Hej

För några veckor sedan rycktes mattan bort under mina fötter. Sonen, 14 år gammal hade fått diabetes. Hemska saker, det hade aldrig räknat med.
Dom ringde från hans skola, lärarna hade misstänkt nåt och skickat honom till skolhälsovården. Det var skolhälsovårdarn som ringde. Hon sa att hans
sockervärde var så högt så hennes mätare inte räckte till ? Först grät jag i en vecka. Sen började jag så småningom fatta. Sen fick jag skuldkänslor
varför hade jag inte fattat, fast jag visste att han drack mycket vatten och pissade mycket!!!???

Mycket oro för framtiden finns ju, hoppas att andra som upplevt samma sak har några tröstens ord till mig...



Hälsn Tepa

Två av mina kusiner (bröder) fick diabetes när de var lite äldre än din son är nu. Tycker inte att du ska känna dig skyldig, det är väl inte så lätt att själv ställa en diagnos. Det gäller att lära sig en massa om vad maten innehåller. De har såna givare (eller vad heter det?) så de behöver inte själva tänka på insulinet och lever ett normalt liv.

Har ingen erfarenhet av sådan, men önskar er det bästa.

Kan inte MYCKET om barn/ungdomsdiabetes, men vet en del om typ 2..... Det jag vet är att man kan leva ett fullödigt liv trots diagnosen, man kan få hjälp med dieter (som inte alls är så tråkiga som förr!) man kan få förstklassiska insulinpumpar mm mm ! Det du skall tänka på är att det här inte är en "dödsdom" utan att man kan leva och må bättre t o m än vad många andra kan göra, som inte håller tanke på blodsockret!!!! Lycka till! Jag tror på ett långt lyckligt liv!!!

Diabetes hos ungdomar har jag inte stött på men diabetes hos andra åldrar. Vet inte vad jag ska säga mer än att mycket är vunnet genom att se över mat och motion, betyder inte att du gjort fel eftersom man är olika känsliga för socker. Jag är känslig för "fel" socker som ensam i min familj, inte som diabeteiker då men jag får sockerfall så jag vet hur viktigt det är med rätt mat.

Vet inte hur jag ska trösta dig för det kan inte vara kul att höra att ens son är sjuk, det jag kan glädja med är väl att det inte är en dödlig sjukdom även om man måste lära om i vissa saker.

Styrkekram

Tack, ni.

Visst finns det elit-idrottare som har diabetes. Vi har talat om tobaksröking och alkoholintag med vår läkare. Sonen är ju så ung ännu, så
han har varken prövat det ena eller det andra. Nu förstår han nog allvaret i att pröva. Hälsan är ju viktigast.

Hälsn Tepa

Mitt barnbarn fick diabetes när han var 7 år och idag är han 17 år. Visst är det jobbigt i början det går inte att understryka men när man väl fått rutiner så är det inte så farligt. I tonåren kan det vara lite jobbigt när man är lite olika andra. inte äta godis, dricka cocakola och allt annat som ungdomar gör. Viktigt är fasta tider med maten och långsamma kolhydrater. Förr fick man ju helt föra diet men det är inte så idag.
Det man måste lära sig är hur man reagerar på olika mat m.m. och det gör man ju med att ta blodsockerprov hemma med jämna mellanrum före och efter mat eller vad som passar.
Finns många bra länkar m.m. om du söker på diabetes typ 1.
Det som ni ska överväga är sprutor eller pump och kontrollera vad som kan passa er bäst. Vissa idrotter om han håller på med det kanske inte är lämplig med pump men det finns mycket att läsa om detta. Gå med i någon grupp eller förening, var lite envis med skolmaten för där måste det ju informeras så att viss mat inte är bra så att han kan få något annat.
Kolla om det finns någon mera där du bor som du kan få kontakt med som fadderfamilj det kan vara bra att få tips av m.m.
Själv har jag fått typ 2 och håller på att lära mig om detta och försöka äta rätt men det är lite jobbigt i början. Men man lär så länge man lever. Ska nu först kolla maten och räcker inte det så får jag väl tabletter i början och räcker inte det så blir det väl sprutor.

Lycka till.

Hej Tepa,

Se inte detta som en katastrof. Det behöver inte alls vara ett problem att leva med diabetes.

Jag vet. Jag var elva månader gammal när det konstaterades att jag hade diabetes. Idag är jag 36 år och lever ett helt normalt liv och är vid god hälsa. Detta har jag till stor del min mamma att tacka för. Hon tog detta på största allvar utan att överdramatisera det hela. Barn - och ungdomsdiabetesteamet på sjukhuset i min stad var också mycket bra. De la stor vikt vid att diabetes inte skulle ses som en sjukdom utan en livsstil. Ovald men ändå... Detta har hjälpt mig många gånger. Barn och tonåring med diabetes kan vara tufft imellanåt. Jag har alltid känt att jag har haft stort stöd av min omgivning. Ingen behandlade mig som sjuk.

