VIll ställa en fråga eftersom det alltid verkar finnas någon som vet.

En vuxen person som är singel utan barn och endast har sina föräldrar och sin bror som nära anhörig råkar ut för en olycka.

Vi kan säga en olycka som berör hjärnan. Personen i fråga är inte kapabel att ta vara på sig själv och kan inte kräva sin rätt till vård på ett sätt som friska personer kan.

Till råga på allt så missar vården en massa saker som så att säga gör att det finns risk för bestående med och rent av hot mot personens liv.

Har sjukvården rätt att äga denna person och vägra ge uppgifter till anhöriga med hänsyn till diverse lagar såsom personuppgiftslagen, patientdatalagen osv.

Om man vill göra en anmälan till patiennämnen för felbehandling tex så ska patienten göra detta själv och skriva under, när man inte kan röra på en arm en gång. Och ska patienten kunna göra en anmälan så behövs kopior av journalerna och dessa måste skriftligen begäras av patienten själv. Momemt 22 om man säger så.

God man säger säkert någon. Har provat detta också och då krävs ett läkarintyg och läkarna vägrar att skriva ut något sådant.

Ett verbalt medgivande från patienten om att anhöriga ska få rätt att ta del av journaler osv har också vägrats. Läkaren i fråga bedömde inte personen som tillräckligt tillräknelig för att sådan tillåtelse ska antecknas.

Och hur gör man med försäkringskassan när personen legat på sjukhus fem veckor varar fyra som helt medveltslös. De skriver och begär ju en förklaring till att man inte kan arbeta heltid och på vilka grunder mm. Detta ska undertecknas av patienten själv. HUr får man ut sjukpenning för att kunna betala personen räkningar.

Hur gör man? Någon som vet? Tydligen är lagen väldigt kittslig när det är myndiga barn som sitter i denna situation.

Föräldrar är ju nära anhörig och sen kommer syskon om föräldrarna inte finns i livet. Dom kan begära ut info från läkare osv och ringa f-kassan och fråga för en anhörigs räkning brukar aldrig vara ngt problem.

Patientnämnden kan man ju prata med och fråga hur det är tänkt om vederbörande inte kan anmäla själv. Då borde det finnas en annan instans för sådana anmälningar,tex Lex Sara/Maria.

Jo det är problem. Vi räknas inte eftersom pojken är myndig. Det finns någon jädrans EU anpassning som skall skydda den enskildes integritet så till den milda grad att när vi frågade förra gången pojken var medvetslös vad det var för fel så fick vi svaret at läkarna att vi fick fråga honom själva när han vaknade. I annat fall hade vi rättighet att ta del av hans upppgifter som närmsta anhörig om han dog. Men alltså inte så länge han levde.

Vi till och med frågade pojekn i läkares närvaro när han vaknade, om vi fick veta vad som stod i hans journaler (eftersom det känndes att det fanns saker som inte stämde) grabben sa ja, ni får veta. Läkaren svarade då att pojken inte var i stånd att förstå vad det var han gav medgivande till och att han därför inte tänkte ta hänsyn till detta medgivande alls.

Vad farao gör man?

Jag är inte till någon hjälp, men det verkar som du och din familj behöver både styrkekramar och tröstekramar!
Det måste vara förfärligt att befinna er i denna situation!

Om du bara visste. Förstår inte att jag står upp en gång men det finns inget alternativ. Men mig är det inte synd om utan grabben. Man vet bara inte hur man skall hjälpa honom. Personalen hänger så käckt larmklockan framför näsan på honom och säger att det är bara att ringa om det är nåt.

Liten detalj bara, han kan inte se larmklockan och han kan inte lyfta handen för att ta den.......
Vändschema sa jag till om på julaftonen och man vände honom tre gånger enligt detta sedan ha man inte fyllt i en gång. Extravaken som satt dagen innan julafton satte man ut efter ett dygn.

Han är väldigt mager nu och behöver vändas ofta av den anledningen 5,5 timmar tycker jag nog är lite glest. Har försökt att ligga still i sängen själv 5,5 timmar och det är plågsamt.

