Blääähh.., Sjukskriven Alternativ

[Kajsa i Arvika]

Sjukskriven fr o m idag.. är rädd för att jag är på väg att få panikångest

Jag vet att det finns flera här på forumet som varit/är utbrända och sönderstressade... Någon som dela med sig av hur det kändes i början?!

[Bettis]

INTE KUL

[Kajsa i Arvika]

Nej det har jag förstått!

Konstig obestämbar ångestkänsla.... jag som alltid gillat att gå till jobbet.. men nu känns allt "trångt" vill bara krypa ihop i ett hål och sova..

[faith]

Vad är det som känns "Blääähh..", är det sjukskrivningen i sig eller att du inte mår bra?

[Elisabeth P]

Jag hade en period för ca 3 år sedan som var ohållbar. Det slutade med sjukskrivning i tre månader.
Sedan hade jag turen att få ett nytt arbete med mer normala förhållanden.

Det som utlöste det hela var säkert kombination av ett arbete som var helt katastrofalt och småbarn hemma.
Jag arbetade på fritids med 75 barn på EN avdelning. Vi var tre personer varav en arbetade heltid. Max två person på eftermiddagen.
Dessutom var jag under en vecka in i 6 olika klasser. Det behövdes minsannn ingen utbildad till det jobbet, bara någon som prickade av var alla barn var. Man behövde ögon som såg och hörde allt. Konflikthantering var vardagsmat. När jag sedan fick besked att jag utöver detta skulle punktmarkera ett barn (som ständigt hamnade i konflikt), VARJE rast då var måttet rågat.

Jag bara grät, hela tiden för minsta lilla, glömde att låsa när jag gick hemifrån, glömde att jag satt på maten om mina barn ropade i ett annat rum, glömde strykjänrnet på.....
Mycket glömska och mycket gråt med andra ord. Men det går att repa sig. Efter tre månader fick jag ett nytt jobb på en tillfällig småbarnsavdelning. Där var jag i ett halvår och hade tid att ge barnen vad jag ville samt kunde reparera mig själv. Idag har jag en fast tjänst på en 3-5 års avdelning och stortrivs.

Det blev långt, hoppas att du inser att du inte är ensam och man kommer upp igen. Men just nu måste du ta hand om dig själv.

Många styrkekramar Lisa

[Bettis]

Det tar lång tid att komma tillbaka, men de flesta kommer tillbaka, men man måste ha tid att läka sig. Kroppen har sagt till att nu räcker det!

[Kajsa i Arvika]

Bläääähhhh är för att jag inte mår bra... jobbet orkar jag inte bry mig om just nu... de klarar sig utan mig...

Trött på att må skit, trött på att va trött... trött på att inte orka med att va mamma... trött på situationen hemma... trött på hela skiten..

vill bara gömma mig från allt..

[herkules]

Bläääähhhh är för att jag inte mår bra... jobbet orkar jag inte bry mig om just nu... de klarar sig utan mig...

Trött på att må skit, trött på att va trött... trött på att inte orka med att va mamma... trött på situationen hemma... trött på hela skiten..

vill bara gömma mig från allt..

kram på dig - har varit där du är, pm:a om du vill! vet inte om jag kan ge några råd men jag kan lyssna

[Bettis]

Låter helt klart som du har hittat den berömda "väggen"!!

[Kajsa i Arvika]

Varför är man så stönig??!!

jag har vetat vartåt det barkat länge men ändå inte backat!!

[herkules]

Varför är man så stönig??!!

jag har vetat vartåt det barkat länge men ändå inte backat!!

för att du är kvinna?

[Bettis]

Nää, det är just det!! Man bara kör på.... så pang. För mig 4 år sedan är ganska bra idag, men det svänger och det fort. Dom säger att det tar minst lika lång tid att bli frisk som det tog att ta sig dit?!?!

[Kajsa i Arvika]

jo, jag satt just själv hos min kurator häromdan och sa dem orden! det har tagit tid att ta sig hit så det kommer att ta tid att ta sig härifrån...

Jag går hos kurator p gr av flera dödsfall inom familjen på kort tid.. lik förbenat sitter jag i smeten nu.. Har inte lyckats byta riktning..

Det skrämmer mig att ni säger att det tar så lång tid för återhämtning

[Klura]

Varför är man så stönig??!!  :angry:

jag har vetat vartåt det barkat länge men ändå inte backat!!

