Stackars din syster och svåger Aghneta!
Jag skulle tro att de just nu pendlar mellan glädjen att ha överlevt och mitt i den glädjen helt plötsligt bli ledsna få vad man kallar för katastrofångest och undra: Nu när jag är glad vad skall hända för illa då, vad kommer här näst?
En brand är ett trauma ungefär som 11 september. Livet indelas i före och efter. Det är lika tufft som ett dödsfall i familjen.
Man känner sig utsatt och det värsta är att man efter en sådan händelse indelar människor i tre kategorier. De som uppsöker dig för att få reda på skvaller att föra vidare, de som inte bryr sig och så dom som bryr sig.
Man har ingen som helst aning om vilka som här till vilken kategori färrän efteråt och man blir både besviken och positivt överaskad.
Materiella ting får konstigt nog mindre värde efter en sådan här händelse. Man äger ingenting längre och det man skaffar sig ser man inte med äganderätt utan bara som till låns. Det kära huset med själ är heller inte så mycket värt. Det är att ha någonstans att bo som är betydelsefullt.
Hade man bara kort och saker med affektionsvärde någon annanstans så är det faktiskt bättre med en totalbrand än en brandskada. Mindre bråk med försäkringsbolaget.
Det som känns viktigt när man går vidare är att alltid ha en summa på banken så att man tillfälligt kan söka bostad och ta kostnaden. Att ha sin familj intakt. Samt att vårda de relationer man anser vara värt något. De andra struntar man i.
Fortfarande kan vi få panik när grannarna tänder grillarna. men man vänjer sig väl med tiden.
En bra tradidion startade vi här på bygden. Nyarafton knackar en ytligt bekant på dörren och lämnar en kasse med god mat och en flaska vin till nyårskvällen. Har aldrig ätit något som smakat sp bra.
Så vi beslutade oss för att knacka på hos nästa som fick en storbrand med en kasse med god mat även om vi inte kände dom. Budkavlen går vidare.
Agnetha, din syster har haft nog med otur nu, efter detta kan det bara bli bättre