Det finns ju så många skogsvägar, att om man bara klarar av att gå rakt, så behöver man sällan gå speciellt långt för att träffa på en väg. Jag ofta gått vilse när jag plockat trattkantareller, när man hela tiden stirrar ner i marken, så förlorar man snabbt känslan för riktningar. Men det har ju ingen betydelse, när man vet att man alltid är omgiven av vägar, och alltid kommer ut någonstans.

Jag har absolut inget lokalsinne, virrar jämt bort mig, vet inte om jag kom in från höger eller vänster mm , har aldrig gått vilse så illa som du gjorde, usch fy så otäckt. Jag har bara virrat bort mig lite som tur är. När jag plockar svamp och ska lämna stigen sätter jag upp en klädnypa med en "vimpel" i, sedan fortsätter jag med vimplar då och då så att jag kan följa dom tillbaka, annars är det kört för mig.

Fniss har du inte gått sökkurs?

Virrat bort mig lite och gått fel - ja - men inga större missöden....

Åh, vilken mardröm att gå vilse och tillbringa natten i skogen när man inte vet var man är och fryser dessutom! Jag går ofta vilse, har tydligen inget lokalsinne alls, och givetvis har jag inte med mobiltelefonen. Men än så länge har jag lyckats komma rätt innan mörkret faller. Det finns många höga berg där jag brukar gå och när jag kommit bort mig går jag upp så högt jag kan för att lokalisera mig och det brukar funka.

Jag och min bästa kompis var ute i skogen och letade svamp, vi hade två små barn med oss. Vi skulle tillbaka till bilen men följde en bäck som rann åt fel håll. Vi insåg till slut att vi var helst vilse, men vi hörde ljudet av E-4 någonstans långt borta. Vi gick och vi gick, ungarna pep och gudskelov för kexpaketet som jag slängt med i ryggsäcken. Till slut började det skymma och precis då såg vi billjusen från vägen. Vi var två och en halv mil från bilen och vi fick lifta hem i mörkret till våra hjärtängsliga familjer.

Usch så hemskt att irra omkring så där mitt i natten. Stackars du!
Vilken tur att du lyckades hitta rätt till slut.
Märkligt agerande av polisen att be din sambo ringa till din mamma mitt i natten. Man kan ju visserligen förstå dem delvis, att de först av allt vill kolla alla naturliga lösningar till försvinnandet, men ändå... Hur tog din mamma det hela?

Jag har egentligen ett bra lokalsinne men en stor mosse ser ofta likartad ut åt många olika håll och börjar det dessutom mörkna så är det svårare. Det fåniga var att jag följt en led men den var så slabbig så folk hade gått lite här och där och sedan hade de dragit leden över ett gungfly där jag inte vågade gå. Såg ingen markering heller så jag tänkte att där kan den väl inte gå. Har åkt igenom den sortens mark med ena benet en gång och går inte gärna ut på gungfly utan så mycket som en buske. Jag var bara 12 år när jag åkte igenom med ena benet och på en millisekund så hade jag åkt ner till skrevet. Plupp sa det bara.

Nu skulle jag bara gå runt det där stället och så gick det som det gick. När min sambo fick reda på var jag gått vilse så visade det sig att han gått vilse en gång på samma ställe fast han kom från andra hållet. Det var emellertid på dagen så han kom inte bort helt som jag gjorde.

Skogen är mitt andra hem så det var inte så hemskt som det skulle vara för någon som inte stövlat runt i mörka skogar tidigare. Jag har plockat kantareller när det varit så mörkt så jag måste lukta på dem för att kolla att det var rätt svamp innan jag plockade dem.

När det gäller lokalsinne så har jag dock upplevt att det blir sämre när jag inte går i skogen så ofta. Förr gick jag långa vandringar varje helg och då kom jag alltid rätt även när hjärnan inte var med på noterna.

Japp jag har gått vilse i LONDON. Fattade inte att Bondstret gör en försiktig högerböj, tog en extra timme att komma hem. Men i övrigt nix om man bortser från någon liten irrfärd 50 meter fel i sidled. Har på gott och ont bra bild/kartminne och en bra brevduva i huvudet. Blir lite krock med hustrun när hon inte kommer ihåg det som jag tycker är självklart att se och veta

Jag har både gått och ridit vilse, men aldrig längre tid än 3-4 timmar och då i dagsljus tack och lov.

Jag har så dåligt lokalsinne att det är pinsamt. Åker jag bil är jag beroende av gps annars hittar jag inte hem-
Jagar gör jag ju och går ofta med hunden. Tack och lov så finns det numera gps sändare man sätter på hunden. Den innefattar en mobiltelefon med kartor där man kan se hundens position och sin egen.

Det känns lite skönt att skylla på hunden som aldrig springer långt bort och alltid kommer tillbaka för att köpa en utrustning jag egentligen behöver själv

Det är fullt acceooterat att man vill hålla reda på sin hund men inte accepterad att man inte kan hålla reda på sig själv

Min exmake har skaffat en GPS som är för gående
Han lyckades springa vilse när han skulle jogga (maratonlöpare) och hamnade i Sollebrunn
Han startade i Göteborg.
Tror han har cykelgps också.

Vilken joggingtur!

Vi har funderat på att skaffa en gps men de är ofta inriktade på bilköring med en massa dyra kartor osv. Jag tycker att halva nöjet med skogsvandringar är att orientera sig på egen hand och det är bara spännande när man inte vet var man är så länge man hinner ut innan det blir natt...

Dock kan det ju vara bra att ha en gps att ta till när man inte hittar ut eller om man vill kunna hitta tillbaka till ett visst ställe. Man kan ju också få bekräftat att man går åt rätt håll.

Därför skulle det vara intressant att få veta vilken gps din exmake har köpt och om han är nöjd med den.

En Garmin tror jag det var.
Kartorna laddade han ner på nätet.
Han är mycket nöjd med den, och kommer tillbaka varje gång han varit på vift..