Kanske någon som har erfarenhet och som kan hjälpa mig. Jag har "övertagit" två underbara Ragdollkatter, 2,5 resp. 3 år gamla. Den yngsta katten är så skygg och har enligt uppfödaren alltid varit det. Hon skyggar för allt och vill inte bli klappad och kelad med. Ligger helst i ett annat rum än där vi är, men kommer fram när det är matdags. "Förståsigpåare" i släkten säger att "det blir aldrig katt av henne" och att hon mår dåligt och borde "tas bort" medan vissa säger att beteendet kan försvinna om vi kastrerar henne (vilket vi ska göra). Någon i Forumet som har erfarenhet/kunskap att dela med sig.

Jag tog över en katt på runt 3 år från ett katthem, hon var väldigt skygg och gömde sej oftast under soffan men efter 1 år så blev hon lite van vid mej och lite nyfiken när jag fick besök vilket inte händer så ofta så hon vande sej till mej mest. Men nu efter 3 år så är hon mega kelen och ligger gärna hos mej eller på mej när jag ligger och ser tv ^^ Men oftast när jag får besök så gömmer hon sej under soffan men kommer fram när hon känner sej trygg och nosar och vill bli kelad
Så ge inte upp hoppet, men en kompis tog över en katt oxå från ett katthem som oxå var mega skygg för barnen hade trakasserat henne massor och efter ett år eller vad det var så blev hon så nervös och mådde dåligt så hon spydde mycket och fick avlivas =(

Den ene katten min, Pip, har også alltid vært redd. Vi fikk henne da hun var 11 uker, og eieren sa hun hadde vært slik fra fødselen. Vi hadde en katt fra før som var ca. 1 år, og de to ble venner raskt, men mennesker var veldig skumle.

Hun ble tryggere på oss også etterhvert, men er fortsatt, etter 9 år, ganske nervøs. Det virker som hun er mest redd når vi er oppreiste og i bevegelse, når vi sitter eller ligger kan hun være veldig kosete, men skvetter unna hvis vi gjør skarpe bevegelser. Hun oppsøker oss også for kos, stiller seg bak stolen jeg sitter på og mjauer, men holder seg gjerne på en armlengdes avstand.

Hun har derimot aldri blitt trygg på andre mennesker, og jeg tror knapt noen gjester på besøk har sett henne. Hun løper og gjemmer seg så snart det kommer noen.

Jeg har uansett aldri angret på at hun fikk flytte inn til oss, hun er en veldig trivelig katt selv om hun aldri ble en vanlig kosekatt. Jeg har ikke inntrykk av at hun mistrives som katt, hun er ute og fanger mus om sommeren, og holder seg mest inne om vinteren, som de andre kattene. Hun er leken, men setter klare grenser for de yngre kattene hvis de blir for nærgående

Hun ble forresten kastrert da hun var rundt 8 mnd uten at det gjorde henne tryggere. Å avlive katten synes jeg er vel drastisk. Hvis du helst vil ha to kosekatter (som jeg har full forståelse for) er det kanske noen andre som kan ta vare på henne?

Har du mye tålmodlighet, og lærer katten å kjenne slik at du vet hva som skremmer den, og hva som er ok, kan du få en god venn selv om den ikke blir som en "vanlig" katt (hva nå det egentlig er). Jeg har 5 innekatter og de har alle helt forskjellig personlighet. Alle liker kos, men kun på sine premisser, og bare to av de legger seg på fanget mitt...

Lykke til!


