Har funderat på varför det räknas som mer eller mindre skamligt om man råkar drabbas av sjukdom
som klassas under fliken "psykiska besvär/sjukdomar".

Har du någon i din närhet, som råkar ut för olycka där h*n brutit en arm eller ett ben... då är det helt OK att du berättar detta.
Men... hur många är lika öppen när någon drabbats av psykisk åkomma?
Tankar och funderingar har uppkommit sedan man alltsomoftast mötts med förvånade miner då man helt öppet pratat om någon som inte mår så bra.
Kan det vara så att vi fortfarande år 2007 i vårt upplysta Sverige... inte har nått längre?

Ja det kan man verkligen fundera över. Har ingen bra förklaring. Men visst är det så att det fortfarande anses som skamligt att vara psykiskt sjuk. Varifrån kommer denna skam ?

Visst finns fortfarande skamstämpeln kvar, inte bara vad gäller psykiska sjukdomar eller handikapp men också demenssjukdomar..

Kroppsliga sjukdomar är ju synbara, påtagliga.. man kan finna en orsak och kanske även bot.. Jag bryter armen, åker till sjukhuset och får den gipsad.. så småningom blir den bra igen..
Men om jag börjar tappa minnet, bete mej ologiskt, känner en smygande ångest.. hur ska jag förklara det för andra och för mej själv? Vad är det som händer med mej eller med min anhörige? Kommer jag att bli frisk igen?

En människa som beter sej annorlunda än den satta normen har alltid betraktats som udda, farlig och onormal, att inte vara vid "sunda vätskor". Vad som sedan betraktas vara ett "normalt" beteende varierar från samhälle till samhälle..

Inte underligt om man mörkar. Tänk bara på hur medierna förklarar de flesta former av oprovocerat våld. Samt de flesta mord. Det är inte många som förstår skillnaden mellan rättspsykiatri och annan psykiatrisk vård. Tror jag. Man vill ju inte att grannarna ska bli rädda för ens anhöriga som kanske är drabbade av en normal depression eller annan störning. Säkrast att inte säga som det är.

Jo men det har ju inte alltid varit dessa skriverier i tidningarna.

Om någon drabbas av en depression så tror jag att denna människa ansetts/anses som svag. Någon som inte " pallar med " . Någon som man kan se ner på p g a detta.

När man tänker på hur det kunde vara förr så sitter det nog kvar lite i folks medvetande. Då spärrades den sjuke in och blev utsatt för i det närmaste tortyr och allt det bara för att h*n kanske uppförde sig lite konstigt. Samhällets normer och hur mycket " avvikande " man tolererar styr. Så vårt samhälle är nog inte så tolerant som vi tror.

Ja, du har rätt i det. En äldre släkting brukade framhålla att hon aldrig beklagade sig under alla de år när hon fick flera missfall och hade bröstcancer och hennes man lämnade henne ensam med två barn och gifte om sig med bästa väninnan. På en ort med tre tusen invånare. "men inte var det nån idé att klaga, det var bara att ta nya tag och se så glad ut som möjligt"

Jag tror också att det ofta handlar om oförstånd. Ingen förväntas göra sig själv frisk från cancer. Men om någon är deprimerad... "Det är väl bara att rycka upp sig!!"

Min dotter var svårt anorektisk. Många gånger möttes vid av: "Men det är väl bara att hon äter!" De ville inte förstå att anorexian var ett symptom på en djupare — psykisk — åkomma. Jag fick skrika många gånger för att få hjälp även inom vården.

Idag är hon tack och lov helt "normal" vad det nu är.

Ett oerhört intressant spörsmål Netha! Med handen på hjärtat, kan jag på det bestämdaste säga att, det finns inget som helst skamligt med psykotiska åkommor! Däremot finns det en massa skamligt att säga om hur de med psykiska åkommor blir behandlade.

Nåt som ofta återkommer är ju att den som är/har en depression tex, är svag eller vek!!!! Nåt som oftast är helt felaktigt. Det föreligger oftare att den som trillar djupast, är den där som alltid var den starkaste och som alltid klarade av allt............

Och precis som Ewa nyss sa, det handlar om oförstånd. För hur skulle man bli anorektiker om det "bara" handlade om att se till att hon/han äter!!! Jösses! Vad tänker folk med?