Har dessvärre inte kläm på lagarna men blir så arg och förbannad när jag läser/hör om den här typen av idioti. Det är sånt som kan få mig uppretad från 0-100 på 1 sek blankt.
Man kan inte luta sig mot paragrafer och lagböcker utan måste ta mig 17 börja använda hjärnan. Förstår att det måste kännas som ett moment 22, men på något sätt borde det gå att bryta igenom och ifrågasätta samt få personalen att börja tänka på vad de egentligen sysslar med. Det är faktiskt en pojke med känslor och rättigheter och som faktiskt ska ha rätt till en bra behandling, och han borde nog precis som du skriver få vändas oftare, och är han är mager, så är väl risken för liggsår rätt överhängande om han ligger på samma sida för länge.

Jag hoppas verkligen att det löser sig för er, skickar med ett par styrkekramar, vet att det inte räcker långt...

Samma problem kommer nog många sambos att ha om olyckan är framme eftersom de inte räknas som anhörig, men sådant tänker man inte på när man är frisk. Vi har blivit ifrågasatta nu när min sambo blev sjuk. Vi har funderat på att skriva någon slags fullmakt oss emellan vet inte om det är lagmässigt korrekt men man kan ju alltid försöka.

Men finns föräldrar i liv och de är fullt friska så har de full rätt till all information om det inte finns några närmare anhöriga även om han är myndig och jag vet att du är en stark person så ta tag i detta nu i mellandagarna med eventuellt försäkringskassan och patientnämnden.

Ge dig inte men tag med någon av föräldrarna om du pratar muntligt annars kanske de tror att det är du som vill veta.

Var ute sökte på internet och hittade detta:
http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx...mp;bet=2008:355

rätt så långt ner på sidan finns denna texten:

2 § En journalhandling inom enskild hälso- och sjukvård ska på
begäran av patienten eller av en närstående till patienten så snart som möjligt tillhandahållas honom eller henne för att
läsas eller skrivas av på stället eller i avskrift eller kopia,om inte annat följer av 2 kap. 8 § eller 9 § första stycket
lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.

Frågor om utlämnande av en journalhandling enligt första stycket prövas av den som är ansvarig för journalhandlingen.
Anser den ansvarige att journalhandlingen eller någon del av den inte bör lämnas ut, ska han eller hon genast med eget
yttrande överlämna frågan till Socialstyrelsen för prövning.
Lag (2008:958).

Det är min son det gäller och vi får ingen information med hänvisning till att han är myndig.

Kolla mitt redigerade inlägg före ditt.

Nu har det varit panik ska jag säga.

Sonen kan helt plötsligt kräkas när man ger fast förda via munnen eller via övre sonden. Detta kan ske precis när som helst och kommer inte promt i samband med maten. Han kan inte fixa detta själv utan stor risk för att det dras ned i lungorna.........igen. Har varot med om en del om man säger så.

Han har legat inlagd över en månad på intensivvård. Här på sjukhuset ligger han på vanlig avdelning eftersom han inte längre behöver respirator. Nu har sköterskorna på eget bevåg gett honom fast mat och han ligger ensam på rummet med förstärkt bevakning dvs man tittar till honom 1 gång/ timme. Kräks han och drar ner i lungorna på nytt så hinner han kvävas på den timmen. Men extravak är för dyrt tycker dom.

Så nu fick jag kalla in maken som sitter där. Själv sitter jag och packar de sista lådorna på jobbet för flyttgubbarna kommer i morgon. Smet i fredags till sonen eftersom han skulle flyttas till hemsjukhuset. Och jobbet måste göras.

Ska packa några timmar sedan får jag väl sitta där i natt och vaka själv. Vågar inte annat.

Måste bara säga en sak..... det är för djävligt. Ursäkta svordomen men jag tycker att det känns ungefär så nu i alla fall.

Alltihopa detta för att samma sjukhus inte kan hålla reda på sina prover utan skriver in dom i FEL patientjournal. Grabben är halvblind och i stort sett förlamad. Hur mycket som är permanent vet vi inte.

