Hon är ursäkta ...inte klok

Igår berättade min dotter nyss fyllda 5 att hon och mormor skulle åka och hälsa på hos Pelle Svanslös i Uppsala .
Då säger 70 åringen =farmor att - Pelle svanslös är död ,Bill och Bull är döda
Gösta knutson är oxå död .

Min dotter förnekar att Pelle skulle vara död .........

Jag får tala om för farmor att flickan som hon pratar med är 5 år !!!!! och hon ska på en SAGO UTFLYKT....

Det samma har hänt förut när min dotter som har en otrolig inlevelse i lek och fantasi .Hon och mormor brukar leka att hon är JOjane ( ..hon tror att JANE i tarzan heter så ) och mormor är tarzan .
Och dom är kära i varandra

När Josefine berätter det här för farmor ( när hon är här när josefine fyllde år ) svarar hon att Tarzan är DÖD!!!!!!

nej säger Josefine jag har ju pratat med honom i telefonen idag .....

Hur kan man vara så Elak ....... mot sitt 5 åriga barnbarn

En annan gång sa hon till henne att hon bara hade skit leksaker ????
( det har hon vekligen inte ) ---men farmor har inte köpt något av det ....bara lovat i några år !

Jag lämnar inte Josefine ensam med henne längre för jag litar inte på henne för 5 öre !

Säger man till henne blir HON lite stött men sen rinner det av som vatten på en gås

Jag skulle med glädje säga upp bekantskapen med henne, sambon tycker hon är lika knäpp som jag gör .
Han säger till henne ibland men sen tycker han att ....-man vet inte hur länge hon lever !!!!!!!
JAG ÄR SÄKER PÅ ATT HON ÖVERLEVER OSS ALLA !!!!

Vad ska man göra ..... sambon är inte klar för att säga upp bekantskapen och naturligtvis inte 5 åringen heller som trots det här tycker om farmor ---
Änså länge ----- Farmor har ett barnbarn till som knappt kommer och hälsar på henne han är 23 år . ( min sambos barn från ett tidigare förhållande )

Farmor brukar vara spydig och pratar skit om alla som inte är där ...
Jag "tål " oftast allt sånt där men INTE när det kommer till MIN DOTTER !!!

Har ni något råd ????? Prata hjälper ju inte här för hon fattar verkligen INTE!!!!

Som det är nu så undviker jag bara att träffa henne så mycket som det bara går

Om du mår så dåligt av att umgås med svärmor, tycker jag faktiskt att det kanske är läge att "säga upp bekantskapen" med henne !
Framför allt om hon är så hemsk mot sitt barnbarn !

Bara för att man "råkar" vara släkt måste man inte umgås och definitivt inte finna sig i vad som helst !

Du kan ju börja med att ställa ultimatum till svärmor: att antingen får hon tänka sig för vad hon säger till din dotter och sluta prata skit om andra eller så kommer hon inte att få träffa er !

Då blir det ju hon som väljer om ni ska umgås eller inte !

Lycka till !

Jo gubben har sagt att det vore likabra att svärmor och jag inte träffades eftersom vi inte gillar varandra .
Men han tänker nog inte säga upp bekantskapen utan då ska han och Josefine hälsa på hos henne .
Jag vill då hellre vara med för att se vad som sägs till vår dotter . ( sambon hör dåligt *S*)

Jag antar att jag bara får härda ut och försöka hålla koll på vad hon säger till min dotter .....

Igår sa hon att hennes syster ville att hon skulle flytta dit ...typ 15 mil härifrån ...... mitt hjärta tog ett skutt av glädje .....
men hon ville bo kvar i Västerås

Nu har hon iallfall inte vart här sen 1 februari så kan jag försöka hålla det till 1 gång i månaden så kanske man står ut ?????

Vi har varit rejlält osams några gånger ...bland annat en gång när hon tyckte att jag / vi hade det FULT i köket bara ....skit saker !!!!

Ja som ni kanske förstår är det här en riktig såpa och inte så lätt att komma ur .
Många tror att hon är SÅ trevlig .... för hon är så interesserad att höra om ALLT!!!! för att några timmar senare ringa runt och prata skit !
SUCK !!!! Tack för att jag fått skriva av mig lite .......

ja vad ska man säga... men en gammal regel är ju att vänner får man och släkt föds man med.... eller nåt sånt.
Kan du inte svara med samma mynt? typ: ska du inte klä dig snygg någon gång? Fast hon kanske itne fattar piken fast den e grov.

Då är man ju inte ett dugg bättre !

Och antagligen blir allt ännu värre i stället !

För det första...tråkigt att ni är på kollisionskurs du och din svärmor.
För det andra...du kan väl ändå inte mena att din make ska säga upp bekantskapen med sin egen mor, bara för att du och hon inte kommer överens.
För det tredje och kanske viktigaste...Det är inte helt ofarligt att så här offentligt hänga ut och "förtala" en människa vare sig det är med verkligheten överensstämmande eller inte.
Du har hemsida, liten butik på nätet, namn och hemort angiven och massor av bilder...det gör att din svärmor blir "nästan" namngiven.
Dina grannar och din svärmors "nära" kan vara några av dem som läser här på Odla.nu
Skulle någon av dem vilja anmäla ditt inlägg så är jag inte säker på att du skulle gå fri från åtal.

ja det åtalet skulle jag vilja se .....
och nog skulle det kanske kunna vara värt det oxå om det fick henne att begripa .
jag förstår att det kan verka som bara "skit prat av mig ..." men ingen mer ärn jag har försökt och försökt ......att göra det bättre ....
men det GÅR INTE!!!!!

Det är ju så att det inte bara är hon och jag som är på kollisionskurs ..
det är inte bara mig hon är otrevlig mot även hennes egen son och främst mot sitt barnbarn .
Förtal ....ja jag vet inte ....

Men jag står för det !

Min son behöver inte träffa min farmor. Det är många år sen jag lät honom slippa. Släkt eller ej!

Lär nog knappast bli åtal, för det en är "ente en seffra rett" för att uppfylla kriterer för att få en fällande dom i detta fallet.

Hur skulle du gjort om det varit din mor?

Tycker det är ett ganska omoget sätt att behandla sin svärmor på, två vuxna borde ju kunna prata med varandra. Visst, ni har olika åsikter om det mesta tydligen, men att säga upp bekantskapet för såna saker är lite "futtigt" för mej.

Åtal kanske är att ta i, men ditt inlägg är faktiskt smaklöst . Tycker det är osnyggt att ensidigt lägga ut en annan människa på detta sett, hur otrevlig hon än må vara. Kan inte vara så kul varken för din man eller ditt barn, trots allt är det ju deras mor och farmor det gäller.
Tycker inte att man skall göra allmängods av sina familjerelationer.
Birgit Ek

Är väl inte mera fel att fråga om råd i en familjetvist än att fråga om tex granntvister eller andra klurigheter.