Pip og Mjau fanger regndråper

--
Hypathia

Så kärleksfullt du skriver om dina katter, hypathia! Visst är det så att de har olika personligheter och det ska man respektera. En sak som jag tycker är viktigt är att de har en trygg plats där man aldrig stör dem, typ en låda med tak. Mörkt och varmt där den kan krypa in långt in och känna sig osedd. Då slipper man leta bakom soffor och vet alltid var katten är. Skulle det hända den något kan man lyfta av locket för att komma åt den istället för att krypa under soffor och dra fram den. Katten lär sig att den alltid får vara ifred där och kan komma fram och utforska i sin egen takt. Jag tror inte alls på det här med att springa efter dem och hålla fast dem och så. En av katterna jag räddade från avskjutning i fjor kom till ett hem där matte berättade att hon höll fast katten i knät och klappade och klappade tills den slappnade av. Dessutom blev den förföljd och tvättad av två jättestora hundar. Den blev tam och trevlig så det kanske är ett bra sätt, men för mig känns det inte rätt att göra så. Jag har bara haft vildkatter (den tamaste var en unge som hittades i en sopcontainer och som nog var lite socialiserad som liten) som jag har tämjt, håller på för fullt med det senaste tillskottet. Jag gör så att de bara får mat nära mig. Vågar de inte så får de inget, man får vara konsekvent. Ha tålamod!! Börja med det avstånd som katten klarar av precis om den är hungrig. Sitt alldeles stilla och tyst på golvet. Svara inte i telefon, stäng helst av den. INGA plötsliga rörelser eller ljud i början som "belöning" för att den har vågat sig fram, det kan förstöra mycket, katten tror att det är en fälla. Sen kan man flytta maten lite närmare för varje dag. Katten ska alltså inte ha tillgång till mat utöver det den får nära en. Snart kan man hålla i skålen som den äter ur, sen ha skålen alldeles intill benet, sen uppe i knät. Det brukar inte ta många dagar förrän först framtassarna och sen hela katten är uppe i knät. Klappa inte, håll inte fast den, skräm den inte med plötsliga rörelser eller hostningar eller liknande!! När katten har lärt sig att förknippa en med mat och ofarligt kan man börja kräva lite mer. Prata, klappa, röra sig etc., först försiktigt, sen allt mer. Min röde katt, också en av de vildkatter som jag räddade, blev på det sättet snabbt lite för tam nästan. Ta dig tid till det här! Slappna av, läs en bok (bläddra försiktigt!), ta med dig en kopp te, gå på toa innan du börjar. Nu ska du bara sitta stilla i en halvtimme kanske.
Tänk på att när katten är hungrig är den beredd att riskera mer så mot slutet av matningen är det extra viktigt att ta det lugnt, evt. flytta skålen lite längre ifrån sig eller så. Låt katten gå därifrån i lugn och ro när den är mätt innan du reser dig. Eftersom det inte är en vildkatt utan den har träffat människor från att den var liten borde det vara lättare. Den kanske har gjort dåliga erfarenheter, hatar att bli fasthållen osv.? Den andra katten kommer att hjälpa till, om de ser en tam katt gå fram och äta utan att tveka vågar de själva mer.
Förhoppningsvis är den vaccinerad nyligen så du slipper ta den till veterinär på ett tag om den inte blir sjuk. Ge maskmedel i maten, inte i munnen, undvik på alla sätt att hålla fast och tvinga den. Säkert kommer den redan att lita mycket mer på dig när du blir tvungen att vaccinera den nästa gång.

Tror också på det där med att ge den tid...

Sedan är det ju en fråga om den är skygg eller om den är konstant vettskrämd? Skygg har den ju all rätt att vara men om den konstant är vettskrämd så mår den ju inte bra. Men att låta avliva låter hemskt drastiskt. Har en bok skriven av en amerikan och hans lösning på allt verkade vara att ge katten valium - inte så smart, i mina ögon.

Jag håller med om att en egen ostörd plats måste den få. Har du möjlighet att skaffa två platser så är det bra så att den själv kan välja:
* en kartong den kan krypa in och gömma sig i
* en "säng" (t ex en låg kartong med kudde eller tygtrasor i) på undanskymt ställe, tex under en stol i ett hörn, där den får vara ifred men har uppsikt och har möjlighet att springa därifrån.

Den senare varianten tycker vår ena katt bäst om. Hon är en hittekatt och var väldigt skygg när vi tog hand om henne - nu är hon lugn och kelig.

Jag har två bröder från samma kull som är födda här hemma hos oss.
De är 12½ år och den ena är som en katt "ska" vara men den andra var skygg fram tills för ca 5 år sedan.
Det kunde gå ett par dagar utan att vi ens såg honom och då bor vi på 58 kvadrat.
Däremot är han mycket ihop med brorsan, så dem emellan går det bra.
Sen helt plötsligt en dag kunde han gå fram till våra gäster och hälsa, men fortfarande inte till oss.
Det blev i alla fall bättre med tiden och nu är han helt genomjobbig istället.
Har aldrig varit med om en så kelen katt, jag borde försöka filma honom vid tillfälle.
Sätter man ett finger i sidan på han så gör han en kullerbytta eller kastar sig helt handlöst på golvet.
På kvällen när jag lägger mig och läser har han sin riktiga mysstund och gör kullerbyttor i sängen och kastar sig omkring på mig, gärna i ansiktet. I o m att han är rätt "hårdhänt" så har näsblod uppstått både en och två gånger på stackars mig.
Han har också helt nyligen börjat jama. Eller det är synd att kalla det jama för det låter som när katter lockar på småfåglar, om ni hört det någon gång.
Brorsan hans kan inte heller jama utan det kommer något rossligt pip ibland bara.