Sen har vi ju dessa sjukdomar som exv Manodepressiv, den måste du i de flesta fall medecinera hela livet. Men, det innebär inte att du på nåt som helst vis är "dum i huvet"................

Hur som helst, ett jätteintressant ämne som jag inte har tid med just nu...................................

självklart finns det människor vars empatiska oförmåga gör att de måste klanka ner på människor som inte mår så bra.
trista typer!
men de finns och är inget att bry sig om, de har förmodligen nog med sina egna tillkortakommanden.

Väldigt intressant ämne, och så trevligt med kloka och förstående inlägg . Det är inte jag bortskämd med direkt när det gäller mina depressioner. Inte för att särskilt många har varit öppet elaka, men det gör ont när ingen förstår och förväntar sej att man ska klara av allt i vardagen. Har vid sådana tillfällen berättat om mina jobbiga perioder och folk har tittat på mej som att jag är dum i huvudet. Sen blir det skitsnack om att man är lat...

Även inom familjen har det varit svårt att få mina återkommande depressioner accepterade. Har väldigt svårt att umgås med människor, även de jag gillar, under en sån där period. Det märks att det inte är populärt eftersom stämningen blir helskum nästa gång man träffas. Även fast alla i familjen vet att jag inte mår bra jämt så blir det tjat och utfrågningar varenda gång. Och det gör inte den jobbiga perioden bättre för min del .

Att jag inte kan jobba sticker också en del i ögonen. Då spelar det ingen roll att det var ett gemensamt beslut mellan mej och min sambo. Det är heller inte så viktigt att vi är 98% lyckliga med det, och bl.a har bättre ekonomi än någonsin tidigare. Blir bara så trött när folk är så insöade på hur saker ska vara för att de är vana vi det. Nåde den som försöker sej på nåt annat än det gamla mönstret .

Vet inte om det blev lite OT där, ville bara berätta hur man kan bli bemött när man har återkommande depressioner. Som tur är har jag ett stort stöd både hos min mamma och min sambo, annars skulle det se bra mycket värre ut. Är så glad att jag äntligen har hittat något som läker också . Trädgårdsarbete, husdjuren samt lite konstnärlighet har gjort att depressionerna inte är lika starka eller långvariga som förut.

Sailor, jag har inte så mycket att tillägga. Ville bara tala om att jag vet så ruskigt väl vad du menar, vad du känner.
Jag har deppressioner och social fobi...

Vet också väldigt väl vad du talar om Sailor Pluto, känner igen mig i det du skriver.

Det borde vara mer skamligt med de kallsinnade människor som inte vill medge att det är vår skamliga samhällsutveckling som gör att fler och fler inte orkar med längre utan faller i psykisk sjukdom. Informationsstress, allt fler livsroller du ska fixa som människa, sjuka skönhetsideal, perfektionskrav på allt du gör i livet. Samtidigt har våra hjärnor inte förändrats nämnvärt på tusentals år, så hur skulle vi kunna orka allt detta egentligen? Det är inte vårt fel att vi dukar under - det är samhällsutvecklingens fel.

Känner också igen mig . Har råkat ut för en skada som vände upp och ner på hela mitt liv. Fick hjälp av en kurator att bena ut mitt liv och vad jag trots allt hade för ljuspunkter kvar. Men det " törs " man nästan inte tala om. Folk tittar på en som om man är " låtsassjuk ".

Så är det nog i dag att många tror att den som lider av en psykisk åkomma bara " gör sig till " för att slippa ifrån en massa saker.

Tänk på alla som är utbrända , de anses av många som lata fast det är p g a att de inte är det som de råkat ut för sin sjukdom.

Sedan kanske det också generellt sätt är så att det är lättare att förstå en fysisk åkomma för den kan man " ta på ". Många har kanske svårt att sätta sig in i hur det är att vara sjuk på annat sätt.

Fast jag tror även att vi som vuxna individer måste blir mer och mer alerta på oss själva och vår egen personliga nivå. Det finns ju ingen annan mer än jag som kan bestämma om jag ska sätta ner foten. Av dem jag har träffat där det blivit "för mycket" upplever jag att mestadelen av alla upplevda måsten kommer från dem själva och hur de blivit uppfostrade. Tror inte man blir så hjälpt av att skylla på samhällsutvecklingen. Däremot kan samhällsutvecklingen synliggöra de krav vi i grunden ställer på oss själva och vår egna sårbarhet.

