Jag trodde jag var frisk från utmattningsdepressionen. Började trappa ner medicinen, var glad. När jag i höstas började må lite sämre igen i samband med min älskad katts bortgång trodde jag att det bara var en tillfällig svacka. Nu efter några månader måste jag nog bara inse att jag har åkt dit igen. Blir hysteriskt ledsen för minsta lilla. Kroppen känns tung och det går väldigt långsamt att röra mig. Bara tanken på att plugga eller städa ger svår panikångest.

Men nu är i alla fall våren på väg. Och tack vare några otroligt vänliga odlaiter som kom med oroliga frågor om vart jag tagit vägen så har jag vågat mig tillbaka hit till odla. Vet ju att jag mår bra av att pyssla med växter... Så jag börjar lite försiktigt tänka på trädgården igen, nu när det äntligen blivit lite tö... Men... mina små frösådda småttingar inne på fönsterblecken... jag får ångest bara jag tänker på det... När vintern kom dog ungefär hälften. Vilket gav mig sån ångest att jag förträngde alltihop... vilket ledde till att flera dog. Nu finns inte många kvar. Fan vad dåligt samvete jag har för dom... känns som om jag svikit mina småttingar...

Nu har jag precis tagit mig i kragen och slängt de döda plantorna. Om jag kan få ner pulsen och börja andas normalt igen kanske jag till och med orkar plantera om de få som fortfarande lever... eller så får det vänta till i morgon. Ser fram emot att ta in änglatrumpeterna ur garaget, tror att dom lever iallafall. Men där behöver jag hjälp med omplanteringen (så jäkla tunga krukor) så jag väntar på min sambo...

Är inte helt säker på varför jag skrev det här inlägget... behövde väl bara skriva av mig lite och kanske få en liten uppmuntrande kram...

KRAAAAAAAM!!!!!!!!

Det var bra att du skrev här, kanske lättade det lite?
Ett steg i taget, ett-två-ett-två.....mer ska man inte begära av sig.
Du blir sakteliga dig själv igen!

Bra att du skriver av dig! Det brukar jag också göra, och oftast hjälper det lite.
Precis som Christina skrev - ett steg i taget, och små steg.
Om du orkar förmå dig att gå ut så är det jättebra att vara utomhus, bara strosa och titta på snön. Snart kanske snödropparna och vintergäcken börjar titta upp här och var!
Försök att vara riktigt snäll mot dig själv och pyssla om dig. Tänk hur du skulle vara (om du mådde bra) mot någon i din närhet som mådde som du gör nu.

Det är jätte starkt av dig att skriva här.

Här får du en uppmuntrande

För att du vågar skriva hur du mår.....!!!
Du skall se att det vänder snart!!! igen

en enorm kram till er, jag blir riktigt varm och rörd av att läsa det ni skriver

Våren kommer snart! Och med den ljuset!

En jättekram från mig och råttisarna!

Ha inte dåligt samvete för döda frösådder, jag har ihjäl mina hela tiden utan att skämmas ett dugg. Det går alltid att köpa (eller få) nya frön.

Nu ska du bara ta det lugnt så att du inte blir sämre, sen får det ta den tid det tar innan du är tillbaka till 100%. Din sambo verkar vara en raring, det känns tryggt.

Hänger på Meriona: Sluta med att ha dåligt samvete. Om det nysådda dör så släng det så att du slipper se det. Om du inte orkar hämta änglatrumpeterna så låt dom stå där dom är. Glöm alla "måsten" och tänk på dig själv.

Tror det är bra att du pratar o skriver om hur du mår. Både för dig själv och andra.

Hoppas du börjar må bättre snart! Håller med de andra att du inte ska ha dåligt samvete för växterna - nu går DU i första hand

Kramar har vi gott om här...
Här får du ett gäng.
Krya på dig.

Skickar en kram också.
Gå ut i natur och trädgård utan krav och bara titta på det vackra som snart kommer.

Stackars dig vad jobbigt du har det!! Jag känner igen det där med att vansköta växter och sen deppa över att man dödat dem. Fast man vet att man gillar att odla så orkar man inte vilket gör att man mår ännu sämre osv.
Det verkar ha vänt i.o.m. att du är här igen (jag har också saknat dig och undrat om det hade hänt dig något). Promenader föreslog någon, det är verkligen bra medicin. Fortsätt skriva här om du känner att det lättar lite då.

Stora, varma kramar härifrån också!


Olle

Att du har kommit så långt som att du har skrivit om det här, det är ett STORT steg!
Den här vintern har varit rätt jobbig med mycket snö, mörker och kyla. men dagens väder visar ju att det faktiskt lurar en vår någon gång!

