av Viktor Rydberg
i översättning till gutamål av Henry Lindkvist
Midvintarnatis kyld jär hard,
stjännar di snaikstrar u löisar.
Mänskar di sivar pa ainsluar gard,
djaupt - bad sorkar u töisar.
Månen han laupar sin tystä ban,
snåien löisar veitar fran tall u gran,
snåien löisar veitar pa takar.
De jär tomten ainsummen som vakar.
Star där så graar bei äuthäusets knäut,
graar mot snåiveit dreivä,
keikar som mang´, mange vintrar föräut
upp imot månens skeivä.
Keikar mot skogen där gran u tall
drar kring garden en mäktuer vall,
grubblar, fast de nuck int´vill båtä,
yvar ain undarli gåtä.
Lukar u drar ginum skägg u hår,
u sägar: "Va skall ja nå gärä.
De gåtu ha jär badä krånglu u svår,
ja, ja raidar int äut issjärä".
Slar sen som han bräukar, mikä fort,
sånhär mikä svårspörnes frågar bort,
u som andrä duktuar sorkar,
han gar till u fullgär´sein orkar.
Gar till visthäus u raidskapshäus,
kännar pa allä låsi.
Kornar di dråimar ei månens ljaus
summardråimar ei båsi.
Glåimskar av silars u einsars tvang,
Pålle ei stalln´nå dråimar ein gang,
att ei krubbu finns de han bihövar,
ha jär hailfull me nöislagen klövar.
Gar till täunen där lambi gar,
ser hur di sivar därinne.
Gar sen till hynsi där tuppen star,
u kråmar si haugt pa sein pinnä.
Hundn´ei håimdi tillveilä gat,
han vaknar u vaiftar me rumpu så smat.
Karo sin tomte kännar,
di jär mikä goä vännar.
Tomten han smygar si sen förbei,
häusbondfolki di kärä.
Läng´u väl har han tyckt si se,
att di haldar hans fleit ei ärä.
Till banis kamrar han sen vill ga,
så gänn´hann vill se de kärä sma.
Ingen ma han de förtyckä,
de jär jo hans störste lycke.
Så har han set daim, far, mor u ban,
allt nå ginum mangä lidar,
sivä så gutt - men vareifran,
kummar di till uss, heit nidar.
Släktä fylgdä pa släktä igen,
blomsträdä, äldrädes, gick - men vahän?
Gåtu som svårlåist kan värä,
gir uss spördagar, mange um svarä.
Tomtn´han gar så till lädus luft,
där har han sitt bo u fästä,
vörr tyckar de jär bortum allt förnuft,
men han har närä till svalus nästä.
Just nå jär väl svalus boning tom,
men när ladingen kummar me blad u blom,
han upplivar hur gutt de kan varä,
att se daim bo-rustä, hailä sval-parä.
U säkart så har di att kvitträ um,
fran langraisu sein manget minnä,
men ingenting att förtäljä um gåtu som,
rörar si ei tomtens sinne.
Ginum a gleipu ei lädus vägg,
löisar månen pa tomtn´skägg,
strimmu pa skäggä blänkar,
men tomtn´han grubblar u tänkar.
Tystar jär skogen, u grannlagä me,
de jär nidkallt pa äutsidu häusar.
De som håires ei fjärran, va jär väl de?
De jär ljaudä fran forsn´som bräusar.
Tomtn´han löides u tyckar si sta,
pa de aind´ställe´ei världen där teidn´håirs ga.
Han undrar vahän den skall farä,
u han undrar var käldu kan varä.
Midvinternatis kyld jär hard,
stjännar di snaikstrar u löisar.
Mänskar di sivar pa ainsluar gard,
gutt, bad´ sorkar u töisar.
Månen han sänkar sin tystä ban,
snåien löisar veitar pa tall u gran,
snåien löisar veitar pa takat.
De jär tomtn´ainsummen som vakar.
Tingstäde
mycket
Jag trodde att du inte såg Tomten.
Ska väl inte vara så svårt att komma på.
