Känsloyttringar, Tabu ? Alternativ

[malcolm]

Varför verkar det så laddat att visa känslor i det här landet, både vad det gäller glädje och sorg? Det är bara när någon sprungit, hoppat eller sparkat en boll bäst av alla som det verkar tillåtet. Inte ens i antikrundan dras det på smilbanden när loppisfyndet för 100 kr visar sig bara värt en mindre förmögenhet. Är det någon som mist en nära och kär person så tar folk omvägar för att slippa konfronteras med denne. Vet detta av egen erfarenhet och när jag miste min första son 1981 kände jag mig i det närmaste pestsmittad på jobbet och tom. i sjukvården, de som hade betalt för att hjälpa...

[ingrid fuxwall]

Håller inte med dig, tycker att man får det stöd som behövs och ger det till andra om jag kan

[Klint]

Det är tråkigt att det är så malcolm.Själv har jag inte kunnat hålla mej när jag varit ledsen jag har gråtit på jobbet bla och för mej har det varit så att när man visar sin sorg,får man en kram eller ett tröstord.Har även fått mycket stöd och värme inom vården dels när min son föddes för tidigt,men även när min far var långvarigt sjuk.Men jag känner ju till en del av dina svårigheter(som du bérättat här)och man tycker ju att åtminstonde vårdpersonalen skulle förstå att du har det så j-a kämpigt nu,medmänsklighet behöver ju inte ta så lång tid.
Va gäller glädjen så är det nog samma där, skrattar man och ler får man ett skratt tillbaks(oftast)
Vet att det inte på något vis ersätter kroppsvärmen men ger dej ändå en bamse

[mamamaggan]

Håller med dig Malcolm. Det är ansett som " konstigt " att visa känslor. Vi ska vara så in i bomben lagom med allt verkar det som.

Tråkigt att man ska ha fått uppleva det som du upplevt , , men för mig är det inget ovanligt.

Inte ens i vården har jag alltid fått mötas av vad man kan förvänta sig . Har träffat t ex en kurator som inte gav ett enda dugg hjälp. Det hon i stort sett gjorde var att bjuda på kaffe men jag fick själv leta upp vilken instans som skulle ge mig hjälp.

Inte ens ett litet tips om vart jag skulle vända mig fick jag alltså.

Visst har jag träffat på bra personer inom vården också men upplever att det finns mindre och mindre tid för dem att göra vad man kan förvänta sig.

Vi andra då , medmänniskorna , uppför oss heller inte som man kan förvänta sig. Är det för att vi är så rädda för att göra " fel " , säga fel sak som gör det hela värre ?

Så är det kanske men man behöver inte säga ett endaste dugg utan bara våga finnas där . Berättade på en släktmiddag för ett tag sedan om någon som jag tyckte var väldigt snäll och deltagande och flera av släktingarna skrattade besvärat .

Personen i fråga är lite av ett orginal i stan . Träffade på honom precis när vi begravt min mamma och han frågade varför vår äldste son var hemma . Jag sa som det var , killen gav mig en stor kram utan ett endaste ord och det är för mig ett fint minne.

Något sådant berättar man alltså inte för andra. Flera av släktingarna var nog rädda för att någon sett kramen , vad ska folk säga ?

[fvd]

Stort ämne du tar tag i men viktigt. Så här tänker jag. Samhället d v s vi som vi lever i det saknar inte empati men vi vet inte riktigt hur vi skall bete oss. Det är konstigt att det som är viktigast för oss inte fungerar så bra. Bakåt i historien var det våldsamt och hemska livsvillkor för människor. Under tiden har bra och dåliga saker utvecklats generation efter generation. Vi har lärt oss av våra föräldrar och så har det traskat på. Vi får den kunskap som våra föräldrar, dagis och skolan ger oss. För det är kunskap som behövs det är inte medfött att förstå sådant vi inte har upplevt. Illavarslande är att inga reformer handlar om humanism. Det hade ju varit bra om man ansett det viktigt att ge barn och unga människor insikt i hur man skall vara som en bra medmänniska. T ex kunde man ju skapa skolämnen som går ut på att förstå andra och dela med sig. Den kompetensen skulle platsa på varenda arbetsplats och i andra sammanhang också. Jag vet inte hur det skall gå till men det är nödvändigt att det händer något. Det bekymrar mig att mycket idag går ut på tävling utseende och pengar det utvecklar inte känslolivet precis. Okunskap, rädsla och osäkerhet är nog det korta svaret på varför vi inte visar känslor när våra medmänniskor behöver oss.

