Det verkar som om folk i min bekantskapskrets har strukit ordet "tack" ur ordlistan
Jag behöver inte bekräftelse i alla möjliga och omöjliga sammanhang, men hur svårt är det att säga "tack"
Är det jag som är konstig som tycker att ett litet "tack" inte kostar speciellt mycket, men ger så mycket tillbaka
Den här funderingen är rent privat och har alltså absolut inget att göra med mina vänner på Odla

Därför frågar jag er:

När sa ni "tack" senast? (Ett tack till en Odlait räknas alltså inte )
Och varför?
Vad krävs för att ni ska komma på att säga "tack"?
Eller är kanske "tack" ett ord som kommer spontant, utan större eftertanke?

Jag sa tack jättemånga gånger igårkväll till min snälle granne som ringde och sa att han har tid nu i veckan att komma och hjälpa mig med att ta delar på min skrotbil. Dessutom vet han kanske någon som vill köpa den. Själv blir man ju så deprimerad av sådant som står och borde åtgärdas att man inte orkar ta tag i det/be om hjälp/tjata på folk.

Visst är det viktigt att säga tack! Jag blir så förbannad på bilister som inte tackar. Man stannar, kanske backar för att lämna plats vid möte på småvägar, men många orkar inte ens lyfta handen som tack!

För 10 minuter sedan. Gubben hade lagat till middagen och jag fick sätta mig vid dukat bord.

Jag säger tack flera gånger om dagen och det kan vara allt ifrån att någon säger något snällt till en bilist som stannar vid övergångsstället när jag ska över.

Jag tackar ofta och får också ofta positivt gensvar.

För mig kommer ordet tack spontant, inget jag behöver tänka på alls. Senast jag sa tack var nyss i telefon när jag önskades ha en bra dag av den som ringde upp.

Ett tack är något som sitter i ryggmärgen. Ordet kommer spontant utan att jag tänker på det......det är så självklart. Det skulle vara intressant att räkna hur många tack jag säger på 1 dag.....men det ids jag inte.
Det är ett litet ord som kan betyda så mycket för mottagaren.

Jag håller med om att ordet tack är på utdöende. Är det en generationsfråga kanske. Med det vill jag inte ha sagt att jag är gammal.

Jag ringde en kollega idag och tackade för att han hjälpt mig med en transport.
Senare ringde en försäljare och ville att jag skulle prenumerera på en tidning.
Jag var lite upptagen då och kunde inte prata och han sa att han skulle återkomma senare.
-Nej tack det behöver du inte göra, blev mitt svar.

jag tackar oftast i affären tycker service och gott bemötande ska belönas.

jag tackar ofta, senast tackade jag mamma i går.

Heldigvis er det så at mange barn ser ut til å ha blitt flinkere til å si takk. Jeg legger
merke til at hvis jeg f.eks. sier: Så fin jakke du har fått, så svarer barnet: Synes du det? Takk!
Da blir jeg glad og tenker at det er håp likevel.
Så tenker jeg enda videre: De må ha lært det av noen.
Dag

Det krävs inte mycket för att jag ska säga tack. Det är ett ganska enkelt ord.

Jag sa tack till min man i dag för att han låtit mig att sitta vid hans dator obegränsat under tiden jag varit utan. Det var först när jag fick en ny igår som han påpekade i morse att det var himla skönt att ha en dator igen...
Ska tilläggas att min gick sönder för en månad sedan eller nåt sånt.

Precis. Det verkar som om vissa föräldrar glömmer att lära sina barn hyfs.

Jag tackar ofta och gärna, och det gör alla i min familj även mitt 2-åriga barnbarn. Det hör till folkvettet att tacka när man får något, när någon håller upp dörren, för maten eller hjälpen. Men jag märker på högstadiet där jag jobbar att det är si och så med det men också att det är en del som tex tackar för maten.

Tackar stup i ett på jobbet. Tom att jag tackar telefonförsäljarna fast jag hatar dom

Jag tackar!

Har börjat nicka ett tack till bilister som stannar för mig när jag går/cyklar.
Tycker att klimatet i trafiken är alltför tufft så jag försöker vara lite vänlig.

Jag vinkar och ler för dom är ju så gulliga

Tycker jag inte man ska göra. Ett tack ska vara ärligt menat!

precis, jag tackar hela tiden utan att tänka på det för det är en självklarhet, tackar när någon väntar medan jag kör förbi, om någon håller upp dörren och då med ett leende, om man har fått hjälp, när gubben räcker mig något, självklart tackar jag.

Det blir man glad av som bilist. Även om det är lag att stanna vid övergångsställe skadar det inte med ett leende.


Fast det där verkar inte vara modernt längre. En god vän till mig, en äldre, något gammalmodig gubbe, har flera gånger blivit utskälld av unga tjejer när han hållit upp dörren för dem. De kände sig förnedrade för att kvinnor kan öppna dörrar alldeles själv...

