Varför är somt så skamligt? Alternativ

[Netha]

Har funderat på varför det räknas som mer eller mindre skamligt om man råkar drabbas av sjukdom
som klassas under fliken "psykiska besvär/sjukdomar".

Har du någon i din närhet, som råkar ut för olycka där h*n brutit en arm eller ett ben... då är det helt OK att du berättar detta.
Men... hur många är lika öppen när någon drabbats av psykisk åkomma?
Tankar och funderingar har uppkommit sedan man alltsomoftast mötts med förvånade miner då man helt öppet pratat om någon som inte mår så bra.
Kan det vara så att vi fortfarande år 2007 i vårt upplysta Sverige... inte har nått längre?

Redigerat av Netha: 02-07-2007, 06:09

[mamamaggan]

Ja det kan man verkligen fundera över. Har ingen bra förklaring. Men visst är det så att det fortfarande anses som skamligt att vara psykiskt sjuk. Varifrån kommer denna skam ?

[Kajsa i Arvika]

Visst finns fortfarande skamstämpeln kvar, inte bara vad gäller psykiska sjukdomar eller handikapp men också demenssjukdomar..

Kroppsliga sjukdomar är ju synbara, påtagliga.. man kan finna en orsak och kanske även bot.. Jag bryter armen, åker till sjukhuset och får den gipsad.. så småningom blir den bra igen..
Men om jag börjar tappa minnet, bete mej ologiskt, känner en smygande ångest.. hur ska jag förklara det för andra och för mej själv? Vad är det som händer med mej eller med min anhörige? Kommer jag att bli frisk igen?

En människa som beter sej annorlunda än den satta normen har alltid betraktats som udda, farlig och onormal, att inte vara vid "sunda vätskor". Vad som sedan betraktas vara ett "normalt" beteende varierar från samhälle till samhälle..

[TantGredelin]

Inte underligt om man mörkar. Tänk bara på hur medierna förklarar de flesta former av oprovocerat våld. Samt de flesta mord. Det är inte många som förstår skillnaden mellan rättspsykiatri och annan psykiatrisk vård. Tror jag. Man vill ju inte att grannarna ska bli rädda för ens anhöriga som kanske är drabbade av en normal depression eller annan störning. Säkrast att inte säga som det är.

[mamamaggan]

Jo men det har ju inte alltid varit dessa skriverier i tidningarna.

Om någon drabbas av en depression så tror jag att denna människa ansetts/anses som svag. Någon som inte " pallar med " . Någon som man kan se ner på p g a detta.

När man tänker på hur det kunde vara förr så sitter det nog kvar lite i folks medvetande. Då spärrades den sjuke in och blev utsatt för i det närmaste tortyr och allt det bara för att h*n kanske uppförde sig lite konstigt. Samhällets normer och hur mycket " avvikande " man tolererar styr. Så vårt samhälle är nog inte så tolerant som vi tror.

[TantGredelin]

Ja, du har rätt i det. En äldre släkting brukade framhålla att hon aldrig beklagade sig under alla de år när hon fick flera missfall och hade bröstcancer och hennes man lämnade henne ensam med två barn och gifte om sig med bästa väninnan. På en ort med tre tusen invånare. "men inte var det nån idé att klaga, det var bara att ta nya tag och se så glad ut som möjligt"

[Ewa L]

Jag tror också att det ofta handlar om oförstånd. Ingen förväntas göra sig själv frisk från cancer. Men om någon är deprimerad... "Det är väl bara att rycka upp sig!!"

Min dotter var svårt anorektisk. Många gånger möttes vid av: "Men det är väl bara att hon äter!" De ville inte förstå att anorexian var ett symptom på en djupare — psykisk — åkomma. Jag fick skrika många gånger för att få hjälp även inom vården.

Idag är hon tack och lov helt "normal" vad det nu är.

[Gillan]

Ett oerhört intressant spörsmål Netha! Med handen på hjärtat, kan jag på det bestämdaste säga att, det finns inget som helst skamligt med psykotiska åkommor! Däremot finns det en massa skamligt att säga om hur de med psykiska åkommor blir behandlade.

Nåt som ofta återkommer är ju att den som är/har en depression tex, är svag eller vek!!!! Nåt som oftast är helt felaktigt. Det föreligger oftare att den som trillar djupast, är den där som alltid var den starkaste och som alltid klarade av allt............

Och precis som Ewa nyss sa, det handlar om oförstånd. För hur skulle man bli anorektiker om det "bara" handlade om att se till att hon/han äter!!! Jösses! Vad tänker folk med?

Sen har vi ju dessa sjukdomar som exv Manodepressiv, den måste du i de flesta fall medecinera hela livet. Men, det innebär inte att du på nåt som helst vis är "dum i huvet"................

Hur som helst, ett jätteintressant ämne som jag inte har tid med just nu...................................