Åhh ...det är inte bara såna futtigheter att min dotter gråter och är ledsen
.Det finns mer som jag inte"hänger ut " på odla.

Det här är bara en sak i raden tyvärr ....jag sopar upp så gott jag kan och andra trampar på i stor skorna!

Om du tror att det är något larvigt bråk mellan svärdotter och svärmor
har du fattat fel .
Jag har aldrig haft problem med relationer till andra mäniskor utan brukar tvärom vara väldigt omtyckt.
hur konstigt det nu kan verka i era ögon

Om det hade varit min mor hade jag absolut sagt till , vilket jag även gör VEM DET ÄN ÄR !!!!!

Det är bara trist eftersom vi skulle kunna ha mycket kul ihop
hon är hemma och jag är ju hemma mamma med Min dotter .

Jag vet inte hur det är med er men för mig går INTE husfriden först det gör mitt barn !
För mig är det inte OK att någon vem det än är kommer och förolämpar min familj och talar om att man är tjock , har fult hemma , har skit saker ,
För mig är det inte ett normalt vuxet beteende .

Jag är bara ledsen att det upprört era känslor och hoppas att ni trots detta fortsätter att ge mig bra svar på mina frågor .
Jag vill inte bli "ovän" med mina cyber vänner .
Det är väl dummt att skriva på odla och nästa gång ska jag tänka mig för och skriver direkt till dig min vän


Hoppas ni god tar min ursäkt även om jag står för vartenda ord ......
Jag är stenhård när det gäller att försvara min familj grrrr

Tänk bara på att din svärmor också tillhör familjen .... och i ännu högre grad din sambos familj.

Ibland behöver man skriva av sig och få ut sina frustrationer och förhoppningsvis känns det bättre för dig nu.

Jag undrar - vad tycker din dotter om sin farmor? Det kan ju hända att hon är jätteförtjust i sin farmor och inte uppfattar samma saker som du och din sambo.

Kanske mår inte din svärmor så bra? I ditt första inlägg verkade det som om hon kommenterade döden mycket. Hon kanske har fått en ålderskris/lider av dödsångest?

Hursomhelst så tror jag att det är väldigt jobbigt för dig. Och din sambo är förmodligen kluven. Du vet hur det är - det är OK för en själv att kritisera t.ex. sin man/barn/föräldrar etc. men skulle någon ANNAN göra det, oavsett om den personen säger samma saker som man just har sagt själv, då blir man INTE glad....

I ditt första inlägg fick jag uppfattningen att du ville säga upp bekantskapen (både å din och din dotters vägnar) med din svärmor/ditt barns farmor för att hon berättat att Pelle Svanslös egentligen inte finns. Inte Tarzan och Jane heller. Hade väl kanske varit enklare från allas sidor att förklara för din dotter att dom är påhittade figurer allihop, en femåring förstår mer än man tror.

I dina senare inlägg får jag en annan uppfattning, det verkar mera vara en konflikt mellan dej och din svärmor. Om hennes uppfattning om dej och dina saker.

Synd iaf att din dotter hamnar i kläm mellan er två.

Det låter onekligen som ett udda beteende från din svärmors sida och 'moders-tigrinnan' inom dig har vaknat (den finns inom alla mödrar men får lyckligtvis slumra sött ofta). Hon, moders-tigrinnan, är inte helt lätt att ha o göra med heller... och en starkare kraft får man leta länge efter... Nå, det var inte detta jag ville skriva om
Jag noterade också att svärmor verkar ha hakat upp sig en del på döden och tyckte det var 'intressant'. Kan inte låta bli att fråga mig varför hon vill påpeka att påhittade figurer är 'döda'? De kan ju inte dö.
Försöker hon förbereda din dotter på farmors eventuella bortgång? Jag har inte den blekaste aning, såklart, men nånting borde ju vara drivkraften bakom hennes sätt att prata...?
Att hon tycker att saker är fula/tjocka/skitsaker etc är ju egentligen oviktigt (?), det spelar ju ingen roll vad hon tycker om er o ert hem o era saker även om jag kan förstå att det stör dig, speciellt med tanke på att du redan har tentaklerna ute när det gäller henne.
Moders-tigrinnan inom dig kan kanske behöva lugnas lite, prata snällt med dig själv och låt dig inte störas av det som är mindre viktigt.
Försök sätta fingret på det verkliga problemet. Vad är det som stör dig mest? Vad var det som fick tigrinnan att vässa klorna?

Sedan, försök att hitta bakomliggande orsaker till det som händer, t ex 'varför gör svärmor så?' 'varför säger hon så?' .

Det finns alltid en drivkraft bakom, en orsak, en förklaring. kruxet kan vara att hitta den... Men hittar man orsaken så hittar man oftast också lösningen.

Moders-tigrinnan, ja... En formidabel kraft, men inte så lätt att hantera... HON (tigrinnan) söker inte orsaker, hon slår sig fram och hon är mycket behövlig emellanåt. Men ibland måste man smeka henne mjukt o tala lugnande till henne. Var glad över din inre 'katta' hon är en del av dig (av alla mödrar) och klipp inte av henne klorna. Men låt henne inte bestämma...
Förstår du vad jag menar? Vad jag pratar om? Det kan ju verka helsnurrigt i vissas ögon misstänker jag...
Nåja, sån är jag, full av jungianska arketyper

Låt inte din tigrinna fajtas med tigrinnan i din svärmor... Det kan bli en blodig kamp o den är inte värd det. Tigrinnor inom samma familj måste försöka hitta andra lösningar.

Hoppsan, det här blev långt... och kanske komplett förvirrande.
Men jag önskar dig lycka till o hoppas att allt kommer att lösa sig till det bästa.

Björn-kram / Maria

Ja du råse-marie, svar får du i alla fall. Och många olika vinklar och tankar och åsikter.

Jag var nog den förste som läste ditt inlägg när det var nytt. "Tusen saker" hade jag att säga. Å ena sidan.
Å andra sidan: Inte ett ord.

Så jag valde "väntar och ser" vad som händer. Och det gjorde det ju .

Så himla svårt det är att ge nåt råd eller några kloka ord eller kloka tankar - utifrån en sådan liten text som det ändå var du hade.

"Verkligheten finns i betraktarens ögon" och när det gäller mellanmänskliga konflikter finns det många ögon...
Även mina ögon är mina egna, och starkt präglade av min egen historia och mina egna erfarenheter.


Jag tänker försöka reda ut det lite (bara inför mig själv) och försöka få lite egen distans till det hela (bara inför mig själv) och se om det går att komma nånvart med det hela. Så det kan ge DIG något alltså...
Men jag är inte så säker på det.