Så helt omöjligt är det inte att tösen kommer ändra sig.
Tycker absolut ni ska sterilisera henne och se om det blir bättre.

Tack alla ni som svarat och delat med sig ev egna erfarenheter.
Med min lilla kisse så börjar det bli bättre, har märkt att om jag är i hennes ögonhöjd så funkar det ganska bra, däremot om jag står upp och böjer mig över henne så ryggar hon och springer sin väg. Men med lite tålamod och kanske efter steriliseringen så blir det nog bra. Såg också att det gjordes reklam på Djursjukhuset om någon medicin som skulle lugna rädda katter och hundar, någon som har erfarenhet av denna typ av medicinering.

Skickar med en bild på det lilla "sockergrynet"

[attachment=46498:Sessan.jpg]

Så söt hon är!
Det är nog Feliway du tänker på och det är ingen medicin utan ett feromon som motsvarar kattens hälsningsdoft (när de stryker sig mot något och på så sätt markerar det som säkert). Det finns som spray man kan ta på handen när man närmar sig katten. Jag har jobbat hos veterinär och där själv använt det. Det skulle nog vara en bra idé att testa hos din katt.
Hos problemkatter (kissar inomhus, aggressiva mot varandra, stressade) kan man använda en doftavgivare.

Vilket litet charmtroll. Hon är ju helt bedårande......

Vilken jättefin kisse! Ge inte upp hoppet på henne...

Mång a katter gillar INTE att man böjer sig över dem(ska man nog undvika med djur i allmänhet), behöver inte vara ngt konstigt.
Katter kan ändra sig mkt med tiden. Ge det tid

Hon är hemst vacker, ser un som min ena raggis mamma!

Man ska aldrig tränga sig på dom utan låta dom ta första steget,en katt kan man aldrig tvinga till gemenskap och kel.Har själv en katthemskatt som vi hämtade för 8 år sedan han är fortfarande skygg men inte mot oss särskillt inte mot mig,det märkliga är att han fortfarande utvecklas menthalt !vi lät honom lära känna oss i sin egen takt utan att trycka på,den som först blir vän med en skygg katt är den som matar honnom så vill man innförliva hela familjen så är det bra om alla matar katten i alla fall då och då,vägen till kattens hjärta går genom magen Katter kan man inte skynda på utan låt dom aklimatisera sig och det kan ta väldigt lång tid,så tålamod är nyckeln och mat,lek kan också lossa på rädslan.

Jösses vilken sötnos!

Brittan;ta inte bort henne!
Hon behöver någon att lita på!
Hon behöver massor av ömhet!
Hon söker ju omtanke!

Kan tala om att en katt som är rädd bryr sig inte om omtanke ,då är det trygghet som gäller och mat ,omtanken är något som vi kattägare står för men det är en helt annan sak ,inget som katten förstår !kärlek däremot förstår eller rättare sakt känner dom.Har haft en så där tio katter i mitt 57-åriga liv så lite koll har jag.

Tycker nog att trygghet och mat ingår i konceptet "kärlek" när det gäller djur....

Hoppas att det fungerar bättre och bättre med din lilla sötnos
Jag har köpt ett naturmedel som heter Zylkéne hos veterinären. Skickar med en länk med mer information.
Har inte använt det än men ska ge det till min hund när han ska klippa sig nästa gång. Har alltså ingen erfarenhet än av medlet.
http://zylkene.se/

Miro läste du inte min tråd lite slarvigt ?klart att trygghet och kärlek mat är viktigt men omtanken förstår inte en katt som är livrädd och skygg han behöver trygghet kärlek mat,omtanke förstår inte en rädd katt men det kommer när han känner sig trygg och rädslan försvinner då först kan en katt uppskatta omtanke.

Det var en jätte vacker katt väl värd att ha tålamod med,som sakt det kan ta tid men det kan också vända snabbt.Min är fortfarande misstänksam mot andra människor men han känner sig trygg här hemma och har slutat vara stirrig.

jag tror man kanske får vänta på att de kommer till en av sig själva och inte tvinga sig på dem.

