Jag vill att i denna tråd ska man kunna skriva av sig, sorg, saknad, längtan. Någon som stod nära, mäniska eller djur, kanske en sak som en bil eller nåt!?

Nej, det finns inget rätt sätt att tackla saker. Efter många år har jag lärt mig att det enda rätta sättet att tackla något är att göra som jag gjorde just då - det var rätt just i det ögonblicket- jag visste inte eller kunde inte bättre då. Om jag ångrar kanske jag ta lärdom av mina misstag idag.

Min stora sorg är helt enkelt att jag p g a sjukdom inte orkar och kan göra många saker som jag kunnit tidigare. Jag är dock på god väg att försöka inse att det är som det är och ta vara på dagen istället.

Visst är det så att man blir klokare med åren t o m mycket klokare

Precis detta har jag också ganska nyligen kommit till insikt med... men som ung så gör man väl det man tror är bäst, just då, för man har ju inte lika mycket erfarenhet då...

Jag tror inte att det finns några "rätta" sätt. Ibland kan man vara efterklok och tänka "varför gjorde jag så?" Men jag brukar trösta mig med att då är jag i alla fall en erfarenhet rikare...

En sak som jag har märkt i alla fall, är att för varje generation som går så blir ungdomarna klokare men det är väl för att man försöker att delge dom alla sina egna kunskaper och erfarenheter så fort man får tillfälle.

Är just nu ledsen på sjukdomar i familjen. Det finns alldeles för många sjukdomar med oviss utgång här i världen !

Du sqrulan , jag brukar tänka så här när jag ser bakåt att jag gjorde det jag gjorde med den information jag hade där och då . Man kan inte veta vad som ska hända i morgon , eller hur ? Det finns inget helt RÄTT sätt att lösa saker på det finns bara ditt sätt just då och vi gör alla så gott vi kan.

Idag så mår jag super dåligt för att JAG bestämde att mina djur skulle dö fast dom var friska, mina vackraste lapphundar Raija o Sarco. Det gör så djä...a ont då jag tänker på det.
Jag fick två barn på två år och jag orkade inte med dom, men det fel som jag gjorde var att jag bestämde att dom skulle dö.
Man får leva med sina dåliga beslut, idag skulle jag aldrig göra så! Men jag kan inte återkalla det som har hänt, just nu så grinar jag så jag ser knappt vad jag skriver!

Det förstår jag precis hur det känns!!! För 4 veckor sedan fick jag också ta bort min fullt friska hund pga att jag kände att jag inte längre kunde ge honom den tid som jag ansåg att han var värd. Fullt frisk och nyss fyllda 8 år var han. Nytt jobb och ingen möjlighet att ha med honom i jobbet som han tidigare varit.
Beslutet var ändå det bästa...

Att ha husdjur när man har fullt upp ändå är inget vidare. Man kan inte ha dom bara för att man ska ha dom... Husdjur ska innebära lugn och harmoni, tycker jag. Man ska känna glädje över att gå ut och gå eller träna. För vi vill ju ha "glada" djur, eller hur?
Känns det som ett "måste" ska man se över sin situation, tycker jag.

Som tur var så fick jag bara kloka och medhållande ord av veterinären som avlivade honom. Hon tyckte att det var HELT rätt!
Men det var SKITJOBBIGT!!!

Tack för att du skrev! Men jag idag skulle aldrig avliva ett djur för att det inte passar min livssituation, det finns möjligheter.
Man dödar inte sitt barn bara för att det inte passar! Förlåt!

Mina vänner köpte en "begagnad" hund. Den voven har fått ett underbart hem. Sådan tur har nog inte alla som behöver ett nytt hem för sina djur men ibland kan man nog få hjälp av djurens vänner eller någon annan organisation som kan hjälpa till med omplaceringar.

Hoppas jag inte fortsatte på fel ämne nu.

Nä men det är såååå bra att få höra bra historier=0)

När det gäller att föda eller inte föda sitt barn så kan jag berätta att jag varit gravid fyra gånger men har bara två barn. Har inte tagit bort dem , det har naturen skött om , men jag har vetat om att jag skulle ha åkt in till lasarettet direkt i ett fall. Nu gjorde jag ett val och det står jag för än i dag.

Jag hade inte klarat att få ett till barn när min förstfödde var ett år . Barn har rätt att ha ett så bra liv som möjligt och känner man att det inte kan bli så så tycker inte jag att det är fel att inte föda dem.

Jag fick ett missfall då jag var 18 år och det barnet är nerspolad på toa 3/4 månader gammalt, såg ut som en bläckfisk!

Förstår att det inte var någon trevlig upplevelse . Du fick aldrig prata med någon om det ?

Jag har ett barn med en grav hjärnskada. Hon är en strålande glad unge och de som lär känna henne gör hon stort intryck på. Hon är ett riktigt glädjepiller!

Men min stora sorg är att de männsikor som inte vågar lära känna henne dömer henne så hårt. Människor är rädda för henne, rädda att inte förstå vad hon säger. Rädda att hon ska göra nåt pinsamt.

Det är så klart tungt rent fysiskt att jobba med henne. Hon har dåligt minne så inlärningen och läxläsning tar extra tid. Men det jobbigaste och svåraste är att de myndigheter vi möter inte kan uppföra sig humant. Inte vilja se hennes behov och ge henne det hon har rätt till.