Än en gång vill jag säga, att när man försöker sätta "orsaker" på andra människors beteenden, så är det inget annat än spekulationer.


Man kan var rätt ute, eller man kan vara fel ute. Man kan tvivla själv, eller vara tvärsäker själv. Det spelar ingen roll, det kan ändå aldrig bli annat än - just - spekulationer.

I vilken mån din svärmor verkligen ÄR elak, eller inte. Det tror jag inte du kan veta.
Jag tror inte du vet något om hennes "orsak och verkan".

Vad VET du då?

Du vet (som jag har förstått) att DU upplever hennes beteende som elakt.

Du vet (som jag har förstått) att DU inte klarar av att få en kommunikation med henne, och att du inte kan få henne att lyssna, förstå, eller kanske inte ens (av någon anledning som ingen här vet) "bry sig om" att hon sårar dig. Och ännu värre, att du blir orolig för att hon skadar ditt barn.


DU vet, att DU har försökt, på de sätt som är möjligt för dig, att finna en LÖSNING - men att det inte hittills gett resultat, och troligtvis inte heller kommer att göra det nästa gång.

Som jag förstår det, frustrerar det här dig oerhört
( självklart, sånt här kan frusterar MIG till galenskaps rand).


Så här tänker JAG i sådana här situationer:

Jag kan försöka till en viss gräns. Sedan behöver jag INSE hur det ÄR. Och utgå ifrån verkligheten.
Att gång på gång slå huvudet blodigt mot samma vägg - ger mig inget annat än fler bulor = ganska dumt...

På samma vis har olika människor olika relationer till varandra!!
Om man vill respektera ... sig själv (!) så försöker man också lära sig att GE sig själv, och andra, den friheten - för sin egen, och för sina nära och käras skull.



Du har fått en hel del tänkvärda svar redan. T.ex. Rossi har många kloka synvinklar, tycker jag. Dessa ord t.ex, som är högst giltiga:


Nej, då blir man inte "glad". Det upplevs allra oftast både kränkande och, ja rent av elakt...
Ser du, hur lätt det är att själv vara "elak"??? Men den som är det, har oftast sina egna tankar om vad det är som händer.

Och alla har vi våra egna ögon som vi ser igenom.

Så är det bara, och så ska det också vara. Det går inte att förändra (för vi har bara våra egna ögon), men det går att bli medveten om.
Det underlättar hela livet när man börjar förstå, att så himla ofta "pratar" man om "olika saker".

Att "släppa på kontrollen" handlar just om detta. Att man förstår att man faktiskt inte "behöver veta" allt som händer.

Man behöver "bara" veta, att man inte vet allt som händer. Men helst "veta" vad man själv gör, och varför. Det underlättar.

Faktiskt vet man oftast inte det. Man bara "tar för givet".
Återigen pratar jag om riktigt SVÅRA saker.
Det låter enkelt, det ÄR svårt.
"Livets svåra enkelhet".


Jaha, det här blir visst lite långt, och lite "snirkligt". Det handlar mer om mig än om dig rose-marie.
Jag säger till mig själv, det jag behöver höra...
(om Syster tittar in här, så vet hon vad jag pratar om: Hej Syster )(Fast även till Syster behöver jag säga, att jag pratar om MIG, ingen annan)


Nå hur skulle jag försöka göra då, hur skulle jag försöka förhålla mig? Till denna sortens"svärmor"? Om jag hade en sån.
Hrrrmmm, gggrrr. Jaha, det var inte lätt .

Ja, först och främst skulle jag bli riktigt förbannad. Mitt humör är ganska häftigt när det väl blossar upp.
Men jag har som stolthet, att JAG är "talbar" om nu än den andra inte
är . Kan jag inte tala med den andra, kan jag tala med mig själv.

Det är en PROCESS som väntar mig, och processer tar TID.
GE mig själv den tiden.
Utgå från verkligheten: Någon "hjälp" eller något "tillmötesgående" från svärmors sida kan du alltså inte förvänta dig.
I alla fall inte i det här skedet. (Saker och ting kan förändra sig.)

HUR kan du göra för att skydda din dotter, på ett RIKTIGT vis?
UTAN att ta ifrån henne relationen till sin farmor?

Då kanske frågan blir ... lite annorlunda... ?

Hur kan du HJÄLPA din dotter, att inte vara så SÅRBAR ( =skydda sig själv) i relationen med sin farmor? Utan att flickan ska behöva avsäga sig något av sin kärlek till henne?

DÄR har du den riktiga utmaningen.

Där GER du också din dotter förutsättningar och verktyg till ett bättre vuxenliv, när den dagen kommer.
För, hur hanterar man olikheter mellan människor? Hur hanterar man att någon nära människa, i sitt EGET sätt att vara, sårar en?

I grund och botten, har det ju inte med "mig" att göra!
Vad kan "jag" göra åt, att någon annan är den människa hon eller han är, och har med sig det bagaget som den människan har i sin livskappsäck?


Jaha ... är det läge för ett "gott råd" nu, månne?
Då är jag tvungen att göra dig besviken ...
Har inget.

Varm kram, och lycka till!


Varje handling startar med en tanke, kom ihåg det!
Även våra känslor är beroende av hur och vad vi tänker om saker och ting.

Det är inte det som händer oss som får oss att fara i taket, utan vad vi tänker om det som händer...

Och du, jag tycker inte alls att du är "omogen" på något vis!
Det är ändå bra mycket bättre att prata med andra om lösningar på problem, än att försöka själv och kanske fastna i nån låsning.

Vill bara lägga till, att jag inte hade läst Airamyas fina inlägg innan jag postade mitt (som tog lite tid att skriva).

Airamya! "Långt inlägg"?? Äh, kom igen nu (förlåt, kunde inte låta bli ) Kram från "Dubbelt-så-långt-Skrivaren"

Undrar först och främst...
Är svärmodern verkligen elak, eller kanske bara klumpig i sina uttalanden..?
Kanske håller på att bli senil..?

Hon kanske menade att vara informativ när hon talade om att Pelle S är död..?
Att det sedan är ett onödigt påpekande är ju en annan sak, i synnerhet till en femåring...

Att be sin son säga upp bekanskapen med sin mamma är ju inget bra alternativ, speciellt inte om det kommer ifrån någon annan...
Och det är ju ett väldigt drastiskt beslut, som isf ska vara noga genomtänkt...

Det är en svår situation, men i slutänden brukar det vara bäst att följa sin intuition och magkänsla..
Den känner du nog själv bäst till...

Men låt det vara ett noga övertänkt beslut....



Caprice

Jaa, för att vara från mig så var det väääldigt långt... Men allt är ju relativt, en vacker dag lyckas jag kanske 'komma ikapp' dig

Eller sig själv! ??