[herkules]

självklart finns det människor vars empatiska oförmåga gör att de måste klanka ner på människor som inte mår så bra.
trista typer!
men de finns och är inget att bry sig om, de har förmodligen nog med sina egna tillkortakommanden.

[Sailor Pluto]

Väldigt intressant ämne, och så trevligt med kloka och förstående inlägg . Det är inte jag bortskämd med direkt när det gäller mina depressioner. Inte för att särskilt många har varit öppet elaka, men det gör ont när ingen förstår och förväntar sej att man ska klara av allt i vardagen. Har vid sådana tillfällen berättat om mina jobbiga perioder och folk har tittat på mej som att jag är dum i huvudet. Sen blir det skitsnack om att man är lat...

Även inom familjen har det varit svårt att få mina återkommande depressioner accepterade. Har väldigt svårt att umgås med människor, även de jag gillar, under en sån där period. Det märks att det inte är populärt eftersom stämningen blir helskum nästa gång man träffas. Även fast alla i familjen vet att jag inte mår bra jämt så blir det tjat och utfrågningar varenda gång. Och det gör inte den jobbiga perioden bättre för min del .

Att jag inte kan jobba sticker också en del i ögonen. Då spelar det ingen roll att det var ett gemensamt beslut mellan mej och min sambo. Det är heller inte så viktigt att vi är 98% lyckliga med det, och bl.a har bättre ekonomi än någonsin tidigare. Blir bara så trött när folk är så insöade på hur saker ska vara för att de är vana vi det. Nåde den som försöker sej på nåt annat än det gamla mönstret .

Vet inte om det blev lite OT där, ville bara berätta hur man kan bli bemött när man har återkommande depressioner. Som tur är har jag ett stort stöd både hos min mamma och min sambo, annars skulle det se bra mycket värre ut. Är så glad att jag äntligen har hittat något som läker också . Trädgårdsarbete, husdjuren samt lite konstnärlighet har gjort att depressionerna inte är lika starka eller långvariga som förut.

[FruJensen]

Sailor, jag har inte så mycket att tillägga. Ville bara tala om att jag vet så ruskigt väl vad du menar, vad du känner.
Jag har deppressioner och social fobi...

[pimpim]

Vet också väldigt väl vad du talar om Sailor Pluto, känner igen mig i det du skriver.

[Castea]

Det borde vara mer skamligt med de kallsinnade människor som inte vill medge att det är vår skamliga samhällsutveckling som gör att fler och fler inte orkar med längre utan faller i psykisk sjukdom. Informationsstress, allt fler livsroller du ska fixa som människa, sjuka skönhetsideal, perfektionskrav på allt du gör i livet. Samtidigt har våra hjärnor inte förändrats nämnvärt på tusentals år, så hur skulle vi kunna orka allt detta egentligen? Det är inte vårt fel att vi dukar under - det är samhällsutvecklingens fel.

[mamamaggan]

Känner också igen mig . Har råkat ut för en skada som vände upp och ner på hela mitt liv. Fick hjälp av en kurator att bena ut mitt liv och vad jag trots allt hade för ljuspunkter kvar. Men det " törs " man nästan inte tala om. Folk tittar på en som om man är " låtsassjuk ".

Så är det nog i dag att många tror att den som lider av en psykisk åkomma bara " gör sig till " för att slippa ifrån en massa saker.

Tänk på alla som är utbrända , de anses av många som lata fast det är p g a att de inte är det som de råkat ut för sin sjukdom.

Sedan kanske det också generellt sätt är så att det är lättare att förstå en fysisk åkomma för den kan man " ta på ". Många har kanske svårt att sätta sig in i hur det är att vara sjuk på annat sätt.

[Ophelia]

Det borde vara mer skamligt med de kallsinnade människor som inte vill medge att det är vår skamliga samhällsutveckling som gör att fler och fler inte orkar med längre utan faller i psykisk sjukdom. Informationsstress, allt fler livsroller du ska fixa som människa, sjuka skönhetsideal, perfektionskrav på allt du gör i livet. Samtidigt har våra hjärnor inte förändrats nämnvärt på tusentals år, så hur skulle vi kunna orka allt detta egentligen? Det är inte vårt fel att vi dukar under - det är samhällsutvecklingens fel.

Fast jag tror även att vi som vuxna individer måste blir mer och mer alerta på oss själva och vår egen personliga nivå. Det finns ju ingen annan mer än jag som kan bestämma om jag ska sätta ner foten. Av dem jag har träffat där det blivit "för mycket" upplever jag att mestadelen av alla upplevda måsten kommer från dem själva och hur de blivit uppfostrade. Tror inte man blir så hjälpt av att skylla på samhällsutvecklingen. Däremot kan samhällsutvecklingen synliggöra de krav vi i grunden ställer på oss själva och vår egna sårbarhet.

[Kajsa i Arvika]

Nu har vi väl kommit bort lite från det ursprungliga ämnet..