Nu har vi väl kommit bort lite från det ursprungliga ämnet..


Men det som jag har upplevt varit viktigast för mej själv när jag mått dåligt har varit att "sakta ner hjärnan"... vi lever ju inte i stunden, vi e konstant tio steg före med hjärnan, allt som ska göras, planeras, barn som ska hämtas och dessutom vinden som inte blivit städad på fem år... inte konstigt vi mår dåligt!! Ophelia har rätt i det att det bara e vi själva som kan göra det valet att medvetet VÄLJA att leva i stunden, att VÄLJA att säga NEJ ibland, att VÄLJA att sätta sig själv och de sina i första rummet.. Det är inget man gör lättvindigt, man måste ständigt påminna sig själv att sakta ner när man rusar iväg av gammal vana..

Å andra sidan, när man väl ÄR där nere i "hålet" så FATTAR man inte att man HAR valmöjligheter, är man därnere behöver man hjälp att komma upp t ex av en kurator som kan hjälpa en att bena upp problemen, att identifiera ljuspunkterna så att man inte schabblar bort det som betyder mest i livet för en.. Hålla fast vid det goda, det kan vara det som e skillnaden mellan utbrändhet eller inte..

Tack för respons, FruJensen och pimpim ! Ska man vara glad eller ledsen över att det finns de som känner igen sej, förresten ?

Jag vet inte om jag har så mycket mer att säga som inte redan blivit sagt i tråden, fast jag kommer ändå följa den . Kanske dyker det upp nåt när jag läser andras inlägg.

Det är bra att prata öppet om detta område. Gemene man har lite svårt för att tackla en människa som mår dåligt. Kanske är det p g a rädsla att det ska kosta tid som man upplever att man inte har, rädsla för att dra upp eget undangömt skit eller vad det nu kan vara. Jag har svårt att acceptera att det beror på okunskap och att skylla på det. Varenda människa idag har möjlighet att ta reda på vad en psykisk sjukdom innebär. Man kan vara en mycket klok människa även om man har en bipolär diagnos av något slag. Det smittar inte att hälsa på en människa med depression. Bara för att man har diagnosen schizofreni behöver inte innebära att man är farlig.

Har själv genomgått en rejäl livskris och varit öppen med det och har förstått i efterhand hur illa ställt det egentligen varit. Arbetade under den tiden heltid. Insett att jag har varit tvungen att prioritera bort väldigt mycket, bl a mestadelen av de få vänner jag hade kvar som troligtvis tyckt det varit jobbigt med en vän som inte har ett brutet ben utan är sönderbruten invärtes.

Där slår du lite huvudet på spiken... Jag borde veta att det blir bättre varje gång, med lite hjälp och stöd och tiden. Men när jag är i det svarta hålet finns ingenting. Att gå så långt som att tänka på självmord för det finns inget i livet som är värt något, då är man illa ute. Men jag har alltid alltid repat mig och tagit mig upp från just det. Kännt att så "långt ner" ska jag aldrig sjunka, aldrig överge mina barn för det är en sån "feg" utväg. Bara det att det känns inte som någon utväg, dom tankarna känns så riktigt och rediga när allt är förtvivlat. Men har aldrig någonsin gjort annat än snuddat vid tanken.
Den dagen när Johanna Sällström tog livet av sig var det som någon ryckte undan mattan för mig. Hon är lika gammal som jag och hade barn och hon gjorde det. En människa som jag tycker är så underbar som skådis och det lilla man sett av hennes privata. Där, för några månader sen var jag väldigt nere. Kunde hon kan väl jag...och alla glömmer...och lever vidare...
Gosh, det var länge sen jag var så långt under isen som jag var då. Tog så illa vid mig och stöp med huvuet före in i det svarta, jag grät i evigheter för henne, för pappa, för vänner, för stackars barnen i Afrika, för alla övergivna kattungar osv osv...
Men så en dag, eller natt, eller vecka kom solen tillbaks igen och viljan att vara jag igen. Hade jag inte skrivit så mkt som jag gjort i mitt liv hade det nog varit svårare att se ljuset, när jag är nere läser jag tillbaks och tar till mig att det går över. Men jag vet inte vad det är som gör att jag helt plötsligt ramlar ner i ett hål där ingenting i livet är värt något. Och efter några veckor, månad så begriper man knappt att man varit där och "va va dt som var så farligt"...

