Ja du råse-marie, svar får du i alla fall. Och många olika vinklar och tankar och åsikter.
Jag var nog den förste som läste ditt inlägg när det var nytt. "Tusen saker" hade jag att säga. Å ena sidan.
Å andra sidan: Inte ett ord.
Så jag valde "väntar och ser" vad som händer. Och det gjorde det ju

.
Så himla svårt det är att ge nåt råd eller några kloka ord eller kloka tankar - utifrån en sådan liten text som det ändå var du hade.
"Verkligheten finns i betraktarens ögon" och när det gäller mellanmänskliga konflikter finns det många ögon...
Även mina ögon är mina egna, och starkt präglade av min egen historia och mina egna erfarenheter.
Jag tänker försöka reda ut det lite (bara inför mig själv) och försöka få lite egen distans till det hela (bara inför mig själv) och se om det går att komma nånvart med det hela. Så det kan ge DIG något alltså...
Men jag är inte så säker på det.
Än en gång vill jag säga, att när man försöker sätta "orsaker" på andra människors beteenden, så är det inget annat än spekulationer.
Man kan var rätt ute, eller man kan vara fel ute. Man kan tvivla själv, eller vara tvärsäker själv. Det spelar ingen roll, det kan ändå aldrig bli annat än - just - spekulationer.
I vilken mån din svärmor verkligen ÄR elak, eller inte. Det tror jag inte du kan veta.
Jag tror inte du vet något om
hennes "orsak och verkan".
Vad VET du då?
Du vet (som jag har förstått) att DU upplever hennes beteende som elakt.
Du vet (som jag har förstått) att DU inte klarar av att få en kommunikation med henne, och att du inte kan få henne att lyssna, förstå, eller kanske inte ens (av någon anledning som ingen här vet) "bry sig om" att hon sårar dig. Och ännu värre, att du blir orolig för att hon skadar ditt barn.
DU vet, att DU har försökt, på de sätt som är möjligt för dig, att finna en LÖSNING - men att det inte hittills gett resultat, och troligtvis inte heller kommer att göra det nästa gång.
Som jag förstår det, frustrerar det här dig oerhört
( självklart, sånt här kan frusterar MIG till galenskaps rand).
Så här tänker JAG i sådana här situationer:
Jag kan försöka till en viss gräns. Sedan behöver jag INSE hur det ÄR. Och utgå ifrån verkligheten.
Att gång på gång slå huvudet blodigt mot samma vägg - ger mig inget annat än fler bulor = ganska dumt...
På samma vis har
olika människor
olika relationer till varandra!!
Om man vill respektera ...
sig själv (!) så försöker man också lära sig att GE sig själv, och andra, den friheten - för sin egen, och för sina nära och käras skull.
Du har fått en hel del tänkvärda svar redan. T.ex. Rossi har många kloka synvinklar, tycker jag. Dessa ord t.ex, som är högst giltiga:
CITAT
det är OK för en själv att kritisera t.ex. sin man/barn/föräldrar etc. men skulle någon ANNAN göra det, oavsett om den personen säger samma saker som man just har sagt själv, då blir man INTE glad....
Nej, då blir man inte "glad". Det upplevs allra oftast både kränkande och, ja rent av elakt...
Ser du, hur lätt det är att själv vara "elak"??? Men den som är det, har oftast sina egna tankar om vad det är som händer.
Och alla har vi våra egna ögon som vi ser igenom.
Så är det bara, och så ska det också vara. Det går inte att förändra (för vi har bara våra egna ögon), men det går att bli medveten om.
Det underlättar hela livet när man börjar förstå, att så himla ofta "pratar" man om "olika saker".
Att "släppa på kontrollen" handlar just om detta. Att man förstår att man faktiskt inte "behöver veta" allt som händer.
Man behöver "bara" veta, att man inte vet allt som händer. Men helst "veta" vad man själv gör, och varför. Det underlättar.
Faktiskt vet man oftast inte det. Man bara "tar för givet".
Återigen pratar jag om riktigt SVÅRA saker.
Det låter enkelt, det ÄR svårt.
"Livets svåra enkelhet".
Jaha, det här blir visst lite långt, och lite "snirkligt". Det handlar mer om mig än om dig rose-marie.
Jag säger till mig själv, det jag behöver höra...
(om Syster tittar in här, så vet hon vad jag pratar om: Hej Syster

)(Fast även till Syster behöver jag säga, att jag pratar om MIG, ingen annan)
Nå hur skulle jag försöka göra då, hur skulle jag försöka förhålla mig? Till denna sortens"svärmor"? Om jag hade en sån.
Hrrrmmm, gggrrr. Jaha, det var inte lätt

.
Ja, först och främst skulle jag bli riktigt förbannad. Mitt humör är ganska häftigt när det väl blossar upp.
Men jag har som stolthet, att JAG är "talbar" om nu än den andra inte
är

. Kan jag inte tala med den andra, kan jag tala med mig själv.
Det är en PROCESS som väntar mig, och processer tar TID.
GE mig själv den tiden.
Utgå från verkligheten: Någon "hjälp" eller något "tillmötesgående" från svärmors sida kan du alltså inte förvänta dig.
I alla fall inte i det här skedet. (Saker och ting kan förändra sig.)
HUR kan du göra för att skydda din dotter, på ett RIKTIGT vis?
UTAN att ta ifrån henne relationen till sin farmor?
Då kanske frågan blir ... lite annorlunda... ?
Hur kan du HJÄLPA din dotter, att inte vara så SÅRBAR ( =skydda sig själv) i relationen med sin farmor? Utan att flickan ska behöva avsäga sig något av sin kärlek till henne?
DÄR har du den riktiga utmaningen.
Där GER du också din dotter förutsättningar och verktyg till ett bättre vuxenliv, när den dagen kommer.
För, hur hanterar man olikheter mellan människor? Hur hanterar man att någon nära människa, i sitt EGET sätt att vara, sårar en?
I grund och botten, har det ju inte med "mig" att göra!
Vad kan "jag" göra åt, att någon annan är den människa hon eller han är, och har med sig det bagaget som den människan har i sin livskappsäck?
Jaha ... är det läge för ett "gott råd" nu, månne?
Då är jag tvungen att göra dig besviken ...

Har inget.
Varm kram, och lycka till!
Varje handling startar med en tanke, kom ihåg det!
Även våra känslor är beroende av hur och vad vi tänker om saker och ting.
Det är inte det som
händer oss som får oss att fara i taket, utan vad vi
tänker om det som händer...
Och du, jag tycker inte alls att du är "omogen" på något vis!
Det är ändå bra mycket bättre att prata med andra om lösningar på problem, än att försöka själv och kanske fastna i nån låsning.