Att konfronteras sin egen död, är inga lätta saker!


Vill bara instämma - trots det jag skrivit om att man ju "aldrig kan veta".

Tycker Airamya skrivit så klokt! *tar till mig*
Skriver under på vartenda ord!!!

Om inte svärmor har varit ett problem tidigare, skulle nog jag också hålla på att hon börjar bli senil. Det kan ta sig en del märkliga uttryck onekligen. Så här i efterhand kan vi inse att det var bra många år sedan min mormor började få lite felkopplingar om man säger så. Men det begrep vi inte, och blev allt som oftast förbannade, och morsan bröt ihop totalt ett tag. Mormor var jäkligt elak och egoistisk, utan att vara elak egentligen. (Egoist har hon nog alltid varit, fast inte så tydligt...)

Om svärmor har varit ett problem och det inte funkar att prata med henne, är nog det bästa att i görligaste mån undvika henne. Fast det är naturligtvis tungt om din dotter vill umgås med farmor trots allt. Men så länge hon inte kommer instörtande och försöker styra era liv, borde det väl kunna hållas på en hanterlig nivå? Hoppas ni orkar reda ut det hela, jag förstår att du behöver skriva av dig lite här, även om någon lyckas lista ut vem den baktalade är...

Måste säga att jag tycker svärmors/ farmors beteende är knepigt....
Att säga att dessa figurer är döda tycker jag borde platsa mer i ett storesyskons avundsjuka uttalande.....

Tack för alla tänkvärda ord
Ingen är mer ledsen än jag för att det är på det här sättet .
Jag har ju "lovat" att inte skriva något mer men vill ändå förklara en sist gång .
Det är inte så att jag på något sätt vill tvinga min sambo att säga upp bekantskapen med sin mamma.
Jag försöker även att vår dotter ska träffa farmor men jag är rädd att hon ska influera vår dottter med sina åsikter och missnöje över allting och alla .

Jag tror inte att det handalar om någon plötslig dödsångest utan hon har
varit så här länge ( vad jag kan förstå av min sambo )

Visst kan jag förklara för min dotter att tomten eller vad det nu må vara inte finns men varför skulle jag behöva ta bort den "trollska och fantasifulla " tid som barn besitter bara för att förklara dumma
komentarer .

Nej jag vet inte vad det handlar om och varför hon beter sig på det här sättet .
Men det är inget nytt som har kommit till sen jag kom i deras släkt utan det fanns där redan innan .

Ingen skulle vara gladare än jag om vi kunde prata med varandra men
tro mig jag har försökt .....

Återigen vill jag säga att jag tycker det är tråkigt att ni inte kommer överens...men...har du funderat över hur du skulle reagerat om din dotter och farmor hade lekt att de var Jane och Tarsan och var kära i varann!?
Vad tror du att din mor hade tyckt om det... Kanske är det inte alls för tidigt att så smått börja berätta för femåringen att dessa "figurer" är just fantasifigurer...som inte finns på riktigt.
Jag tror...märk väl, det är min åsikt som jag absolut inte vill pracka på vare sig dig eller någon annan...vill bara delge den...är att din dotter..om hon fortsätter leva i tron att t.ex hon och mormor är "figurerna" och är kära i varann...kommer att få problem när hon börjar i sexårsgruppen.
Kommer hon och berättar att t.ex Pelle Svanslös visst lever...ja då tror jag nog att de flesta andra i gruppen kommer att ha annan åsikt.
Det är inte på något vis fel att för en femåring berätta att sagofigurer är "på låtsas"...tvärtom tror jag att det är kan vara direkt skadligt att "lura" dem alltför länge.
På dagis lär man också barnen vad som är saga och sant....det är på inget sätt hämmande i deras utveckling.

Tomten..han kommer en gång om året...där tycker jag att barnen ska få ha sin tro kvar tills de själva börjar genomskåda "bluffen"...det brukar komma så småningom.

Försök att låta dottern följa med sin pappa på farmorsbesök...om de besöken skadar er dotter så tror jag säkert att hennes pappa säger ifrån...pappor har barnen lika kär som vi mammor...det är jag övertygad om.

Slutligen vill jag säga att jag på inget sätt vill kritisera dig...önskar att ni hittar lösning på problemet.

Håller med Agneta i hela inlägget!



...och speciellt detta sista! Lycka till!

Kloka och väl genomtänkta ord Agneta

mvh
Berit

Jag är inte så säker på att det bara är din svärmor som är problemet, jag tror du är lika mycket problem för hela din familj.
Du kan inte hur mycket du än vill styra och ställa med din dotters upplevelser i all tid, du varken kan eller ska ha 100% koll, du måste låta henne ha ett liv utan dig, det är dags att klippa av navelsträngen.
Hon är 5, inte 3 så det kanske är dags att låta henne uppleva livet som det är, snart börjar hon skolan och har levt med dig som hemmamamma. Hon kommer att gå i skolan med barn som gått på dagis och fått samma information om Pelle och övriga seriefigurer som din svärmor ger henne. Ja, jag tror inte att vi förskollärare uttrycker oss som din svärmor gör men budskapet är detsamma. Pelle finns inte, han är en saga.
Ärlighet är a och o i barnuppfostran, det är viktigt att barn, hur livlig fantasi dom än har inte får leva i den. Barn är duktiga på att skilja på fantasi och verklighet och det skadar inte på något sätt leken.
Om jag vore du skulle jag se till att flickan inte avviker för mycket från andra barn när hon kommer upp i skolåldern, tyvärr är det ju så att barn kan vara ganska grymma.
Jag läser genom raderna att du är lite av hönsmamma och binder upp din dotter ganska mycket till dig, det är inte bra för henne nu när hon börjar bli så stor. Hon har rätt till sin farmor och du är skyldig att ge henne den.

Försök du komma överens med svärmor och ha samma tolerans med henne som med din egen mamma. Det är du skyldig både din sambo och dotter. Ibland får man bita ihop, och är du missnöjd så ta upp det direkt med svärmor när din dotter inte är med. Blanda inte in din sambo då skapar du osäkerhet och förvirring i hans förhållande till sin mamma. Det är du som har konflikten inte han. Var ödmjuk vid det samtalet, lyssna på henne också det kanske rent av är du som ska ändra åsikt.
Kom till slut ihåg att alla kan inte vara som du, och att det finns utmärkt litteratur att ta till i barnuppfostran, både du och svärmor kanske skulle behöva lära er ett och annat om barn.

Säger Neta som jobbat som förskollärare i 30 år, och är farmor och svärmor.