Men det som jag har upplevt varit viktigast för mej själv när jag mått dåligt har varit att "sakta ner hjärnan"... vi lever ju inte i stunden, vi e konstant tio steg före med hjärnan, allt som ska göras, planeras, barn som ska hämtas och dessutom vinden som inte blivit städad på fem år... inte konstigt vi mår dåligt!! Ophelia har rätt i det att det bara e vi själva som kan göra det valet att medvetet VÄLJA att leva i stunden, att VÄLJA att säga NEJ ibland, att VÄLJA att sätta sig själv och de sina i första rummet.. Det är inget man gör lättvindigt, man måste ständigt påminna sig själv att sakta ner när man rusar iväg av gammal vana..

Å andra sidan, när man väl ÄR där nere i "hålet" så FATTAR man inte att man HAR valmöjligheter, är man därnere behöver man hjälp att komma upp t ex av en kurator som kan hjälpa en att bena upp problemen, att identifiera ljuspunkterna så att man inte schabblar bort det som betyder mest i livet för en.. Hålla fast vid det goda, det kan vara det som e skillnaden mellan utbrändhet eller inte..

[Sailor Pluto]

Tack för respons, FruJensen och pimpim ! Ska man vara glad eller ledsen över att det finns de som känner igen sej, förresten ?

Jag vet inte om jag har så mycket mer att säga som inte redan blivit sagt i tråden, fast jag kommer ändå följa den . Kanske dyker det upp nåt när jag läser andras inlägg.

[Ophelia]

Det är bra att prata öppet om detta område. Gemene man har lite svårt för att tackla en människa som mår dåligt. Kanske är det p g a rädsla att det ska kosta tid som man upplever att man inte har, rädsla för att dra upp eget undangömt skit eller vad det nu kan vara. Jag har svårt att acceptera att det beror på okunskap och att skylla på det. Varenda människa idag har möjlighet att ta reda på vad en psykisk sjukdom innebär. Man kan vara en mycket klok människa även om man har en bipolär diagnos av något slag. Det smittar inte att hälsa på en människa med depression. Bara för att man har diagnosen schizofreni behöver inte innebära att man är farlig.

Har själv genomgått en rejäl livskris och varit öppen med det och har förstått i efterhand hur illa ställt det egentligen varit. Arbetade under den tiden heltid. Insett att jag har varit tvungen att prioritera bort väldigt mycket, bl a mestadelen av de få vänner jag hade kvar som troligtvis tyckt det varit jobbigt med en vän som inte har ett brutet ben utan är sönderbruten invärtes.

Redigerat av Ophelia: 02-07-2007, 18:34

[tiagirl]

Å andra sidan, när man väl ÄR där nere i "hålet" så FATTAR man inte att man HAR valmöjligheter, är man därnere behöver man hjälp att komma upp t ex av en kurator som kan hjälpa en att bena upp problemen, att identifiera ljuspunkterna så att man inte schabblar bort det som betyder mest i livet för en.. Hålla fast vid det goda, det kan vara det som e skillnaden mellan utbrändhet eller inte..

Där slår du lite huvudet på spiken... Jag borde veta att det blir bättre varje gång, med lite hjälp och stöd och tiden. Men när jag är i det svarta hålet finns ingenting. Att gå så långt som att tänka på självmord för det finns inget i livet som är värt något, då är man illa ute. Men jag har alltid alltid repat mig och tagit mig upp från just det. Kännt att så "långt ner" ska jag aldrig sjunka, aldrig överge mina barn för det är en sån "feg" utväg. Bara det att det känns inte som någon utväg, dom tankarna känns så riktigt och rediga när allt är förtvivlat. Men har aldrig någonsin gjort annat än snuddat vid tanken.
Den dagen när Johanna Sällström tog livet av sig var det som någon ryckte undan mattan för mig. Hon är lika gammal som jag och hade barn och hon gjorde det. En människa som jag tycker är så underbar som skådis och det lilla man sett av hennes privata. Där, för några månader sen var jag väldigt nere. Kunde hon kan väl jag...och alla glömmer...och lever vidare...
Gosh, det var länge sen jag var så långt under isen som jag var då. Tog så illa vid mig och stöp med huvuet före in i det svarta, jag grät i evigheter för henne, för pappa, för vänner, för stackars barnen i Afrika, för alla övergivna kattungar osv osv...
Men så en dag, eller natt, eller vecka kom solen tillbaks igen och viljan att vara jag igen. Hade jag inte skrivit så mkt som jag gjort i mitt liv hade det nog varit svårare att se ljuset, när jag är nere läser jag tillbaks och tar till mig att det går över. Men jag vet inte vad det är som gör att jag helt plötsligt ramlar ner i ett hål där ingenting i livet är värt något. Och efter några veckor, månad så begriper man knappt att man varit där och "va va dt som var så farligt"...

[zaaritha]

Jag får återkommande depressioner, trots "glädjepiller".
Konstaterat av psykolog att det har med barndomen att göra!
Har jag väl insett, själv!