I morgon måste vi börja ringa runt till vännner och bekanta och be om hjälp med övervakningen. Vad farao betalar man skatt för egentligen.

På den tiden jag arbetade på Försäkringskassan så godkännde vi att sjukförsäkran ej skrevs under om det fanns ett vanligt läkarintyg på att patienten låg inne på sjukhus. Ett vanligt enkelt läkarintyg hoppas jag verkligen att läkarna ska kunna skriva. Tänker på er.

Det låter som att du bör ta kontakt med Patientombudsmannen!

Fy för den lede att något sådant kan hända

Jag håller tummarna för att du får tag i någon som kan tala om för dig hur du ska gå till väga!

Jo du. Under helger lämnas patienterna helt i sköterskornas vård. Endast livshotande tillstånd tillkallas läkare från akuten. Att riskera att sätta i halsen för att man inte klarar att kräkas själv är inte ett livshotande tillstånd förrän det inträffar. Tills det sker är det en kalkylerad risk.

Det finns inga ordinarie läkare tillgängliga förrän efter kockan nio i morgon.

Tills dess är han i sköterskornas vård och det är sköterskor som inte ens en gång läser hans journaler. Mitt barn var återigen i kväll kallat för knarkare och påstods ha abstinenssymtom. För höge farao han har legat på sjukhus fem veckor nu och varit medvetslös större delan av tiden.Hur sjutton skulle han kunna knarka då? Han har dessutom ett annant laboratorieintyg som säger att han inte tagit påstådda substanser. Han har fått en smäll i huvet men har inte behandlats för att man själv på sjukhuset förväxlat proverna med en annan patient och betraktat honom som full i stället för att röntga huvet.

Och nu läser man inte en gång de jävla journalerna från annat sjukhus utan försöker lugna de idiotiska föräldrarna som sett sin son vara nära döden ett antal gånger se sista månaderna. Allt för utebliven eller inkompetent vård.

Det finns rutiner för sånt här sa den manliga sköterskan. Han får Catapresan och det brukar man ge morfinister vid avtändningen.

Fy fan säger jag bara

Ta kontakt med kvällspressen!!!

Tänker på dig! Hoppas du hittar någon som kan ta dom i hampan....
Anki

jag har en timme kvar av flyttpackningen. Sedan ska jag ta mig in på det låsta sjukhuset och sova en timme innan min man går hem. I morgon blir det fajt kan jag säga.

Om de inte tar sitt ansvar så kommer jag att gå ut med en vädjan till alla jag känner att ge oss hjälp med övervakningen. Det är inte speciellt svårt. Bara att trycka på larmknappen ifall han kräks.

Om man tar alla vänner och bekanta, arbetskamrater, jaktkamrater, hundträningskompisar, grabbens arbetskamrater, hans kamrater så går det nog.
Alla har ju sitt och sina jobb men några timmar kanske folk kan avvara. Fast jag kanske väntar mig för mycket.

Det känns som om det bara är för vår familj som grabben har ett värde. Sjukhuset tycker det kan vara "en kalkylerad risk" man får ta. Min man frågade den manliga sjuksköterskan ifall han tar fulla ansvaret. Det ville han inte svara på.

Men vad hjälper det med det fulla ansvaret ifall grabben dör? Jag får ju honom inte tillbaka precis. Det är ju min lille pojk och han är oersättlig.
Jag har ju redan varit nära att förlora honom flera gånger de senaste månaderna.

[attachment=45599:cur.gif]

Har nog fått så många ljus redan. Vet inte om ögonen orkar registrera flera. Har åkt trettio mil varje dag efter jobbet de senaste fjorton dagarna när han varit vaken för att peppa honom att vilja leva. först upp på morgonen och ta sig till jobbet, jobba som en galning hela dagen uan lunch för att sedan efter jobbet åka femton mil, sitta tre timmar hos grabben och sedan femton mil hem igen. Brukade stanna på Mc donalds halvvägs och käka lunch klockan elva på kvällen. Jag gjorde det så gärna, det var inte ens en gång besvärligt för på det sjukhuset fick han "säker" vård. jag kunde sova lugnt de fem timmar jag fick sova. Nu får man inte sova alls.

jag skulle utan tvekan erbjuda mitt eget liv i stället för hans om jag fick göra valet. Men det får jag inte. Om det inte vore för att grabben behöver hjälp så skulle jag nog bara lägga mig ner och självdö eller nåt.