Håller med i det du säger netaave... detta fastän våra fyra barn aldrig har vistats på dagis eftersom jag varit sk "lyxhustru" men aldrig "hönsmamma"
säger jag som haft minderåriga hemma i 36 - 37 år och är både farmor och mormor och svärmor så klart.

Ja uppfostra barn är en konst som många föräldrar inte behärskar. Föräldrar tror ofta dom vet vad som är bäst för sina telningar men jag får gåshud ibland när föräldrar binder sina barn för tätt till sig. Trygghet för barn är inte bara mamma och pappa.
Jag har själv försökt att inte lägga mig i hur min svärdotter uppfostrar sina barn, men gör klart för henne att de regler som hon har inte alltid behöver gälla för mig, bestraffningar t.ex. tycker jag man kan vara befriad ifrån som farmor. Mitt äldsta barnbarn har börjat bita på naglarna och då tyckte min svärdotter att jag inte skulle ge henne något påskägg om jag såg att naglarna var avbitna. Jag vägrade förstås, och som tur är har jag en klok son som insåg det orimliga i det.
Så det är inte alltid så lätt att vara farmor heller.

skulle min äldsta dotter hört...hon bet på alla sina naglar...precis så länge hon själv ville göra...Nu har hon fina "ickebitna"

Är väl som med dem som har bråttom att få barnen "torra" (slippa blöjor)
..En vacker dag......

Ja man har sett många exempel på föräldrar, mest mammor, som sätter sin egen bekvämlighet före barnens välbefinnande. Torra ska dom va helst i det ögonblick dom kommer ut och gunåde om dom smutsar ner sig.
Värst är ändå karriärmammorna som lämnar barnen före frukost och hämtar dom sovandes vid 18-tiden, sen lämnas dom till farmor och mormor på helgen för då behöver föräldrarna vila och koppla av. Jo dom finns faktiskt. Har sett så mycket under de här åren att jag skulle kunna skriva en bok om det.
Nej lagom är bäst, idealet tycker jag är om barnen börjar på dagis vid 3-årsåldern för då behöver dom kompisar, är där max 6 timmar, då är både barn och föräldrar pigga och orkar med varandra. Men att ha det så är få förunnat idag.
Och innan jag får ett ramaskri nu så, ja jag vet att barn som är hela dar också kan må bra och att en förälder som jobbar heltid kan va pigg. Men idealet ur min synvinkel av min erfarenhet.......
Och jag vet också att det finns barn som går hemma med sina mammor kan ha kompisar och att det finns dom som mår bra av det också!

Ursäkta men ....DU har verkligen misstolkat det mesta

Här har verkligen DIN fantasi skenat iväg och man kanske borde fråga HUR det är istället för att läsa mellan raderan ??!!.

Min dotter är en mycket medveten och inte alls onormalt modersbunden 5 åring så jag är inte ett dugg orolig att hon skulle bli lidande av någon fantasilek.
Det är istället så tycker jag, som inte är förskolelärare ( jag har bara jobbat med sjukabarn och utvecklingsstörda är kontaktperson vän och mamma) att dagens barn har en alldeles för "vuxen" syn på saker redan som 4 åringar .....

Att jag är hemma med min dotter är inte för att jag är hönsmamma utan
helt enkelt för att jag vill att barn ska får ha möjlighet att vara hemma istället för dagis med överfulla avdelningar ( OBS vår dotter träffar många barn så hon är inte isolerad i sin fantasivärd )

citat agneta -Barn är duktiga på att skilja på fantasi och verklighet- slut citat .... varför skulle min dotter inte vara det tror DU

Tomte eller vad det nu må vara för fantasi figur kan ju knappast vara döda ???? eller ????

(kortade ner citatet...)

Tycker att allt det du skriver är så typiskt förskollärar-snack. Visst, det är väl fel att dra alla förskollärare över en kam, men det är ju det du gör med oss hemma-föräldrar. Jag tror absolut inte att barn far illa av att inte ha varit dagisbarn.

Så skriver du
Få förunnat?? Jag skulle aldrig vilja att mina barn hade behövt växa upp så.

Neej, säger som förut.... Lycka till rose-marie både med barn och svärmor!

----------
råååååse-marie var det visst...

Infekterat ämne som alltid kommer att vara infekterat.

Alla reagerar med taggarna för att man antingen har en svärmor, är en svärmor eller kommer att bli en svärmor.

Alla reagerar utfrån sina egan utgångspunkter vilket inte alltid för att säga nästan aldrig stämmer överenns med någon annans situation därför att det hela handlar om två unika individers förhållande.

Bra svärmödrar tar illa upp av diskussionen för att de är rädda för att inte vara så omtyckta som de själva upplever sig vara. Tänk om min svärdotter tycker så om mig.......!

Illa behandlade svärdöttrar känner sig kränkta för att de i verkligheten upplevt att svärmor visst kan vara en riktig pina. Att då få höra att man borde skärpa sig fostra sina barn bättre osv är att få en smäll på käften till.

Sanningen är väl den att det finns bra svärdöttrar och det finns dåliga.
Det finns bra svärmödrar och det fnns dåliga.
Precis som det finns bra och dåliga läkare, advokater sjukgymnaster osv.

Diskussionen förs inte framåt.

SVärmödrar känner sig ofta hotade och rädda för att mista kontakten med son och barnbarn. Problemet är att de inte accepterat sonens val av partner eller att han överhuvudtaget valt en partner.

Svärdottern känner sig ofta hotad för att svärmoder försöker komma som en kil i äktenskapet. Det gör att bilden av hur svärdottern vill låta sin barn växa upp hotas. Man vill ju att barnen skall växa upp med både mamma och pappa helst under samma tak i fridfulla hemförhållanden.

I ställer för att göra livet lätt för de man älskar mest så gör man livet till ett helvete fär båda. Både svärmor och svärdotter vill ju att både mannen och barnen skall vara lyckliga. I stället bevakar man sina revir.

Min bild av rollfördelningen är kanske lite annorlunda.

Jag anser att en svärmor gjort sin fostrargärning i och med sina barn. Hon måsta acceptera att svärdottern och sonen sjäva fostrar sina barn. Hon måste också accetera att de vuxna barnen lever sina liv. Hon måste också acceptera att hon inte äger sin son och sina barnbarn som inventarier eller saker. Gör hon det så skulle hon förstå att man inte behandlar sin svärdotter annorlunda än andra människor. Ingen annan skulle acceptera att man kommer hem till dom och kritiserar heminredning, husets innevånare kläder, figur mm. DÅ gör man det inte med svärdottern heller.

Svärdöttrar måste lära sig känna skillnaden mellan råd och kritik. Det är bra att lyssna på råd men man behöver inte följa dom, man behöver inte ens motivera varför man inte föjer dom. Helt enkelt samla tillräckligt mycket sjävlförstroende för att fatta sina egna beslut coh stå för dom utan att ställa sig i försvarsställning. Kanske är det bra för förhållandet till svärmor att också inse att man har henne att tacka för den underbare man man faktist delar livet med.

