CITAT (malcolm @ 25-06-2010, 22:22)

Det är jobbigt att vara ensam, att inte ha någon att dela glädje och sorg tillsammans med, livet liksom försvinner när man mister den som man trodde att man skulle åldras tillsammans med. Min hustru (mamma till tre, 4 ,8 o.11 år drabbades av en hjärntumör) och jag blev ensamstående pappa över en natt.Tre dagar före jul afton -97 blev ajg ensam med barnen och hur det påvrekade mig psykiskt kan ni bara drömma om.
Är mycket ensam numera och önskar sällskap men vem vill ha en 55-årig "gubbe" med dålig kondis, stökigt hem och vildvuxen trädgård.....?
Nånstans därute finns kanske någon för dig också. Många är ensamma både i förhållanden och i situationer liknande din.
Har inget konkret råd att ge för det är så individuellt vad man söker och vem man klickar med.
Kanske ska du börja med vänner, jag antar att du märkte när detta hände vilka som verkligen är dina vänner och kanske blev det en del besvikelser över detta också.
Vad tror du din fru skulle velat? Jag tror inte nån vill att ens äkta hälft ska gå och vara olycklig resten av sitt liv och det handlar ju inte om att ersätta henne eller skaffa en ny mamma till barnen. Det handlar om att ta in ytterligare personer i ens liv som kan tillföra livskvalité och det är både du och dina barn värda efter det ni gått igenom.
Kondis går att förbättra, städa och röja i trädgården kan bli kul om man är några som hjälps åt, kanske sen avsluta med lite middag och trevlig gemenskap.
Du kanske behöver lite hjälp att ta dig ur en ond cirkel? Du vet att man på de flesta sjh kan beställa tid hos en kurator utan föregående remiss.
Sen tycker jag också att du genom cancerfondens hemsida ska söka dig till personer som gått igenom samma sak som du, du är inte ensam om detta. Ingen som inte gått igenom detta själv kan ju förstå hur det är.
Lycka till!