Kan bara ge !! Men om jag kunde skulle jag ge dig personlig hjälp med vak!!!
Har gått igen en del själv med baren!! En tanke är allt jag kan ge nu!! Inte mycket!!

Jag blir så förbannad när jag läser om hur din grabb blir behandlad. Skickar en styrke- och hoppas att ni tar er igenom detta på ett bra sätt ändå.

Men kära vän, vad du går igenom! (För det gör du, går IGENOM alltså) Ta ett snack med kuratorn på sjukhuset för att få hjälp med de praktiska problemen som inte direkt rör vården (det gjorde jag när pappa var intagen på hospice, och hon var jättebra och hjälpsam) När det gäller vården vet jag inte riktigt, inte mer än att du måste göra som du säger, be om hjälp, hota med anmälan och pressen osv.... En jättekram till dig och övriga som vakar och bryr sig. Tänker på er.- sen tycker jag nog att du skall försöka få ledigt ett tag från ditt jobb, sjukskriv dig för psykisk stress om inte annat!!!!
Kramar!

Nu är jag inte helt säker på hur det fungerar men...

Med koppling till kommunens socialtjänst finns handikappsombud. Den lilla kontakt jag har haft där är enbart positiv. Jag har suttit med på möte när två olika myndigheter tänkte köra över en lätt handikappad person å det grövsta. Handikappsombudet bevakade och skyddade personen så att övriga myndigheter inte hade en chans. Kanske kan du vända dig dit. Får du inte hjälp där så kanske du kan få veta vilken väg du ska gå.

Jag beklagar det tråkiga som hänt och önskar av hela mitt hjärta att sonen tillfrisknar!

Hur har det gått idag?

Jag förstår om Bettson är fullt upptagen och inte har möjlighet att skriva här, men vi är många som tänker på henne.
Hur går det Bettson?

Hjärnan är fantastisk. Jag har träffat människor med hjärnskador som varit under rehabilitering. Skadorna har berott på olycksfall, missbuk, självmordsförsök, hjärnblödning mm. Hjärnan kan läka. Om vissa hjärnceller är skadade så växer det ut fler dendriter på omgivande celler. Man har ju också konstaterat på senare år att det kan bildas nya hjärnceller.

När man sitter hos en anhörig som kanske fått hjärnblödning eller något annat så är det viktigt att plocka med och böja fingrarna för att inte förlora finmotoriken. Det är vktigt att få hjälp av arbetsterapeut i ett mycket tidigt skede.

Jag önskar att Bettson snar kan tala om för oss att sonen mår bättre

Jag har varit nästan helt utslagen den sista veckan. Det känns nästan som om det vore jag som är hjärnskadad.

Vi satt mycket riktigt natten till måndagen och vakade själva. Vi visade tydligt att vi kommer att organisera alla vi känner för att säkerställa grabbens överlevnad så att han inte kräker sig till döds på ett sjukhus där personalen "tar en kalkylerad risk".

På måndagen väntade vi ut överläkaren som fick ta sig tid en och en halv timme med oss. Vi berättade hela sonens historia och gjorde klart att vi kommer att göra en anmälan till patientnämnden och att detta inte var ett hot utan bara en upplysning.

Vi gjorde också klart att några kalkylerade risker inte fanns i vår världsbild vad gäller sonen, utan för oss är han oersättlig och ska ha säker vård vilket han inte fått på detta sjukhus.

När vi fått berätta hela historien så bad överläkaren om ursäkt å sina kollegors vägnar. Han trodde inte att något sådant som förekommit kunde förkomma på ett svensk sjukhus. Det är faktiskt ganska grova fel som begåtts i sonens vård. Överläkaren bad ödmjukast om tillåtelse att få vårda sonen och frågade oss vad vi ville.