När det gäller barnen så låt svärmor ha ett eget förhållande till dom. Ljuger sävrmor eller lovar saker som inte hålls så fattar barnen en egen ståndpunkt om detta med tiden utan att man själv behöver lägga sig i.
Kanske har svärmor ett bra förhållande till barnbarnen om man själv inte är med. Mamma behöver hur som helst inte känna sig hotad av att barnen skulle föredra farmor. En mamma är alltid en mamma och kritiserar farmor mamma inför barnen så skaffar hon sig bara själv minuspoäng.

Att tvinga maken att säga upp bekantskapen är ingen vidare idé. Han skulle komma att hålla det mot dig en dag framför allt när farmor är borta.

Att låta maken och barnbarnet umgås enbart med farmor själva kan vara både bra och diskutabelt. Det beror på vad farmors mål är. Är det så att ni två bara har dålig kemi och att hon accepterar din mans val av dig som partner så är det en bra lösning en tid. Är det så att hon försöker kritisera dig inför mannen så kan hon skapa konflikter mellan dig och maken. Då är det vanskligare.

Detta har ju också två utgångspunkter. Har maken etablerat ett vuxenförhpllande till sin mamma klarar han av hennes kritik och slår bort den. Om han fortfarande är en pojke i hennes och sina egna ögon så har han tyvärr inte mycket att sätta emot.

Trots allt så anser jag att det är maken sak att sätta gränser. Han skall sätta gränser mot svärmor så att hon inte klampar in i ert liv. Han skall också sätta gränser mot dig så att du inte utkämpar krig som inte behöver föras. Den dag han säger ifrån och säger att mamma min familj älskar dig men du måste acceptera min parter och vårt val av hur vi vill fostra våra bara och låta vår familj växa upp så kommer allt att lösa sig.

Han måste kanske också tydligare visa dig sin kärlek att den är pålitlig och att svärmor inte kan påverka den. Då tror jag att du kan bättre klara av att hantera henne eftersom du då höjer din toleranströskel för att du älskar din man.

Jag tror alltså att svärmorskonflikter egentligen inte ligger mellan svärmor och svärdotter. Jag tror att det ligger i färhållandet mellan sonen och mamman. Ett ej etablerat vuxenförhållande mellan mor och son.

Själv fasar jag för den dag jag blir svärmor. Jag längtar efter svärdöttrar men är livrädd för att bli en dålig sävrmor som skapar problem för mna kära söners familjer. Vilka föresatser man har stämmer inte alltid äverenns med vad man verkligen gör har jag upptäckt.

Bettson -oroa dig inte, det låter som du kommer bli en toppen svärmor.

*håller med mekare* Bettson, det där var nog det bästa inlägget hittills i den här debatten Hm, ja, utifrån min synvinkel då...

Jag har inte ett enda ord att tillägga. Håller så fullkomligt med Bettson. Varför skriver jag då? Ja, den som det visste...

Bl.a. det här du skriver Råse-marie grundade jag mitt inlägg på, att du prompt måste ha koll på vad som sägs, du nedgraderar din dotter tycker jag, litar inte på att hon själv kan sålla!

Att jag låter som en typisk förskollärare som någon skrev kan ju bero på att jag är det sedan 1970. Det innebär ju också att jag har en erfarenhet av barn 1-6 år som vida överskrider den erfarenhet ni har.
Jag har också samma erfarenhet av föräldrar och föräldrars sätt att diskutera de här frågorna, jag arbetade även 10 år på öppna förskolan då enbart med hemmaföräldrar.
Men faktiskt så är jag inte bara förskollärare utan mamma också till ett barn jag varit hemmamamma med, (ja ni läste rätt) och två barn som varit deltidare på dagis.
Min erfarenhet är alltså ganska stor.

Ändå tycker jag att som samhälle och skola ser ut idag så är det bäst för barnen om de varit lite på dagis/förskola innan de börjar skolan. Omställningen blir för stor annars. Det var skillnad bara för en 10-15 år sedan, men idag tycker jag hela samhället är uppbyggt på att man måste jobba båda för att klara sig, och att barnomsorg är ett måste för många. Det märks inte minst nu på lovet, det finns inte en unge hemma alla är på dagis/fritids trots påsklov från skolan.

Om det var bättre förr, ja det tycker jag också! Barn idag är inte barn lika länge, om ni förstår vad jag menar.

Bra inlägg Bettsson! *och diskussionen tar genast ett skutt framåt *


Det är ju mycket möjligt, eftersom det ju faktiskt är ett ganska vanligt "fenomen"...

Vi har ju alla, både kvinnor som män, en speciell sorts bindning till våra föräldrar, som inte alltid är så lätt att "hantera vuxet".

Å andra sidan kanske det är en felspekulation det här också.


Men om jag fortsätter lite tankar, utifrån det du skrivit Bettsson, så blir det, som vanligt: "Ookeeej... vad gör jag då!"



"Måste" ... ?? För vaddå? För att lösa konflikten?

Och om han inte gör det? Om han "inte kan" av någon anledning, inte "vill" närma sig samtalet ens... ???

Nu vill jag tillägga att jag SPEKULERAR och ingenting annat.
För vem vet hur det egentligen ligger till???

Jag tänker vidare, utifrån ett "möjligt" scenario, taget ifrån luften. Det är mina allmänna tankar, som inte har ett dugg med råse-maries verkliga situation att göra. (nu lyckades jag också stava råse-marie rätt)


Om "han" nu inte är "intresserad" av något "måste".
Vad ska mamman göra då? Skilja sig? För att han inte gör vad han måste?

Eller försöker man finna sina egna vägar utifrån sig själv, och ha tolerans och fördragsamhet med människors ständiga tillkortakommanden (andras och ens egna)?

Det går ju aldrig att säga DU "ska göra". Det funkar inte. Det enda valet som man har, är JAG "ska göra".

Man kan aldrig styra andra, man har bara makt över sig själv. Om man nu ens har det...

Det är i alla fall den enda makt som man kan börja försöka bygga upp, ur maktlöshet.


"Måste" och "borde" är - i mina ögon - ord som i sig är vilseledande.
I världen och livet finns inga måsten, och "borden" existerar inte alls, det är bara mänskliga påfund som dyker upp när man är på kollisionskurs med Verkligheten.

Däremot kan man prata om BEHOV, men det blir en lite annorlunda diskussion av det.



Vill återknyta till det här, som jag skrev förut:


Vår "spekulation" där, visade sig ju vara fel ...
Man ser med sina egna ögon bara.