Jag får återkommande depressioner, trots "glädjepiller".
Konstaterat av psykolog att det har med barndomen att göra!
Har jag väl insett, själv!

Ja, man kan ju önska att det vore OK att prata öppet om psykisk ohälsa! Men, min mamma var varit manodeppressiv i nästan hela sitt liv, så jag har hört och sett hur psykvården, samhället och folks attityd har förändrats allt eftersom. När jag var liten trodde jag att jag var den enda i hela skolan (förutom mina syskon) som hade en psyksjuk mamma. För mej var det naturligt att mamma var på sjukhuset i några veckor 2ggr om året.
I min ungdom talades det aldrig om psykisk ohälsa på TV, men nu för tiden är det nästan dagligen, på både gott och ont. Efter "Den Stora Psyk-reformen" på 80-talet, när många av landets stora mentalsjukhus lades ner och de institutions-skadade som inte varit ute i samhället på år och dag "kastades ut", blev det mer eller mindre kaos. DÅ började media skriva och prata om psykvården och psykiska sjukdomar.
I dag pratas det, som sagt, mest om de psyksjuka i samband med våldsbrott En av mina söner har "Aspbergers syndrom", men risken att han skulle mörda är inte särskilt mycket större än att någon annan i släkten skulle göra det. Än om det nu hörs så på medierna!
Det är viktigt att vi pratar om mental ohälsa och att vi delar med oss av våra erfarenheter. Bara då kan samhället bli öppnare. Inte för att göra reklam, men RSMH är en himla bra förening (kolla gärna själva).

Påstår media att vi med aspergers syndrom ska vara mer benägna att mörda? Jag är glad om jag slipper döda småkryp!

Olle

Jag tror inte media påstår att människor med aspergers syndrom är mer benägna att mörda än andra, det beror på vad man läser in i texten. Hur ofta näms inte att våldsverkare lider av schizofreni, manodepressivitet, depression etc.

Däremot läste jag en irriterande intervju med Olle Palmlöf efter att han blivit mordhotad av någon (inte ens säkert att det var en person med aspergers f ö):

Hur reagerade du på hoten?
- Klart att det är läskigt. Många av de med aspergers syndrom är ju desstom rätt aggressiva, så jag kollade lite extra över axeln efter det.
http://www.aftonbladet.se/vss/noje/story/0...,481151,00.html

Olle Palmlöf är naiv, korkad och plump i sin satir och han är inte särskilt smart eller allmänbildad när det gäller aspergers syndrom heller. Tyvärr låter reportern hans felaktiga påstående stå oemotsagt och det kan tolkas helt fel.

Där har vi ett medialt tjänstefel imho, men det är faktiskt inte reportern som gör det felaktiga påståendet. Han låter det bara passera obestritt vilket förvisso kan bero på okunskap. Björn Solfors vet säkert inte någonting om syndromet helt enkelt.

Såg ni Hasse Aro:s programserie om våldsbrott-psykiska diagnoser? Minns inte vad serien hette, men man kunde få den uppfattningen att bl.a. Aspbergers syndrom-människor skulle vara särskilt benägna att begå våldsbrott. Helt idiotiskt, tycker jag

Okunskap helt enkelt. Folk fruktar det de inte förstår och än så länge är det inte så många som vet särskilt mycket om aspergers och andra syndrom. Det gäller även såna som Hasse Aaro och deras researchers.

Men media har hela ansvaret för vad de publicerar till allmänheten. Efter att ha varit med om ett otal påhopp å mitt gamla arbets vägnar så har jag inte mycket till övers för media. Hann knappt påbörja nytt arbete förrän media publicerade grovt felaktiga uppgifter.

Är extremt försiktig med vad jag läser från vilka tidningar och vad jag hör i dagens läge och väljer även . Märkligt av en sådan stor maktfaktor som media är, att vara så dåliga på att lägga fram fakta och väljer att vinkla en del reportage på mycket märkliga sätt.