Säker vård, kompetent vård och bästa möjliga rehabilitering sa vi. Dessutom så kräver vi full insyn ang hand behandling och vård. Läkaren sa att han skulle prata med avdelningsföreståndaren och se till att det skedde en förändring.

Nu blev plötslig avdelningspersonalen som en omvänd hand. Visserligen har de fortfarande svårt att se hans behov men vi ligger på. Vi besöker honom mellan 2-3 ggr / dag för att kolla läget och se till att allt går rätt till.

Vi jobbar en hel del själva med honom också eftersom sjukgymnastik och annat är inställt under helgerna. Grabben stelnar fort. Fingrar, leder , tår allt stelnar fort och måste mjukas upp. Har fått ordning på hans nacke så att han slipper den värsta värken. Jobbar med passiv mobilisering så gott det går. Men de vänder honom för sällan.

Jag jobbar fortfarande heltid och har svårt att ta ledigt. Nyårsdagen tog jag dock en dag för mig själv, kröp ner under en filt, lyssnade på talböcker och åt onyttigheter och sov en hel dag. Stannade faktiskt hemma från sjukhuset den dagen.

Men det är inte synd om mig ett enda dugg, grabben däremot är det synd om. Men han gör små, mycket små, men dock framsteg. Han kan prata nu och vifta på fingrar och tår. Men han är ledsen och arg och det går åt mycket energi på att försöka muntra upp honom.

Igår var det ny personal igen som jag inte kände igen och när jag frågade om hur dagen varit och det fanns saker som grabbens pappa inte blivit informerad om igår och heller inte uppmärksammat så svarade sköterskan att det skönaste är om anhöriga inte tittar så att vi får jobba ifred. Blev så förbannad att jag blev tvungen att gå därifrån och lugna ner mig lite.

Ska åka och pussa på sonen nu igen. Det kan behövas.

Tack för alla uppmintrande ord. Jag är nog inte så munter efter denna höst. Känner mig tom i bröstet och förstår AA devis, en dag i taget.

Det är precis så man måste leva, en dag i taget.

Håller tummarna!

Är ju i lite av din situation med min hjärnskadade sambo så jag vet exakt vad du går igenom och som jag förstått går det inte att få ut journalkopior utan personens namnteckning, fast på sjukhusarkivet vet de ju inte om att personen inte kan skriva sin namnteckning så mitt råd till dig är att "förfalska".

Detta med integriteten har gått lite för långt, min åsikt.
När sambon låg på sjukhus i våras; när han ligger på sjukhus ligger han på tre stycken. Först Sahlgrenska (där gör de ingreppen), så Näl (där mellanlandar han efter operation) och sedan Uddevalla sjukhus som är hemortssjukhus och när jag bad läkaren på Uddevalla sjukhus förklara för oss vad som hänt hänvisade läkaren till sekretessen, att han inte fick lämna ut journalen från Sahlgrenska där han opererats.

Varje gång man vill ha journalen får man skriva ett brev till respektive sjukhus och be om kopior och så kommer de om tre veckor till en månad. Summa summarum, man orkar inte. Men orkar man så ska man uttryckligen be om även sköterskornas journalanteckningar, annars får man väldigt begränsade journaler.

Varje gång kostar det några hundra kronor, för vår del alltså ca. 550 - 600 kronor

Jag är helt stum av förfäran att det kan gå till på det här sättet. Ett sjukhus där de inte ser patientens behov??!! Aldrig på tiden att jag som sjuksköterska skulle ta risken att nån av mina patienter satte maten i fel strupe.
Tur att grabben har anhöriga som står på sig.

Jag fortsätter hålla tumamrna för att det skall gå bättre och bli bra. Dessutom Ingrid, håller jag tummarna och beundrar din kraft och ditt mod......
Kram till er alla som är i den situationen......

Kan man inte klämma i med en fullmakt??? Att ta del och begära osv.....