Ändå är det ju onekligen så, att om man FÖRSTÅR vad som "händer" och varför, så smälter irritationen bort som snö i tö.
Så visst underlättar det, om man lyckas finna orsaken.

Kruxet är just det, att finna den...

För mig funkar det att ha "funnit" det här:
Det FINNS en orsak, även när jag inte för mitt liv kan förstå vad det kan vara! Och om jag VISSTE den, så skulle jag inte vara irriterad, utan jag skulle FÖRSTÅ!

Ur det, VET jag, att ...

Varje gång jag blir irriterad på någon - så ser jag inte Verkligheten som den är!

Med Kay Pollaks egna ord (i den kloka och insiktsrika boken "Att välja glädje"), så är jag helt enkelt inte upprörd av de skäl jag tror!



Att hålla på och spekulera i VARFÖR någon beter sig som "någon" gör, så "fastnar" man ju!

Om man tror att lösningen finns i att NÅGON ANNAN förändrar sig, fastnar man också.
Man "låser" helt enkelt situationen.

Ur det kan man "fly den", av vanmakt. Säga upp bekantskapen t.ex.
Men man lyckas inte med att "gå vidare" utifrån det som är.


I mina ögon skulle diskussionen nu bli intressant, genom olika KONSTRUKTIVA förslag hur man i en sådan här situation kan förhålla sig gentemot sitt barn, för att GE och HJÄLPA barnet att få fortsätta älska sin farmor och ha en FIN relation, trors att farmor "är som hon är".

(inte "gnäll" om vad som är fel, det är så "enkelt", det klarar vem som helst. Särskilt att finna andras fel. Men LÖSNINGAR!)

Svårt? Javisst! Men vilken GÅVA till sitt barn!


Själv har jag försökt vara tydlig gentemot mina barn, att vuxna inte alltid har rätt. Vuxna människor beter sig inte per automatik vuxet.
Det är en bra kunskap att bära med sig från barnsben.

Sedan gäller det ju att säga det på rätt sätt, adekvat för barnets ålder, och att säga det vid rätt tillfällen.
Men jag tror på att det hjälper barnen att få självkänsla, att tro på sig själva.


Hur kan man göra i en sådan här situation? Nån som har förslag?
För mig handlar det naturligtvis om att PRATA med barnet. Men vad säger man? Så det blir rätt, för alla parter?

Undrar amaira

tror också att du kommer att bli en aldeles utmärkt och mycket älskad svärmor bettson
härliga ord, håller med till 100%

Åh, Amaira Du gör mig lycklig!

(Jo, det var nog en smärre kärleksförklaring det där... misstolka den inte är ni snälla... jag är redan förlovad! )

Tycker bara att det låter väldigt dumt att man säger att en sagofigur är död... Visst kan man förklara att sagofigurer bara är påhittade, och det borde de flesta barn förstå om det inte redan vet om det(!) men död???
För övrigt tycker jag att barn ska få vara barn så länge som möjligt!!! Leka och tro på tomten osv!

Lycka till med din svärmor råse-marie! Hoppas att det löser sig till det bästa!

(edit: stavar som en kratta! )

Jag tror nog betämt att det finns en del måsten och borden.

Visst finns det behov. Blir dessa behov inte tillfredsställda så har man valet enlgt din princip att välja att inte tillfredsställa sitt behov eller försvinna någon annanstans och tillfredställa behovet.

Visst borde mannen visa tillräcklgt mycket kärlek till sin partner. Men om han inte vill........???????

Då har hon valet att gå om kring och känna sig oälskad och välja att vara tillfreds med det eller finna kärlek på annat håll.

Om han nu älskar sin partner BORDE han då inte visa det, i annat fall riskerar han ju att mista henne.

Jag har levt efter din princip tjugo år Amira. Jag är en mästare i konfliktlösning, att släta över, medla, vara tolerant och ha överseende med andra människor oftast på min egen bekostnad.

Det man riskerar är att inte vara sann mot sig själv till slut. Därför vill jag inte att mina barn skall göra likadant. Visst skall man vara tolerant mot omgivningen men man måste visa samma tolerans mot sig själv och sina egna behov.

Om omgivningen inte visar dig tolerans och respekt så finns det visst MÅSTEN och BORDE. Jag måste sätta gränser och borde inte utsätta mig för vissa saker.

Tyvärr ser inte verkligheten ut så att måste och borde inte behöver finnas.

Jag sa inte att du lät som en typisk förskollärare - jag sa att det är typiskt förskollärarsnack. Du tror att du vet bäst men det tror inte jag.

Och det du säger i citatet ovan är i mina öron typiskt skitsnack. Om du ursäktar språket...

I själva sakfrågan tar jag inte ställning eftersom jag bara hört den ena parterns version, MEN är det ingen mer än jag som ifrågasätter Råse-Maries sätt att att hänga ut sin svärmor på det här sättet. Vilken möjlighet har hon att försvara sej? Hur kul är det för t.ex hennes man att får sin mor uthäng såhär?
Själv skulle jag bli rasande om ev. svärdotter gjorde så.
Birgit Ek

CITAT (netaave @ 31-03-2005, 11:54)
Att jag låter som en typisk förskollärare som någon skrev kan ju bero på att jag är det sedan 1970. Det innebär ju också att jag har en erfarenhet av barn 1-6 år som vida överskrider den erfarenhet ni har.
slut citat.

Okey det får stå för dig att du tycker så om dig och ditt yrke. Personligen så har jag mött många förskollärare som inte skulle ha arbetat med barn överhuvudtaget, precis som i alla andra yrken och att nervärdera oss andra och säga att du har mer erfarenhet än oss tycker jag var väldigt PLUMT gjort.
Allt man gör för sina barn är ju av kärlek till dem ibland blir det bra och ibland sämre men så är ju livet.

När jag läser allt i den här tråden så tänker jag, inte konstigt att det är så mycket krig i världen när man inte som vuxen ens kan hålla sams med sin svärmor.

tänkte nu försöka avsluta den här tråden ...

Som jag skrev finns det mycket mer att berätta om våra liv men det tänker jag inte göra här .

Jag är säkert inte perfekt i allas ögon och kräver inte att någon annan ska vara det heller .
Jag VET att jag inte är en hönsmamma och jag VET att jag har STOR erfarenhet och KUNSKAP av barn och vuxna . ( det behöver man inte vara förskolelärare för att ha )

BIrgit EK jag sa att det kanske var dumt att lägga ut det här på sidan och att jag kanske inte borde ha gjort det men ser heller ingen anledning för DIG att försöka att starta upp något hetslopp mot mig för
det ,Känns det bättre om fler kritiserar mig ??? blir det någon skillnad??


Jag ställde en fråga och jag borde väl inte nämt att det var farmor utan skulle ha sagt att det var en nära bekant .