Men varför inte skriva till tidingarna som gör så felaktiga påståenden och tala om för dem vad som gäller istället? Hur ska de annars få veta att de har fel och borde rätta? Skriv till Ansvarig utgivare och klargör hur saker och ting ligger till, gärna med källhänvisning och referenser så de ser att du är påläst och inte bara en vanlig gnällspik.

Jag blir så trött på alla som "sitter hemma och gnäller" istället för att faktiskt GÖRA något åt saken, och det gäller i alla situationer (även politiskt, sjukvård etc).

Folket måste ju få sina skandalrubriker . Då är det okej att skriva missvisande saker. Nej allvarligt talat så blir jag förbannad när journalister skriver sådana artiklar... Fast jag blir ännu mer förbannad när människor till 100% litar på det som står. Man ska alltid vara kritisk när man läser Aftonbladet, Expressen mfl. Tycker att man borde göra så med det mesta faktiskt.

Tillägg: Ska man inte kunna lita på att tidningen i fråga gör ordentlig research? Det är för mej en självklarhet. Jag menar, journalister och skribenter får väl ändå betalt för att göra sånt? Om de verkligen gjorde sitt jobb skulle ingen behöva klaga (på felaktiga uppgifter mm).

Men om en journalist skriver att "en psykiskt sjuk person begick mord" pekas alla psykiskt sjuka ut som potentiella mödare. Om man istället skriver "en schizofren person begick mord" pekas alla schizofrena ut istället. Att inte skriva något alls antyder att personen skulle vara psykiskt frisk. Hur skulle du göra?

Damned if you do, damned if you don't.


Det folk inte verkar fatta är att researchers och journalister bara är människor de också. De jobbar mot en snäv deadline som inte alltid tillåter att de gräver så djupt som man skulle önska. I synnerhet Aftonblaskan och Expressen har snäv dö-lina eftersom de ska vara först med det senaste och de lever på lösnummerförsäljningen - dvs rubrikerna.

Att lita på vad man läser i kvällspressen är nästan lika korkat som att tro på allt man läser på Internet.

Jag är fortfarande irriterad på hur lätt folk gör det för sig. Det är lättare att sitta och gnälla än att göra en insats och vända sig till Ansvarig utgivare eller pressombudsmannen så att tidningarna får en klar markering vad som är okej och inte. Så länge ingen gör något och så länge de säljer lösnummer kommer de att fortsätta.

Ja jag vet inte om jag tycker att man ska skriva något om personens hälsa. Man skriver väl t ex inte att den som begick brottet led av gallsten eller någon annan fysisk åkomma. Har flera gånger också läst att det är skrivet så att man ska förstå att det var invandrare som begick brottet. Då pekas alla invandrare ut .

Om en person lider av en psykisk sjukdom så kan det vara en förmildrande omständighet om den t ex begår ett brott och om man skildrar det på det viset så blir allmänhetens inställning annorlunda än om man skriker ut det på sensationella rubriker .

Huvudet på spiken .

Eftersom jag inte tror att kvällstidningarna kommer att ändra sin strategi (varför ändra ett vinnande koncept?) så har jag valt att inte läsa dem. Fast jag ser ju rubrikerna ändå när jag handlar. Alltså sitter jag inte bara hemma och gnäller

Vad är det sensationella i den här notisen t ex:

http://www.aftonbladet.se/vss/telegram/0,1...4_852__,00.html

Du får gärna länka till en artikel som har en sån sensationslysten rubrik, jag tycker de flesta brukar handla om sex, Paris Hilton eller Linda Rosing.

Jo, om det var gallstenen som drev personen till mord så är det relevant och av allmänintresse. Mannen som mördade Sabina den 11:e spetember gjorde det pga av sin psykiska störning. Det är ganska intressant att sjukvården helt missade honom så länge och att han hade en osund fixering vid blod, död och 11:e spetember. Det kom de på efteråt.

I sådana fall är det i allra högsta grad relevant att belysa den psykiska störningen eftersom sjukvården inte såg den trots att han träffade över 20 läkare. Eller skulle media tigit om det också? Mörkat lite kanske?