Bettson ... såg denna tråd först nu ... håller alla tummar för din son och hoppas att han klarar
pärsen och får bli frisk igen.
Många kramar till hela familjen ... fortsätt kämpa!



Vi behöver inte betala ett enda öre för journlkopior ... såvida det inte ändrats sen i somras.
Jag har beställt kopior från Umeå Universitetssjukhus, Sunderby sjukhus och hemmasjukhuset och aldrig behövt betala något.
Ringer till Läkarsekreteraren och ber henne om kopior och de anländer ca 3 - 5 dagar senare i min brevlåda.
Brukar också begära kopia på alla labbprover ... inga problem.

Nu vet inte jag om din son har ådragit sig en hjärnskada (från födelsen eller i vuxen ålder.
Om så är fallet, och skadan, funktionsnedsättningarna befaras bli bestående, bör ni få hjälp av Socialförvaltningen i hans kommun med att ansöka om vård enligt LSS [/b],
Det är en mycket tung lag som myndigheterna måste verkställa. Kan handla om personlig assistent dygnet runt i svåra lägen , eller mer tidsbegränsat.
Utredningar och bedömningar krävs dock innan beslut fattas

Har bekantat mig med er mycket jobbiga situation både genom mina tidigare jobb. Men var före det sambo i unga år med en kille, som efter en svår hjärnblödning med bestående funktionsnedsättningar till följd, ändå gjorde personliga världsrekord varje dag under lång tid.

Tänker mycket på er alla och önskar er kraft tålamod och hopp :

Kan tyvärr inte tillföra något till sakfrågan - önskar verkligen att jag hade varit jurist med detta som specialitet så jag kunde gett er ett bra och korrekt svar.

Men jag kan och vill skicka massor med hälsningar till er alla, och hoppas innerligt att det ordnar sig så bra det bara går. Hjärnan ÄR fantastisk, och ger man den bara lite tid kan mycket förbättras och kanske tom bli helt bra. En stor bukett till er alla, både föräldrar och son.

Tycker dock det låter fullkomligt horribelt att ens närmaste anhöriga (dvs föräldrar om man inte är gift eller har ban) inte får ta del av ens medcinska uppgifter för att man ärr myndig - vad är du meningen med att ha begreppet "nära anhörig"???????????

Bettson det är ju hemskt vad ni går genom. Jag lider med dig.

Håller tummarna (och även mina tår) att ni klarer är genom detta och att sonen blir bättre och bättre och frisk igen.

Har även börjat att tänka på vad som händer om min sambo eller jag blir sjuk. Kan man redan nu skriva på något formulär eller fullmakt så att vi kan ta del av allt om det händer något.

Elisabeth

Angående LSS så är den lagen både positiv och negativ. Om man tar LSS beslut på en människa så är kommunerna skyldiga till ett helt annat stöd än de är annars och det kan vara ett stort stöd.

En nackdel är att ett LSS beslut inte kan tas tillbaka, dvs myndigheterna har alltid rätt att stövla in i hemmet och kolla hur det går. Detta är hörsägen från en kvinna som arbetar med handikappade, det finns säkert någon här på forumet som kan mer om det.

Har "jobbat" mycket för att sambon ska få hjälp av LSS och har ganska stor erfarenhet av hur det fungerade när det var just som det var tänkt, då när de drog igång det på i mitten av 90 talet.

Detta att Lss inte inte kan tas tillbaka - om det ändå vore så väl! skulle nog merparten av dem som en gång blivit beviljade det säga - tyvärr... så håller den rättigheten att urhålkas

Fy 17 för den byråkrati som håller på att urholka det vi trodde var bra!!!!
Stackars er som måste kämpa mot det som en gång var ett bra förslag och ett initiativ som var till för att hjälpa "den lilla människan*" i det tuffa, hårda samhälle vi har skapat oss idag!
Hoppas det ändå, tack vare er envishet och människokärlek går bra, vi kan ju inte annat än hålla tummar och tår, samt sända över så mycket styrka vi kan till er!!!
Kramar!