Anledningen till mitt inlägg var bara att få ett råd HUR jag ska kunna göra .( och egentligen förstår jag att NI knappast kan hjälpa mig eftersom ni inte vet allt om oss och våra släktingar .)
Det blev väl mer ett sätt att avreagera mig på .......

Det kan kanske vara svårt att förstå att alla människor inte är snälla att det finns barn som behandlar sina föräldrar som någon avlägsen kusin
när dom ligger på hemmet ..... och att det faktiskt finns föräldrar som inte är snälla mot sina barn.( Då även vuxna barn )

Jag har en bekant som inte vill att hennes barn inte ska vara med en nästående släkting för att den har värderingar som inte överensstämmer med hennes . Tex att kvinnor är mindre värda .... utlänningar är tjuvar ....
judar fick vad dom förtjänade ... hur skulle ni göra då ???
Visst kommer barn att konfronteras med såna saker ute i livet men för mig skulle det kännas som att det kunde påverka barnet mer om det finns i "familjen " :...... vad tror ni ?

inser att det kanske inte blir slut på tråden än........

Jaha här har du en annan "medlare på egen bekostnad" .

Att jag kunnat ändra på det ( i alla fall ganska bra), beror just på "min princip" som jag börjar förstå.
Tolerans och överseende - startar med mig själv och behöver nog bottna i att FÖRSTÅ.
Det behöver också bottna i min egen trygghet, och livs-tillit:
"Det ordnar sig, även om det går åt skogen så kommer det att ordna sig, och jag kan själv vända detta till något bra, och blir det katastrof så är den nödvändig, och då får jag gå igenom den för att inte fastna i mitt liv."

Då blir det inte så "lätt" längre, eller hur?
På de premisserna vill jag inte gärna säga "måste". Och VEM vet alla premisser????? Så starkt att den människan kan säga "måste" om någonting?



Jaa, man behöver göra val. Om inte annat så gör man valen ändå.
För, att inte "välja", är ju också ett val - man kommer inte undan. Och varje val man gör i livet, ger konsekvenser i ens fortsatta liv.

Men de val varje människa gör, eller undlåter att göra, beror på tusen och en omständigheter, och är ett så komplext mönster och skeende, att INGEN kan överblicka det fullt ut. Inte ens den det gäller.

När JAG inser att detta gäller även mig, och när jag i mitt djup kan förlåta mig själv för mina val - DÅ börjar jag närma mig toleransen för andra. Men först då.


Nej.
Det var just det jag sa att jag INTE vill att valen ska stå mellan.

Hur förändrade DU din situation? (du behöver inte svara)





Men om jag väljer ytterligare ett, och ser på det hela med lite andra ögon, har jag fel då?

Eftersom det står "måste" och "borde" - så måste jag ju ha fel, och borde alltså tänka på ett annat vis?
Nu är bara kruxet det - att mitt sätt att se på saker och ting, faktiskt FUNKAR! Det funkar, för mig.
Och jag upplever det som att jag - till slut - lever i kontakt med mitt känsloflöde, och har fått en inre förståelse, på ett vis som får mig att i grunden må bra.


Att i några korta ord förklara vad och hur jag menar, låter sig inte göras. Det skulle behövas en bok.
Eftersom det redan finns böcker, så hänvisar jag till dem istället.

Den som seriöst skulle vilja veta - för sin egen skull - rekommenderar jag böckerna:
Att välja glädje, av Kay Pollak
och
Älska livet som det är, av Katie Byron.

Böckerna är inte "svåra" - men kräver TID för att smältas.
Man förändrar inte sitt tankesätt över en dag eller en vecka, inte sådana tankesätt som påverkar ens känsla av identitet. Alla processer tar TID.






Måste och måste ... Men vill man underlätta för sig själv och sina närmaste kära, så BEHÖVER man lära sig förstå att ALL tolerans gentemot andra, bygger på en inre tolerans gentemot sig själv.

Och tvärtom, ger man sig på andra, är det egentligen något inom sig själv som man inte vill veta av.
Verligheten FINNS verkligen i betraktarens ögon!


Och - att släta över, medla och vara mästare i konfliktlösning och ha "överseende" med andra, bygger på samma princip. Det är något inom en själv som man inte har grepp om.

Det kan vara konflikträdsla.
Eller det kan vara att jag själv är övertygad om att jag inte skulle klara en sådan konflikt, och då är jag säker på att den andre inte klarar, för man vet inte hur det skulle gå till, och så försöker man "rädda" den eller de andra, för man klarar själv inte av de känslor som väcks om man misslyckas.

Det är inte "överseende med andra", det är rädsla och brist på tillit, både till sig själv och andra, och är egentligen "taskigt". ("Det här klarar inte du")

Eller så är det rädsla för vad som kommer att hända om jag INTE medlar.

Eller så är det den sortens rädsla som skapar kontrollbehov. Nån sorts tro att om "jag" tappar kontrollen följer en katastrof. En form av "storhetsvansinne", fast man inte känner sig större än en lus. (Ett exempel på livets motsatsförhållanden)

Eller... så är det något annat som jag inte vet om.

Det finns så OERHÖRT mycket här i världen och livet, som jag INTE vet om!!!

Det finns, fast jag inte vet om det. Därför står det utanför MIN "kunskap" och "makt" att kunna säga "måste" eller "borde" om någonting.

Kram och från amaira.

Jag tror ... att jag GILLAR den här tråden , och jag tror, att du är KLOK och vet vad du gör!

Misstag gör alla, utan dem lär man sig aldrig något. Och hur det än är - om du bortser från andras EGNA "avreageraingar", så har du väl ändå fått en hel del tankvärt här, har du inte?

Nu är vi människor skapta så, att vi tar åt oss av kritik, och låter även en liten smula negativ kritik överglänsa stora smulor av annat.

Möter man hundra glada människor, men EN sur, så är det den sura som alltför lätt lyckas med att förstöra dagen. (Ett välkänt fenomen på bussarna).

Varför inte försöka fortsätta med en BRA diskussion??? En konstruktiv, med BRA råd och tankeidéer?

VArför inte försöka anta utmaningen att söka BRA allmängiltiga lösningar?? Och lämna "gnället" därhän?

Inte en enda människa har blivit hjälpt av att blivit hoppad på!

Man förändrar inget genom att säga "Så dum du är som gör sådär."
Det är inget annat än avreageringar.

Men man kan försöka säga "prova att gör såhär ISTÄLLET? - Om du VILL och om DU känner att det är rätt i det här fallet, för DIG!"

Det är bara DU som kan känna efter, i din egen maggrop, vad som är RÄTT, för DIG.
Det vet ingen annan.

Så det är bara en det är fel på.....