Nu har ytterligare en säljare ringt från samma tidning.
Han fick iaf inget tack

Jag använder ordet tack ofta i mitt vardagliga språk, tycker att det hör till att tacka för att bekräfta när andra visar vänlighet.
Jag vinkar eller höjer alltid upp handen för bilister när de saktar ner/stannar vid övergångsställen. Dels för att vara vänlig tillbaka men även som en bekräftelse om att jag sett dem och uppfattat men även för att visa att jag tänker gå över nu. Visst det är lag på att de skall stanna vid övergångsställen men det kan hända att någon inte ser mig eller faktiskt har en anledning till att vilja bara "köra förbi".
Jag passerar ofta förbi en skola på väg hem från jobbet på morgonen och då händer det ofta att det är små barn som skall korsa vägen, då brukar jag sakta ner och stanna en bit före där de står och när barnen tittar/vinkar mot mig i bilen så brukar jag blinka med helljuset för att visa dem att jag sett dem och har för avsikt att låta dem passera innan jag kör vidare

Jeg synes selv jeg er dyktig til å takke når noen svarer meg på forumet - på ulike fora.
Stiller jeg spørsmål om noe og noen gir meg svar, er det en selvfølge å si takk.
Dag

Jag håller med.
Tycker det är både konstigt och oartigt om man ställer en fråga som många försöker att svara/hjälpa till och sen skriver man varken tack eller någon kommentar.

Jag håller upp dörrar för ALLA gamla, unga, gubbar, kärringar, dumma, knäppa, svarta, vita, gula och barn jag håller alltid upp dörren och förväntar mig att folk inte ska släppa dörren i ansiktet på mig och gör dom det så skricker jag "tack så mycket" högt så dom hör det medans dörren far i ansiktet på mig

Jag sa tack för ngn timme sen när jag fick växel i kassan på ica

Nu sa jag tack igen när de ringde från G4S och undrade varför jag hade strömavbrott (det var bara en säkring)

Har blivit två tack nu på morgonen.
Det första när maken öppnade kylskåpsdörren åt mig och det andra när han frågade om han skulle starta min dator.

Igår sa jag inte tack en enda gång - då var jag ensam hemma hela dagen. Idag har jag förstås tackat när jag handlade morgonfika till arbetskompisarna.

Olle

Så är det för mig också de flesta dagar.

Det här ger mig många funderingar.....

Men kom ihåg att jag sa att det här INTE har med Odlaiter att göra. Vänligare människor tror jag aldrig att jag träffat så förmodligen ställde jag frågan till fel personer
Eftersom tacket sitter i ryggmärgen på mig, har jag faktiskt lite problem med hur/när/hur många gånger jag ska tacka för hjälpen när ni svarar på nån av mina frågor här. Men det var inte det som mitt inlägg egentligen handlade om.

En generationsfråga tror jag absolut inte att det är.
Jag kommer ihåg nu, på den tiden jag skjutsade hem sonen från skolan ibland. Då var det ofta några kompisar som bodde åt samma håll som följde med. En av dem klev ur bilen och slängde igen dörren utan att säga nåt. En annan sa hejdå till sonen. Min son sa tack för skjutsen när han klev ur bilen hemma på gården.
Alltså inte en generationsfråga, utan isf hellre en fråga om uppfostring.

Sen kommer jag ihåg, bara härom veckan, jag var och handlade och tjejen före mig la ut den där stickan när hon packat upp sina varor på bandet. Jag sa tack. Hon tittade på mig med stoooora ögon och sa att hon aldrig någonsin fått ett tack för det. Jag blev så häpen att jag inte kom mig för att säga nåt.

Om jag nu har rätt att det här är en fråga om uppfostring: varför finns det folk som inte lär sina barn att säga tack?
Gör det ont att säga tack?
Är det löjligt/omodernt/inställsamt?
Det behöver ju inte handla om att tacka för hjälpen, det kan lika gärna handla om att säga "nej tack" i stället för nej.

Vad är det jag inte förstår?
Eller är det helt enkelt så att jag är taskigt uppfostrad?
(Och uppfostrar min son lika illa )

Den där pinnen ja. Jag brukar inte tacka för det, däremot blir jag lika förbannad varje gång någon inte lägger dit den. Oftast låtsas jag inte om att det inte finns någon pinne och lägger mina varor bakom. Vill de inte betala dem får de se till att skrika stopp i tid eller nåt. Hur svårt är det att lägga dit en pinne?! Jag gör det alltid, det är inte det minsta jobbigt. Det är lika hänsynslöst som att inte säga tack eller hej.

Mycket bra fråga. Det skulle jag också vilja veta. I min f.d. ridskolegrupp fanns en ung tjej (kanske 14-16) som aldrig sa hej. Alla brukade stå och prata och så kommer det in någon som undviker ögonkontakt och inte säger hej. Hon var jättetrevlig annars, men kunde/ville inte hälsa på folk. När jag berättade det för en kompis som är mycket yngre än mig tyckte hon att det var helt okej och normalt, så jag tror fortfarande att det delvis är en generationsfråga. Min kompis är inte alls ouppfostrad eller så.
Sen finns det som tur är föräldrar som lär sina barn att tacka och hälsa, alltså finns det även yngre som är artiga.