Tycker det är mycket bättre att som Sailor Pluto faktiskt ta ställning och sluta köpa skiten om den nu är så störande. (Har själv inte köpt en tidning sen tidigt 90-tal) Det är ännu bättre om någon har stake nog att skriva och klaga.

Men jösses människa. Vad vet du om vad jag har gjort? De har alla möjligheter att kunna skriva korrekta artiklar och dessa artiklarna ska vara kontrollerade av ansvarig utgivare. Än så länge har jag inte fått svar på ett endaste mail där jag påpekat felaktigheter och hänvisat rätta kontakter. Sist vet jag att den högste chefen ringde upp ansvarig tidning och infromerade om felaktigheterna och tidningen lovade publicera en dementi (och den måste varit mycket liten för mig veterligen har det inte stått någon dementi och jag själv har inte hittat någon).

Vad är det för dumt sätt du har?!

Du är rätt duktig själv som hoppar på en hel yrkesgrupp och i omskrivning kallar dem inkompetenta.

Det stämmer att media har ansvar för vad man publicerar. Det är därför man har en ansvarig utgivare som är just ansvarig för det som publiceras. Men ansvaret ligger inte enbart hos media. Det är läsarnas ansvar att vara kritiska och ifrågasättande och inte bara säga ja och amen till allting. Har media skrivit fel (och de är ju trots allt inte mer än människor med mänsklig brist på kunskap och deadlines) ska de upplysas om saken och jag tycker att både skribenten och ansvariga utgivaren ska få veta om felet.

Kanske man också borde belysa att inte alla psykiskt sjuka är så farliga? Visst, det borde man begripa, fast alla gör inte det. Det är så lätt att människor börjar dra alla över en kam efter att ha blivit matade med sådana artiklar. Kanske är det också det jag stör mej på. Att media ska suga ut varenda liten droppe av det som händer.

Och jag kan faktiskt inte länka till något specifikt, fast det betyder ju inte att det inte finns. Det är bara en stark känsla jag får när jag tittar på hur rubrikerna är utformade, det här med att det är sensation man är ute efter. T.ex:

5-ÅRIG FLICKA
BRUTALT MÖRDAD AV SCHIZOFREN MAN

Varför förstorar de upp just att det var en psykisk sjuk person som gjorde det? Det känns som att det dras ut på just det så mycket som det bara går. Det räcker inte med ett enkelt konstaterande, känns det som. Det vore väl bättre att börja gräva i hur psykvården funger/inte fungerar istället för att mala på om mordet?

Det är din tolkning. Bara din!

Väl talat.



Det däremot kan jag hålla med dig om. Lösnummerförsäljningen går oftast först, tyvärr. Det är därför jag tycker att fler borde göra som du. Och får man inte svar på sina mail så ringer man, men det är de flesta inte kaxiga nog för. Trots att redaktörer och ansvariga brukar vara rätt trevliga att prata med. Inga horn i pannan, inga bockfötter

Fast det där med lösnummerförsäljningen gör inte att alla journalister ljuger, förtalar, bedrar och hittar på bara för att jäklas med allmänheten.

Den senaste journalisten jag skrev och klaga till konstaterade att "jag håller med dig om att hon [läs: personen i artikeln som journalisten hade skrivit om] är ute i ogjort vatten, men vad ska jag göra, uppdraget jag fick var att skriva en artikel med vinkel den har".
De flesta journalister är faktiskt förståndiga. Om några ska ha kritik för skandalvinklade rubriker är det faktiskt inte säkert att det ens är journalisten man ska bli sur på utan layoutaren. Det är faktiskt sällan som den som har skrivit artikeln har skrivit rubriker, nedryckare, dårrader, mellanrubriker osv. Ofta har journalisten inte ens skrivit ingressen. Så örfilas den som örfilas bör helt enkelt.

Jo, det har du iofs rätt i men de flesta tänker nog inte på att utseendet, rubriken och allt sådan görs av andra än den som har sitt namn under artikeln. Och de som skapar löpen är helt anonyma, så då får ju journalisten ta hela skitskopan när den kommer flygande.

Sant, känns onödigt, det ligger väl mer eller mindre underförstått att det är en psykiskt sjuk person, om denna mördar ett barn. Väldigt få friska personer mördar barn, och om det skulle finnas 'rationella' skäl till mord på barn (kan dock inte komma på något just nu - kanske Agatha Christie kan få till det i någon arvs-förveckling) så måste man ändå diskutera vad mental friskhet är.