Jag har också död p en massa plantor och känner frustration och besvikelse! Men det fixar sig alltid! Man kan alltid så krasse - det kommer upp på en vecka, det är jätegott och nyttigt!

Säg till om du vill ha fröer, jag har nog en hel del att dela med mig av!

Här kommer en stoooor kram från mig!!
[attachment=47584:smiliekram.gif]

Om du inte skulle få några små plantor kvar ..ha inte dåligt samvete för det...du kan ju köpa plantor istället. Du ska göra det som du känner är bäst för dig just nu! Ta hand om dig nu!

Visst kan du få en stooor kram
Trots allvarliga försök så har jag inte sått ett enda frö än. Jag behöver bara kolla snöläget och tempen för att inse att jag kan ta det lugnt minst två veckor till. Har vi en Finnbullvinter så har vi.
Jag har ju inte riktigt koll på var du bor men nog torde årets vinter ta minst två veckor till i södra Sverige. Och här en dryg månad till. Men när våren kommer går det fort. Jag skulle tro att trädgårdsfolket i södra landet får något liknande "förmiddagen det var vår". Det har vi varje år här i norr.
Do have a rest som man säger i England. Allt fixar sig på det ena eller andra sättet.
Man skall inte slåss mot det man inte kan rå på. Respektera dig själv. Du är bäst!

Bara det att du går ut här och öppnar dig visar att du blivit starkare vännen du är på rätt väg och du fixar det här har varit där själv så jag tror jag vet
Kram Motti

Här kommer en stor kram till dig, förstår att du behöver många efter allt du gått igenom.

först kramen. Sedan, allvarligt!!! Tex. så överlevde mina änlgatrumpeter i microsmå krukor i två år för att jag fortsatte försöka med trädgård trots min dipp, de överlevde också löss åretom och sporadisk vattning i sina små krukor trots att jag av någon outgrundlig anledning stöällde dem i solen. I somras, ja faktiskt i slutet av sommaren, efter tre år eller fyra?? Fick de komma i normalstora krukor. Hej vad de växte Som Meriona skrev, oj vad det dör saker, de som överlever är så mycket mer glädjande, vilka kämpar!!! Inte är det kul när verkligt kära saker dör, eller går sönder för att man inte funkar, men det är ändå bara saker i slutänden. Focusera på det som överlever, tänk vilka glädjespridare! Ta det lugnt, njut av vårsolen som kommer snart.

förstår vad du går igenom!! Har varit där men kommit ur det!! Du KAN!!

Många kramar från mej med!

Ta väl hand om dej själv, det är det viktigaste! Det finns mycket du kan så lite längre fram, och orkar du inte det så finns det färdiga plantor! Jag har nog inte helt fel om jag säger att det finns dom som har "råkat" så lite för mycket och inte vet var dom skall göra med alla plantor dom får över! Då får du hålla dej framme! Krya på dej!

Ge inte upp! Snart är det vår och då känns allt lite mindre tungt.

Skickar en kram från den sydliga delen av planeten.
Så det finns folk långt borta med som tänker på dig

Det gör det! Här kommer en till

Det är jättebra att du skriver om det här. Starkt jobbat. Det orkade inte jag göra för ett par år sedan då mitt liv inte heller var så roligt. Min käre kisse gick också bort mitt i alltihop så jag tror att jag förstår...

...men, och detta är viktigt:

Det finns så många glädjeämnen i livet. Stora som små. En liten vårblomma som har haft kraft att börja växa trots att den långa vintern varit tuff och mörk. Varje år kommer de tillbaka. Detta är så fantastiskt tycker jag. En liten blek solstråle som kämpar sig fram mellan molnen. Snön som ligger där och ligger, den lyser ju trots allt upp tillvaron.


Ta ett litet steg i taget. Försök att inte ta på dig för många "måsten". Man får lov att prioritera sådant som man mår bra av att göra när det känns så här. Hoppas att din sambo förstår detta.


...och du, fröer att så finns det säkert flera miljoner av här på odla, så låt inte sådderna som inte lyckats bli ett problem. (Du får gärna höra av dig om du vill ha...)


Stor kram!

du är modig!

Carpe Diem håller på att vara ett slitet uttryck men ändå inte mindre sant.
Det är så viktigt att leva nu - inte tänka vad du borde ha gjort eller inte.
Jag har en arbetskamrat som fick diagnosen utbränd. Hennes läkare sa till henne något som jag tycker är klokt och värt att tänka på. Om du en dag känner dig pigg och full av aktivitet - lägg dig då på soffan och njut bara av ditt välbefinnande - sätt inte igång en massa projekt - den energin du känner behöver du spara på.
Sköt om dig och försök ta dagen som den kommer.