För två veckor sen blev jag tvungen att ta bort en av mina katter. Jag skrev lite om det i djur-tråden. Jag gråter fortfarande när jag kommer på att hon inte finns här hos oss.

Livet är ingen lek och alla får sin beskärda del, för min del så slutade det att min sambo tog livet av sig, det är länge sedan nu men ju längre tiden går, så blir såren inte lika ärriga.
Jag tror inte att någon kan hjälpa i sådan situation, men visst är det skönt att någon finns i bakgrunden.

Det är tungt att behöva göra så.
Men ibland har man inget val.
Detta är ingen tröst, men tänk som så, du vet att dom inte far illa hos fel person.
Dom blir inga vandringspokaler på blocket eller misshandlade.
(Säger jag som tagit dom flesta som omplaceringshundar/problemhundar från just blocket)




Visst är det så.
Att det finns någon som man kan få prata av sig med.
Ärriga blir vi, men jag tror att sorg gör oss ödmjukare för livet självt.


Suck, ibland verkar det, som folk tror att det är smittsamt.
Skulle hon nu "göra något pinsamt" So what???
Alla ungar gör pinsamma saker...
Det är det, som gör dom så gulliga.

Vilken .... tråd! Hemsk tänkte jag skriva först för det är så tunga saker som ni skriver om. Men hemskt är det ju inte, tvärtom, det är en tråd som spritter av hopp.

Så känner jag med.
Jag har som dom flesta en sorg, jag bär med mig.
Att kunna känna att sorg, är en del av livet och att kunna hitta ljusglimmtar i sorgen, är viktigt.
Det är att gå vidare, att kunna le åt ett gott minne, som att kunna sörja vid ett tungt minne.
Har ett töntigt foto av min älskade hund, där han står bland vitsippor, och ibland blir jag glad över honom, ibland gråter jag av saknad.
Tyvärr är döden en del av livet, även om en del får mer av döden, än dom förtjänar...

Simplicity , jag säger till dig vad min yngste som brukar säga .Det är inte din dotter som har problem det är de som inte kan acceptera henne som hon är som har problem.

Tyvärr drabbar det dig och din dotter men så mycket de går miste de som inte vill lära känna henne!!

Usch, nu har det hänt mycket hos mig också. Lilla älsklingsponnyn som jag lärde mig nästan allt på ska somna in och idag fick den nya stora klumpedunsen som jag har blivit så förtjust i åka djurambulans till djursjukhuset...Håller tummarna att det bara är en muskelbristning och inte ett brutet lårben

Sörjer bror som somnade in ikväll.

jag beklagar sorgen

Så tråkigt Netha! Beklagar sorgen!

Att ta fram gamla album och titta på nära o kära brukar framkalla, om inte sorg, så i alla fall vemod o lite saknad. Ofta tänker jag på när bilden togs och minnen dyker upp. Då kan jag känna riktig saknad. Men tiden går ju inte att vrida tillbaka. Ibland kan jag känna saknad över att jag inte har några minnen av min mor. Hon dog i tbc när jag var ett år. Men jag fick en bra uppväxt hos mina farföräldrar så klaga kan jag inte. Vi har nog alla en säck med sorg o saknad i bagaget. Blir den inte för tung så reder vi oss och går vidare i livet.

.
Tack Herkules och Biggan!
Kom ju som en chock idag eftersom han var så pigg igår och själv ringde och ordnade med hemsjukvård och hemtjänst.
inför hemresan som skulle bli på måndag.
Men ... han har varit jättesjuk i cancer och vi visste att det hade gått för långt för att han skulle ha en chans.
Han var jämnårig med make min .. nyss fyllda 68.

Älskade mamma
Mamma, om du visste vad jag saknar dej !
Du var världen bästa mamma, bättre mamma kan nog ingen önska sig. Du var världens bästa mormor för mina pojkar. Trots att det gått nästan 20 år sedan du försvann så är saknaden lika stor.

Kroppsligen finns du ju kvar , men på grund av hjärnskadan du fick i trafikolyckan är du ju helt förändrad. Som en ny mamma , men nu är det du som behöver tas om hand.
Det är en märklig blandning av känslor !
För samtidigt som jag sörjer och saknar dej så är jag glad att du trots allt överlevde.
Glad att du lever och har ett bra liv ! Även om det inte alls är som det hade kunnat varit om inte olyckan hänt.
Glad att du har din humor kvar även om den är lite annorlunda nu.
Glad att du numera känner igen mej , för det fanns ju en tid när du ingenting mindes.
Glad åt dom gånger du känner igen ungarna , även om namnen ibland blir fel.
Samtidigt rivs ju sorgen och saknaden upp varje gång jag träffar dej eller pratar med dej i telefon, för du är ju inte alls den mamman jag saknar. Du bara ser ut precis som hon.
Älskar både min "gamla" och min "nya" mamma !

Så vackert du skriver om din mamma....

Sorgligt öde...


NU BLEV DET TOKIGT!!!!
Bilden med indianen ska tillhöra inlägget till "Hej igen".

Nä, så tråkigt.
Jag beklagar verkligen din sorg.

Så ledsamt..... Beklagar sorgen!

Tack alla för omtanke.

Så lessamt att förlora sin bror, hej igen!


Till dej blomstertanten, jag har också mist min gamla mamma och har en ny nu som är dement.

Beklagar sorgen.