[Cacki]

Stort ämne du tar tag i men viktigt. Så här tänker jag. Samhället d v s vi som vi lever i det saknar inte empati men vi vet inte riktigt hur vi skall bete oss. Det är konstigt att det som är viktigast för oss inte fungerar så bra. Bakåt i historien var det våldsamt och hemska livsvillkor för människor. Under tiden har bra och dåliga saker utvecklats generation efter generation. Vi har lärt oss av våra föräldrar och så har det traskat på. Vi får den kunskap som våra föräldrar, dagis och skolan ger oss. För det är kunskap som behövs det är inte medfött att förstå sådant vi inte har upplevt. Illavarslande är att inga reformer handlar om humanism. Det hade ju varit bra om man ansett det viktigt att ge barn och unga människor insikt i hur man skall vara som en bra medmänniska. T ex kunde man ju skapa skolämnen som går ut på att förstå andra och dela med sig. Den kompetensen skulle platsa på varenda arbetsplats och i andra sammanhang också. Jag vet inte hur det skall gå till men det är nödvändigt att det händer något. Det bekymrar mig att mycket idag går ut på tävling utseende och pengar det utvecklar inte känslolivet precis. Okunskap, rädsla och osäkerhet är nog det korta svaret på varför vi inte visar känslor när våra medmänniskor behöver oss.

Tror vi behöver ta oss ett snack med Aristotoles.
Han menade ju att man kunde dela in kunskap i tre delar

Episteme – den vetenskapliga teoretiska kunskapen. (vetandet)
Techne – den estetiska, praktiska kunskapen. (kunnandet)
Fronesis – den etiska kunskapen (klokheten)

I fronesis ingår den mellanmänskliga kunskapen. Det handlar om att kunna se vad en annan människa behöver. Tyvärr är det en kunskap som kommit i skymundan och som man knappast alls talar om i dagens samhälle. Kanske beror det på att det inte finns några instrument för att mäta den och att det är därför den inte värdesätts. Ändå är det faktiskt just den som gör skillnad på vad vi upplever som god eller dålig kvalité på vård t.ex. En duktig hjärnkirurg som självklart har en gedigen kunskap i både teori och praktik, kan ändå upplevas som en nolla om denna tredje kunskap fattas.
Däremot, de som besitter den största kunskapen i Fronesis vill jag påstå är uskorna, eftersom det är de som arbetar allra närmast patienterna. De ligger ständigt i hårdträning och det är inte ovanligt att de med tiden utvecklar en imponerande fingertoppskänsla men hur mycket visar vi att vi värdesätter det när vi t.o.m tycker att outbildade arbetslösa ungdomar kan göra samma jobb som dem?

Nej nu slirade jag visst iväg lite, men vad jag menar är att vi borde kanske få upp ögonen för vikten av denna tredje kunskap lite mer. Det där med att det kanske borde få ta lite större plats i skolundervisningen tror jag vore en god idé.

Redigerat av Cacki: 04-04-2012, 05:15

[Myosotis]

Inte ens i vården...

Min veterinär kan krama om folk vars husdjur han just avlivat, det är fint tycker jag.

[*Stintan*]

Jag har bara goda erfarenheter av vårdpersonal och jag håller med Ingrid.

[malcolm]

Håller inte med dig, tycker att man får det stöd som behövs och ger det till andra om jag kan

Har du råkat ut för ett personligt trauma då som fullkomligt ryckt mattan under fötterna på dig? Jag pratar inte om brutna armar eller ben nu för vid sådana tillfällen har även jag fått bra hjälp.

Min veterinär kan krama om folk vars husdjur han just avlivat, det är fint tycker jag.

Det är lättare när det handlar om djur än om männislor även om förlusten av en kär hund kan var nog så tragisk.

[merlin68]

Malcolm, att förlora ett barn är nog det absolut mest smärtsamma en förälder kan uppleva. Jag antar att många står helt förlamade inför en sådan stor nattsvart sorg och vet inte hur de ska agera, är rädda att göra fel och säga fel saker osv. Jag beklagar ur djupet av mitt hjärta att du inte fick den hjälp och det stöd du så väl behövde, åtminstone sjukvården borde vara rustad att möta människor som befinner sig i sådana situationer.

[ingrid fuxwall]

Har du råkat ut för ett personligt trauma då som fullkomligt ryckt mattan under fötterna på dig? Jag pratar inte om brutna armar eller ben nu för vid sådana tillfällen har även jag fått bra hjälp.
Det är lättare när det handlar om djur än om männislor även om förlusten av en kär hund kan var nog så tragisk.

På väldigt kort tid förra året miste jag först sambon och sedan mor och båda gångerna var personalen underbar, fast det var nog inte lika hemskt som för dig att mista ett barn.

Sedan har jag bara väldigt bra erfarenhet av grannar och andra som stöttat mig/oss

[Anma]

När min bror sköt sig fick jag oväntat stöd från människor jag trodde bara var ytliga bekantskaper, medan några av dem som jag räknade som mina närmaste vänner visade sig inte kunna hantera situationen alls, utan undvek mig så mycket de bara kunde.

