CITAT (Caprice @ 04-01-2005, 01:06)
Hmm, jag skulle nog föreslå att man gör tvärtom...
Alltså, lär det latinska namnet först... Och sedan kommer det svenska automatiskt efter en tid..
Men ... i början känns ju de latinska namnen som rena grekiskan...
(ja, ibland
är det ju grekiska också, försökte vara rolig

)
Själv tycker jag det är lättare att ta det lite på om pö liksom, så det kommer av sig självt mera.
Att lära sig, och komma, ihåg en radda med konstiga bokstäver i mystisk följd, som inte säger en någonting, det fastnar liksom inte. Då blir det mera av ett jobb, än av nöje.
Vissa ord fastnar lättare än andra. Som "alba", som också finns i "albino" och har en egen svensk betydelse.
Eller "folia" (blad), som i svenska folie (bladtunt tänker jag på då, eller hur människor förr i tiden lagat mat inlindade i blad, nu använder man folie.)
Har man mött samma vetenskapliga namn tillräckligt många gånger, så börjar man komma in i det. Och som med allting som man börjar förstå, så börjar det bli roligt. Bara man kommer över den där första tröskeln liksom.
Det är ju olika vad man tycker, om man alls ens vill. Då behöver man ju inte, växter och trädgård ska ju vara ett NÖJE och en avkoppling.
/amaira.