De flesa brotten begås av folk som klassas "mentalt friska".

Men som läsare, samhällsmedlem, whatever, jag vill nog gärna läsa lite mer än just "Person A dödade person B." Eventuella motiv, förklaringar, bakgrundshistorier kan vara relevanta. Synd bara att många snälla personer får lida för att någon dåre släpps ut från rättspsyk för tidigt och slår ihjäl nån tämligen omotiverat.

Exakt så!!

Tillhör dem som inte köper kvällstidningar eller " snusktidningar " ( t ex hänt-vad-de-nu-heter ) . Men man kan som sagt inte undgå att se rubrikerna. De skriker ut ett budskap som gör mig illa till mods.

Har vid ett flertal tillfällen haft diskussioner med journalister i flera av omgivningens tidnigar p g a att de vinklar sina artiklar eller pekar ut personer eller folkgrupper, inte direkt men indirekt , och som det sedan visat sig vara på väldigt lösa grunder. Nu säger jag inte att alla journalister gör så men man måste tänka sig för vad och hur man skriver.

Nu kom vi långt ifrån ursprungsämnet , varför det är skamligt att vara psykiskt sjuk , men hoppas verkligen att vi ska sluta peka ut våra medmänniskor som potentiella våldsverkare/mördare bara för att de lider av en psykisk sjukdom.

Sant, vi kom långt från ämnet och jag tror det var mitt fel

Men saken är väl ändå den att det inte är skamligt att vara psykiskt sjuk eller lida av en neuropsykologisk störning, lika lite som det är skamligt att vara invandrare eller kvinna eller någon annan minoritet. Det är bara det att det alltid kommer att finnas folk som fruktar och avskyr det de inte förstår, och det är de som skriker högst som hörs mest.

Det fanns en korkad donna på Aftonblaskan som skrev krönikor innan, hon skrev 3-4 stycken innan hon fick kicken. Hon fick kicken i samband med en krönika hon skrev om unga tjejer som inte kan gå ut utan att smika sig. Hon var extremt hånfull, elak och cynisk emot dessa unga kvinnor och kallade deras psykiska störning för att de var "bortskämda småglin som inte fått lära sig veta hut" eller hur det nu var. Hur som helst avskedades hon efter den krönikan eftersom förbundet BDD Sverige och andra klagade hos Aftonbladet.

Tyvärr är det alltså inte relaterat till ålder, att äldre skulle vara mer intoleranta mot psykisk ohälsa än yngre. Det har förmodligen inte ens med utbildning eller social status att göra. Intoleranta och rädda människor går att hitta överallt och alla jag träffat har varit väldigt förtjusta i att hålla fast vid sina fördomar.

Oj vad många inlägg det har hunnit bli... vi har varit på resa i några dagar så jag har inte läst innan.

Anledning till att jag startade tråden var person som drabbats av anorexia och där påföljande panikångestattacker.
När vi pratade öppet om det så kom det fram att det fanns fler som drabbats av lika men som aldrig vågat/velat dela detta med någon utanför familjen.
Det fick mig att undra varför det fortfarande på tvåtusentalet i vårt upplysta samhälle anses som skamligt.

När Kronprinsessan Viktoria drabbades så blev sjukdomen nästan "fin" på något vis.
Men det var väl för att hon var den hon var, och så fortsatte "vanliga dödliga" att skämmas för att de inte alls fick samma hjälp som hon.

Personen i mitt fall, har fått all hjälp i tidigt skede och det är nästan så man inte tror det är sant att det finns så engagerade, empatiska människor
i vården, som det visat sig i detta fall.

Det kan kanske vara så att det kanske kan upplevas som skamlig på grund av att det handlar om osynliga handikapp och att folk ofta inte vet eller har felaktiga uppfattningar om psykiska åkommor. Folk kan se ett benbrott och vet vad ett benbrott är. De kan se utslagna tänder och livligt föreställa sig vad det innebär. Eftersom snacket har varit inne på Aspergers syndrom så är det till att börja med ett osynligt handikapp så om ingen berättar att en person har det (personen själv eller någon annan som vet om det) är det ingen som märker det. När det har berättats måste det till en lång förklaring om vad det är och vad det innebär, gärna med en powerpoint-presentation och en avslutande frågestund.