Jag tycker att ni ska gå tillsammans, sonen du och din man till närmaste mottagning specialiserad inom barn och ungdomsdiabetes. Prata med läkare, diabetessköterska, dietist. De är vana vid att ta hand om dem som är i er situation. Se till att både ni som föräldrar och sonen förstår diabetesens problematik. Vad ni måste tänka på. För nu är det så här och inte annorlunda.

Anledningen till att jag fortfarande idag mår bra och inte har några komplikationer är enkel. Det beror på att jag lärde mig tidigt att ta ansvar över situationen, med hjälp av min familj och andra närstående och att jag har levt enligt de regler som man behöver följa vad gäller mat, motion och medicinering bl.a.

Din son behöver ert stöd nu. Försök att vara stark. En diabetiker i familjen är inte nödvändigtvis ett problem. En omställning, javisst, men kanske mot en hälsosam livsstil för hela familjen...?

Jag önskar er lycka till. Du får gärna höra av dig om du vill.

Tack Rosmarin

I början tyckte jag nog "katastrof", men nu har man vant sig. Vi var på sjukhuset här och diabetesteamet där är suveräna. Kunniga och hjälpsamma.
Jag tror nog jag har lärt mig det mesta om diabetes nu och om kosten och kolhydrater. Vi var på en efterkontroll, där dom chekade upp sockervärdena
pojken haft. Vi för dagbok. Jättefina värden, man kunde knappt tro att han har diabetes, sa dom. Roligt att höra. Pojken mår ju precis som förut, jättebra.
Det gör man ju också om man sköter det. Nog fixar vi det här.

Hälsn Tepa

Min väninnas dotter fick diabetes när hon var i samma ålder som din son. Hon har svimmat av vid något tillfälle när hon missbedömt situationen, men annars har det gått alldeles över förväntan. Det kommer gå jättebra ska du se, bara sonen inte slarvar. Och det gör han nog inte när han ser hur engagerad föräldrar och andra är runtikring.

Hej Tepa,

Så glad jag är för din/er skull att det ordnar sig till det bästa. Diabetesteamen brukar vara helt fantastiska. Kunniga inom sitt område och med en sund psykologi bakom orden.

Många diabetiker som sköter sig är faktiskt vid bättre hälsa än "övriga befolkningen" just eftersom man sköter sig.

Önskar er allt gott, och åter igen säger jag att du inte ska tveka om du någon gång vill höra av dig om du vill fråga eller prata om någonting som har med detta att göra.

Tack, Rosmarin. Du var ju så liten, men vet du hur det gick till när din diabetes upptäcktes ? Dom ringde från skolhälsovården till mig. Pojkens sockervärde var
så högt så hennes mätare inte räckte till, det var 30. Normalt ska det vara under 10 och mellan 4 och 6 på morgonen oäten. Han hade ju kissat mycket sista tiden
och varit törstig, men jag tänkte nog bara att det är väl så att han är mycket igång. Sen dan före märkte jag att han hade magrat, men han är ju i puberteten och
babyhullet ska väl försvinna. Han hade också mått dåligt och varit trött helgen före. Dom sa nog på sjukhuset att vi kom in i god tid, det finns dom som haft ännu
högre värde.

Hälsn Tepa

Min yngste son har en kompis som fick diabetes när han var 9 -10 år. Nu är han 30 och mår jättebra. Han springer maraton , åker långlopp på skidor , cyklar långa sträckor mm mm. Han hade naturligtvis problem i början för att lära sig att ställa in insulinet , fick ta prov ofta ofta .

Han har varit med kompisarna på resor över nästan hela världen osv. En sak som alla kompisarna har gjort , c:a 7 - 8 stycken , är att lära sig om sjukdomen och om hur han reagerar när han får högt resp lågt socker.

De har haft ett rullande schema när en av dem ställt upp och " tagit hand om " honom en dag i taget , följt honom och hans sockervärde så att det inte händer något p g a att han varit ensam ute och gått eller så.

Hej Tepa,

Ja, jag var ju bara liten bebis när jag fick diabetes. Elva månader... Min mamma har berättar att jag bara sov hela tiden. Ville inte äta och var inte intresserad av att leka... De åkte till sjukhuset akut. På sjukhuset förstod de först inte alls vad det kunde vara. Ett så litet barn som får diabetes var och är ju väldigt ovanligt. De trodde först att det var hjärnhinneinflammation...och la in mig för observation. Tills en duktig barnläkare som även var diabetesspecialist frågade om de hade kollat mitt blodsocker...och då upptäcktes det ju snabbt vad det handlade om och behandling med insulin inleddes omgående. Tur för mig!

Din son verkar ha haft typiska symptom. Jag tycker dock absolut inte att du ska känna dig skyldig för att du inte insåg vad som var på gång. Det är ju så mycket som händer i tonåren!