Ja du, det kan man fråga sig.
Man känner ju att man inte mår bra och att situationen inte är hållbar i längden och ändå traskar man vidare.. Har varit med om det själv.
En sak som du ska vara glad(?) över iaf är att du inte sitter och grämer dig över att de inte klarar sig utan dig på ditt jobb.
Vet inte hur länge du är sjukskriven, men ta vara på den tiden.
Gör inte mer än nödvändigt av dom där "måstegrejorna".
Låter som att du är ensamstående?? Annars så har du förhoppningsvis en man som kan vara till stor hjälp nu. Om inte..
Ta hjälp av barnen i den mån de kan hjälpa.
Om du förklarar att du inte mår bra och behöver hjälp för att bli pigg igen, så tror jag de ställer upp. Barn, särskilt yngre tycker det är kul att ha lite ansvar.
Ägna dig åt vila och saker du gillar.
Vill du ligga i badet en hel dag, eller ligga på soffan och läsa en bok, så gör det.
Ta promenader, pyssla och bara bry dig om dig själv den tiden barnen inte är hemma.
Sen tycker jag absolut att du genast ska försöka få tag i någon att prata med. Läkaren borde ha skrivit en remiss till en kurator.
Det har hjälpt mig tidigare, jag blev väldigt peppad av de samtalen.

edit: läste just att du redan gick på samtal

[Bettis]

Håller helt med Klura, ta vara på tiden till dig själv, glöm alla måsten!! sedan är vi ju olika, en del kommer tillbaka "fort" andra tar det lite längre tid för. Det viktiga är att det får ta tid!

[AnitaO]

Första steget är väl att du kommit till insikt om att situationen är ohållbar.
Det finns ett bra forum där du kanske kan få en del stöd och goda råd också.

http://www.fsoforum.com/

Krya på dig

[herkules]

HÄR finns det också hjälp att få.

[faith]

/.../
En sak som du ska vara glad(?) över iaf är att du inte sitter och grämer dig över att de inte klarar sig utan dig på ditt jobb.
/.../

Håller med.

[Sailor Pluto]

Det har redan getts många bra och kloka råd i tråden, jag kan bara instämma! När jag "gick in i väggen" var det ett rent under att jag inte blev inlagd någonstans, det var bara skrik och gråt hela dagarna. Spelade ingen roll om det var bagateller, som att katten välte ut vattenskålen eller att maten blev klar 10 minuter senare. Jag är oerhört tacksam för att min sambo stannade och var ett stöd för mej.
Att jag idag mår bättre beror på att jag omvärderade vad som var viktigt i mitt liv. Innan hade jag låtit andra bestämma det och ställa krav. Det var tufft att stå emot vissa som inte begrep prioriteringarna. Nu har jag bestämt att de personerna inte hör hemma i mitt liv förrän de har lärt sig att acceptera att alla gör olika livsval.
Nu blev det ett långt inlägg, och det jag ville säga från början var: ge inte upp! Det kommer en ljusning i tillvaron även om det inte verkar som det nu. Lycka till

[yenny]

Jag börjar med att citera mej själv från tråden ang stress:

Här har ni en till utbränd pga stress.... Långvarig sådan på jobbet... Saker hände den ena efter den andra och det fanns inte tid till att sätta sej ner och andas i fem minuter. Avsaknad av ledning, strul i personalgruppen, ont om personal, sjuka boende, omorganisation,strul, bråk, tjaffs, skvaller... det ena efter det andra i två års tid. Det ena avlöste det andra. Svårt att säga nej, vill vara alla till lags och hjälpa alla, krav på mej själv att alltid fixa allt mm mm

Nu har jag varit hemma ca 7 månader och börjar må så pass mycke bättre att vi snart skall börja planera arbetsträning. Men fy så sliten man blir och så lätt man faller tillbaka i stressen... jag kommer nog alldrig att bli densamma. Stress är hemskt!

I början så grät jag mest hela tiden. jag var trött ända in i själen, en trötthet som inte går att beskriva med ord. Jag orkade ingenting, jag ville ingenting, jag ville bara vara ifred. Orkade inte med människor, orkade knapt med mej själv. Jag var förvirrad, klev av bussar och tåg på fel platser. Hittade inte mina saker fast de låg på samma plats som de brukade. Hörde inte vad folk pratade om för jag orkade inte lyssna.

Det har gått väldigt sakta frammåt, jag har fått hjälp först från en kurator och nu även en beteendevetare. Samt att jag fått antideprisiva tabletter för jag behöver fylla på seretoninhalten så jag kan bli pigg och glad igen.
Sjukskriven har jag varit helt sedan i början på augusti och om ett par veckor skall vi ha möte för att planera arbetsträning och återgång till jobbet.