Hon kanske kände sig lite utanför eller inte ville störa när alla andra redan stod och pratade med varandra? Att det inte alltid är lätt at bli insläppt i ett samtal har jag erfarit lite varstans.

Olle

Problemet med pinnen är ju att många tänker så olika. Vissa tycker att man själv ska sätta dit pinnen före sina varor och den efter i kön ska göra lika så klart. Andra tycker att man ska sätta pinnen efter att man lagt upp sina varor.
Förut blev jag också irriterad då någon inte la upp pinnen efter sina varor, tills jag insåg att de kanske gjorde tvärtom mot mig och var irriterade på mig istället... Så nu lägger jag pinnen själv både före och efter om ingen hinner före mig, då slipper jag bli sur i onödan.

Idag har jag tackat massor med gånger, har varit på stan och handlat. Sen har jag fått massor med tack från farmor som vi hjälpte med gardiner och lite annat pyssel. Jag tackade farmor för den utsökta lunchen också så klart.

tänk det där pinnproblemet hade man aldrig förut.... hur klarade man sig då hmmm??? nåja jag gör också så att jag lägger både framför och bakom fast primärt framför men då brukar nån suris daska dit en pinne efter för att de känner sig lurade hahah

Jaså var det du framför mig i kassan

Senast jag sa tack..... Det var bara en timme sen. Jag var så nöjd med mina elever, de hade jobbat bra och med engagemang, så jag sa stort TACK och applåderade.

Hade jag ingen aning om. Trodde att alla begrep att mitt sätt är det ända rätta

Jag sa tack till maken för 5 minuter sen. Han hade fixat kvällsmatsmackorna åt sin hungriga fru. Tack för det!

Jag säger tack hela tiden till både kända och okända, och det har jag försökt lära mina barn (numera nästan vuxna) också. Att jag lyckats märkte jag häromdagen när jag pratade med sonen i telefon. När vi skulle avsluta sa han: "Tack och hej!"

Jag säger alltid tack när det är befogat !håller med att många är dåliga på det nu för tiden men för mig ligger det i min fostran att tacka när någon ställt upp eller man får något,jag tackar gärna tillbaks med en liten sak tex ett skott från en blomma eller lite mat eller ett maile.Det jag märker är att barnbarnen sällan tackar när de får pressenter ,kanske det är tidens tand och att vi ta så mycket för givet men det är ju ganska lätt att klämma ur sig ett tack tycker jag

Har jag också märkt och det retar mig förfärligt. Har t.o.m. sagt till mina döttrar hur jag känner och den ena fastnade det hos så där tackar ungarna men den andra har inte poletten trillat ner hos....... Eftersom dom bor 40 mil bort skickas presenterna oftast per post och när jag ringer och grattar pratar dom glatt på och berättar om dagen. När jag frågar om presenten inte har kommit fram säger dom jodå det har den...... och fortsätter prata om annat. Då är jag färdig att explodera......
Anki

Oj, jag tackar nog i tid och otid, jag blir så glad av att folk ger sin tid, information, är trevliga, ger mig växelpengarna tillbaka... Kanske mina föräldrar gjorde ett hyffsat jobb med uppfostran

Ärligt talat var det där med tack inget som jag blev uppfostrad till, blev knappt uppfostrad alls om jag ska vara ärlig... Men folk blev det av mig ändå.
Mitt tackande i tid och otid började när en person som gav mig en komplimang när jag var i 20 års åldern blev arg när jag sa nåt i stil med att "nää inte jag heller, det tycker jag inte" som svar på komplimangen. Personen bad mig helt enkelt att ta emot och säga tack bara, varken mer eller mindre och sluta se ner på mig själv, fast det sas med med många fler och mycket argare ord....
Det tog faktiskt skruv. Sen bara av det började jag också tacka i andra sammanhang också. Sen när jag jobbade på ICA sa chefen att vi absolut inte fick säga varsågod som svar på ett tack, utan vi skulle säga tack tillbaka för att vi skulle vara tacksamma för att kunden handlade hos oss... så sen dess tycker jag att det är oartigt när kassapersonal säger varsågod och inte tack ... förutom på restaurang.


Fast jag vet att jag glömt att jag frågat nåt här på odla och därför inte tackat sen... Så TACK alla som gett mig råd här genom åren.

När det gäller odla, så säger jag tack en gång då tacket gäller ALLA svar... förutom när det kommer massor av tips som jag inte vetat om.
Då kan det bli många tack.
Annars är jag nog som dej Anma, och har med åren lärt mej att använda "tack för hjälpen" även om det "bara gällt att hitta till en vara i affären.
Idag har jag andvänt den frasen massor av gånger, då det varit en "riktig pejjandag"
Tackar alltid i trafiken om någon är hjälpsam.

Jag är noga med att säga "Tack för maten" till frugan, jag minns så väl när pappa sa tack för maten hemma det lät så fint. Jag tackar nog för övrigt rätt ofta.

Säger tack hela tiden på jobbet även till sånt som andra borde tacka för. Kunde nog vara bättre på det hemma.