Jag har en kattdam som tydligen blivit övergiven i sin ungdom och flyttade in hos oss, loppig och eländig. Hon var i och för sig inte skygg utan åt (då) pölsa med god aptit. Nu är hon lite petigare med maten

Hon har ändå sina konstiga grejer för sig. Hon ska absolut sova i symaskinsväskan på övervåningen utanför sovrummet där hon har lite koll på om vi är vakna. Sen mjauar hon högt vid 02.00-tiden om hon vill gå ut och "gnölar" vid 5 för då tycker hon vi ska gå upp. Hon går bara ner när vi båda vaknat.

På morgonen nu på vintern får hon gå ut en stund, sen får hon mat och sen drar hon upp som en raket till övervåningen och sängen eftersom hon är rädd att behöva gå ut igen

Oki, i vilket fall som helst ingår mat och trygghet också i omtanke, så det står kvar. Menade inte att kritisera dig, men att mildra det jag uppfattade som kritik från din sida till den som tyckte omtanke var bra medicin.

Det finns många bra tips expertråd i tråden, men någonting som kan vara viktigt,
är att komma på om hon är rädd för någonting speciellt eller bara väldigt osäker på mäniskor.
Många katter vet inte vad människor vill med dom, för ur deras synvinkel är vi bara en del av "flocken" som ibland är dominant och ibland är undergivna.

Vad gäller kastreringen är det en bra idé om hon "marsar" mycket, är ute länge och revirkissar överallt.
Om det är problemet kommer hom bli lugn.

I övrigt vill jag bara påpeka att många behandlar katter som en accessoar vilket självklart leder till en skygg katt.

Alla kattraser har olika funktionsbehov,
Jag ska ta reda på lite mer om ragdoll och återkommer med den infon.

Ragdollen har fått sitt ovanliga namn från sin förmåga att slappna av och bli lealös som en trasdncka när man tar upp den.
Den har ett ytterst lätjefullt och lugnt temprament ocg är tillgiven, lekfull och sällskaplig.
Den är också extremt stor och tung katt, som når sin fulla storlek och vikt runt fyra års ålder.
Auktoriteter är oense om rasens historia.
En del menar att rasen är resultatet av en korsning mellan perser och birma, andra att en icke-rasren långhårskatt parades med en birma, eller att en vildkatt parades med en perser.

Tack igen för alla råd och tips.
Här kommer lite nyheter, goda sådana !! "Sessan" som jag kallar henne har börjat närma sig mig och kan till och med ibland hoppa upp i soffan när jag tittar på TV för att bli kelad med, men bara en liten stund sen hoppar hon ner igen. Maken är hon dock fortfarande avvaktande till och han kan bara i undantagsfall klappa och klia henne. Vad hon däremot älskar är att ligga på en pall vid sidan om mig när jag sitter vid datorn och där kan hon till och med somna. När hon vaknar så hoppar hon upp på skrivbordet och sätter sig framför skärmen och följer nogsamt med allt som händer på skärmen. Dessutom är hon nyfiken utöver det vanliga. Trots att hon är reserverad så tar nyfikenheten överhand ex. när jag kommer hem från affären, med ett skutt så hoppar hon ner i papperskassen och sitter kvar till jag lyfter ur henne.
Ragdollbeteendet att bli "lealös" har jag inte märkt något av på henne, kanske är hon för reserverad och "på sin vakt" för detta än.

Men det låter ju jättebra! Hon är väl bara reserverad helt enkelt.


Jag kände en huskatt som var sån. Familjen hade en jättestor hund som brukade plocka upp honom (med visst besvär eftersom han var så avslappnad att han blev helt platt). Där hängde han sen som en blöt trasa och spann högt. Undrar om den katten hade ragdollgener.

Vilken härlig katt och vilken snäll hund!

Raggdoll är framavlad för barn för att de ska kunna lyftas upp utan att göra motstånd !

Fina kattberättelser!
Jag har också tagit hand om en trakasserad och illa behandlat katt en gång som var väldigt väldigt skygg. Dessutom anföll stackarn en om man kom nära. Mitt råd är att låta en skygg katt vara i fred. Man skall överlåta initiativen till katten. Självklart skall man se till mat och vatten och en trygg plats där INGEN någonsin stör katten (inte ens ägaren). Och som någon så fint skriver ... man kan faktiskt ta och sätta sig på det avståndet ifrån katten som den klarar av att hantera utan att gå sin väg... och läsa som tidsfördriv .... Så småningom kan man faktiskt läsa högt ... och med lite tur ... lyssnar katten intresserad