Det skulle nog upplevas som mindre skamligt om psykiska åkommor även syntes fysiskt. Gröna horn = autism, öron i pannan = schizofreni, 18 fingrar = manodepressiv osv.

Visst är det väl så att mycket beror på att det inte alltid syns utanpå att man är sjuk.
T.ex anorektiker ser ofta väldigt pigga och fräscha ut och de jobbar minst för två.. vill visa att de kan/duger.

Och nog tycker jag att de flesta borde åtminstone hört nämnas t.ex Aspergers syndrom m.fl diagnoser.
Tycker att det skrivs om dessa ganska ofta i tidningarna och pratas i radio och teve och därför borde man åtminstone ha en hum om vad det handlar om.

Många gånger tror jag att det inte handlar om okunskap utan om känslan "gud vad bra JAG är"... jag är minsann "klar i knoppen"
Fast ingen kan vara säker på att klara sig... när som helst kan vi alla drabbas av sjukdom i någon form...
även sk skamliga som man inte talar öppet om.

Men de som lider av t ex Aspergers utvecklar inte syndromet "hux flux", de föds med det. Det går inte att bota, bara lära sig leva med det i mer eller mindre grad beroende på hur allvarlig störningen är. Aspergers syndrom kan ju vara allt från riktigt störande för den som lider av den (så mycket att de inte klarar av ett normalt liv) till att det inte alls märks utanpå ens om du skulle umgås med personen någon längre tid.

Hur många tror du vet att aspergers syndrom är medfött och att det finns en ärftlig faktor? Bara att det räknas till autismspektrat gör att folk tänker "Rainman" och klassar människor med aspergers som idioter bara för det. Det har ingenting med intelligensen att göra, som många felaktigt tror men just filmen Rainman har nog gjort mer skada än nytta i det fallet. Alla med någon form av autiststörning får automatiskt "Rainman-stämpel", bara för att det är det folk känner till något om. Autism vet folk vad det är, tror de. Och de inbillar sig att alla störningar är likadana, att det är så enkelt som att det räcker att sätta ett namn på det så vet alla vad det är.

Men det är inte lika enkelt och lätt som ett benbrott, som Fizzgigg skrev innan. Det GÅR inte att säga aspergers och alla vet vad det är, för inte ens alla LÄKARE vet vad det är. Det finns folk som utreds i många ÅR innnan de kommer till en som hört talas om syndromet och får rätt diagnos.

Det är nästan bara specialister inom sjukvården (samt en del duktiga som läser på av egen fri vilja), anhöriga och de drabbade som vet något värt att veta om sådant som t ex aspergers, schitzofreni, anorexia eller BDD.

Fast om det är några som skäms mer än andra för sin sjukdom så är det väl de killar som drabbas av anorexia. Det är trots allt en "tjej-sjukdom" men den slår lika hårt mot killar. De lider lika mycket som tjejerna, fast färre killar törs söka hjälp. Det är ingen som räcker ut en hjälpande hand till killarna, eller mycket mycket få i alla fall.

För att börja i slutet av ditt inlägg... visst finns det killar med anorexia men inte vet jag om de skäms mer än tjejerna.
Det där med skam är nog mera vad vi "friska" lägger i benämningen än vad de sjuka själv gör och känner.
Vill påstå att det är väldigt många som vet att t.ex Aspergers är ett medfött syndrom

Att ingen skulle räcka anorexiadrabbade killar en hjälpande hand, det håller jag inte med om.
Visst kan en och annan råkat ut för sånt, men övervägande får alla oavsett kön, samma bemötande/behandling.



Bara att det räknas till autismspektrat gör att folk tänker "Rainman" och klassar människor med aspergers som idioter bara för det.
Där drar du förrhastad slutsats och tror att alla sett Rainman... jag har inte.

Och att det bara är specialister inom sjukvården osv som har en hum om vad det handlar om... det köper jag inte.
I dagens läge har vi så mycken info tillgänglig på alla möjliga områden... tidningar, radio, tv, internet
och då tror jag att procenten är låg avseende dem som helt saknar tillgång till dessa.