[malarmaster]

Varför verkar det så laddat att visa känslor i det här landet, både vad det gäller glädje och sorg? Det är bara när någon sprungit, hoppat eller sparkat en boll bäst av alla som det verkar tillåtet. Inte ens i antikrundan dras det på smilbanden när loppisfyndet för 100 kr visar sig bara värt en mindre förmögenhet. Är det någon som mist en nära och kär person så tar folk omvägar för att slippa konfronteras med denne. Vet detta av egen erfarenhet och när jag miste min första son 1981 kände jag mig i det närmaste pestsmittad på jobbet och tom. i sjukvården, de som hade betalt för att hjälpa...

känner igen din beskrivning,inte många som hoppar runt på golvet när loppisfyndet visar sig vara värt stora pengar,svenskar i allmänhet är reserverade,det är tydligen ett nationsdrag enligt utifrån kommande besökare.
vad gäller döden så är det som beskrivits,många vänner o bekanta vågar inte ta intiativ ofta beroendepå att man vet inte hur man skall tackla situationen.
kan det bero på att samhället på något sätt fjärmat sig från döden?det var ett mer naturligt inslag förr.
mycket beror nog också på bristen på andlighet,döden skrämmer nog mer idag än förr. ulf

[*Stintan*]

känner igen din beskrivning,inte många som hoppar runt på golvet när loppisfyndet visar sig vara värt stora pengar,svenskar i allmänhet är reserverade,det är tydligen ett nationsdrag enligt utifrån kommande besökare.
vad gäller döden så är det som beskrivits,många vänner o bekanta vågar inte ta intiativ ofta beroendepå att man vet inte hur man skall tackla situationen.
kan det bero på att samhället på något sätt fjärmat sig från döden?det var ett mer naturligt inslag förr.
mycket beror nog också på bristen på andlighet,döden skrämmer nog mer idag än förr. ulf

Det tror jag du har helt rätt i och det är kanske det som gör döden mer skrämmande för många idag också.

[Ugglemormor]

Det verkar inte höra till att man skulle gärna prata om dessa saker, tyvärr. Både döden och svårigheter hör ju till vår vardag, men i dagens samhälle sopas de under mattan och man tror väl att det stannar där även att vi vet om att där kommer de inte stanna........

[Motti]

Det är väldigt osvenskt att visa kännslor särskillt när det gäller pengar !i Sverige är det fult att tjäna pengar utom när man viner på Lotto elle Bingolotto då blir alla genast jättelyckliga för att man vinner !men att jobba ihop dom är väldigt fult .

[abbbe]

Det är väldigt osvenskt att visa kännslor särskillt när det gäller pengar !i Sverige är det fult att tjäna pengar utom när man viner på Lotto elle Bingolotto då blir alla genast jättelyckliga för att man vinner !men att jobba ihop dom är väldigt fult .

[malarmaster]

Det är väldigt osvenskt att visa kännslor särskillt när det gäller pengar !i Sverige är det fult att tjäna pengar utom när man viner på Lotto elle Bingolotto då blir alla genast jättelyckliga för att man vinner !men att jobba ihop dom är väldigt fult .

kan bero på hjärntvätten under 70-talet ,att vara framgångsrik entreprenör och tjäna pengar måste bero på att entreprenören är ohederlig samt inte drar sig för något bara man tjänar pengar.
detta synsätt finns fortfarande kvar,särskilt de generationerna som växte upp då. nu är det inte så,ungdomar har ett annat synsätt och vill tjäna pengar igen. dessutom är hela samhällsklimatet ett annat,nu är det inne att vara entreprenör. Ulf

[*Stintan*]

Det som är fult är att skryta om pengarna, inte att jobba ihop dom.

[heinrich_stubel]

Varför verkar det så laddat att visa känslor i det här landet, både vad det gäller glädje och sorg? Det är bara när någon sprungit, hoppat eller sparkat en boll bäst av alla som det verkar tillåtet. Inte ens i antikrundan dras det på smilbanden när loppisfyndet för 100 kr visar sig bara värt en mindre förmögenhet. Är det någon som mist en nära och kär person så tar folk omvägar för att slippa konfronteras med denne. Vet detta av egen erfarenhet och när jag miste min första son 1981 kände jag mig i det närmaste pestsmittad på jobbet och tom. i sjukvården, de som hade betalt för att hjälpa...

Förstår precis vad du menar! I Sverige är det nämligen så att om du mot förmodan öppnar munnen på bussen och frågar en främling om något så blir de helt chockerade. Folk är inte gästvänliga eller sociala i det här landet överhuvudtaget, och än mindre visar de känslor.